ettpaeron

Att översätta filmtitlar har jag verkligen aldrig förstått mig på. Dels så är det helt meningslöst att översätta namn, eftersom det bara är jävligt dumt, men dessutom så blir det ju alltid dåligt. Allt låter så fruktansvärt töntigt på svenska, men som om inte det vore nog så är översättningarna i regel helt galna. Ofta är det så övermäktigt uselt så man vill kräkas lite i munnen.

Det man undrar är ju verkligen vem det är som sitter och kommer på vilken titel en film ska få i Sverige. För det finns verkligen ingen som helst logik. Ibland översätts filmens titel rakt av, ibland översätts den inte alls och så i vissa fall så har översättaren varit hög som ett hus och hittat på någonting helt nytt. Ibland blir det totalt obegripligt, och ofta så urbota värdelöst att man blir direkt förbannad på att någon inte tyckte att orginaltiteln räckte till för oss i lilla landet lagom. Låt mig visa några exempel på idiotiska översättningar.

Ratatouille - Råttatouille

Varför? Varför i hela helvete översatte man detta? Ratatouille är ju en maträtt, men Råttatouille är ju absolut ingenting. Och även en människa som fått större delen av hjärnan bortsprängd kan ju även som svensk göra kopplingen att filmen har att göra med råttor eftersom ordet rat är med i orginaltiteln, plus att det är råttor över hela jävla postern.

Big Momma's house - Big Mommas hus

Det här är nog ändå min personliga favorit, för i det här fallet är översättningen precis så onödig som den någonsin kan bli. Jag förstår ärligt inte hur man har resonerat när man valde att översätta det som man gjorde. Om man ändå ska översätta, varför översätter man inte hela titeln så det blir Stora mammas hus? Jag antar att det är för att man inte vill översätta ett "namn", men varför ska man då översätta namnet på filmen? Dessutom kan jag ge mig fan på att 90% av alla barn över 5 år vet att house betyder hus, så översättningen är så meningslös så det inte kan beskrivas i ord.

Airplane! - Titta vi flyger

Jaha. Det räckte inte med att översätta det rakt av till Flygplan!? Jag lovar att något gruvfyllo tyckte att det inte skulle vara tillräckligt coolt, så då drog man till med det ännu töntigare "Titta vi flyger".

Så vettigt. Någon tyckte att ordet Good var överflödigt, så det tog man helt enkelt bort. Om det finns någon annan anledning till namnbytet förutom att man sparar bläck på biljetterna eftersom man slipper trycka ordet "Good" så blir jag mycket förvånad.

Här har logiken slagit slint igen. Jag misstänker att mockingbird blev en aning knepigt att översätta, men är inte det den överlägset bästa anledningen till att inte översätta det alls? Skuggor över södern är ju flera ljusår ifrån orginaltiteln, och dessutom fult som stryk. Blä.

North by Northwest - I sista minuten

Suck. Vad fan har översättaren gjort nu då? Den här översättningen är så jävla dålig så jag inte ens vill analysera den.

Monty Python and the Holy Grail - Monty Pythons galna värld

MEN VARFÖR INTE BARA DÖPA DEN TILL MONTY PYTHON OCH DEN HELIGA GRAALEN?!

Hur detta har gått till, det kan jag knappt föreställa mig i min vildaste fantasi, men jag ska försöka. Det sitter ett gäng översättargrabbar på ett kontor och röker på en feting och har det bra. Plötsligt kommer chefen in i stör den gemytliga stämningen som råder. Han blir skitsur över att de anställda brukar knark under arbetstid, så han hotar samtliga med sparken om de inte överträffar sig själva med nästa titelöversättning. Eftersom deras hjärnor svävar runt i ett hallucinogent moln går det trögt, men de enas om att Life of Brian är för coolt för att översättas. Men plötsligt utbrister någon: "Fan grabbar, titeln är ju alldeles för kort. Om vi förlänger den med massa onödigt nonsens kommer chefen tro att vi jobbat mycket hårdare än vad vi egentligen har!"

Och mycket riktigt. Så kom titeln till, och så vitt jag vet jobbar alla översättarna kvar än idag...

Dial M for murder - Slå nollan till polisen
Nu är botten nådd. Inte bara på det här inlägget, utan även vad gäller dåliga översättningar. Dial M for murder är en riktigt bra filmtitel, det finns det ju inga tvivel om, men jag kan tänka mig paniken som uppstått i Sverige där man inte kan slå bokstäver på telefonen. Därför kom "Slå nollan till polisen" som en paniklösning, som ju tyvärr suger balle värre än någonting annat. Först och främst kan jag inte undgå att fundera på om man ska slå en nolla på telefonen för att komma till polisen, om man ska hjälpa en polis att slå ett telefonnummer genom att slå en nolla åt honom, eller om det till och med är så att man fysiskt ska slå en person som är en nolla så att han steg för steg närmar sig en poliskonstapel. Titeln är hur som helst skitdålig.

Reklamfilmer är väl för det mesta riktigt dåliga, men ibland så kommer ett och annat bottennapp som förvånar hela det svenska folket med sin uselhet. Den senaste bedrövligt dåliga reklamfilmen som förpestat svensk TV står Comviq för.



Mer eller mindre allt med den här reklamen är dåligt. Man börjar ana oråd redan efter ett par sekunder när reklamseriens huvudperson, Kioskturken, säger någonting som låter som "Ja, ni ska dö!", men som antagligen betyder något helt annat.

Sedan dröjer det givetvis inte länge innan Kioskturken återigen kommer med en one-liner som på alla tänkbara sätter förstärker fördomar om invandrare. "Du har stark", vräker han ur sig och syftar på den ofattbart irriterande kvinnan som just kommit in kiosken. Trots att kvinnan inte ser ett endaste dugg stark ut så väljer hon att spänna sin pinnsmala arm, samtidigt som hon på ett direkt översittande sätt förklarar att hon ju försöker eftersom hon jobbar som personlig tränare.

Några sekunder senare befäster hon intrycket av att vara en översittare genom att ge Kioskturken dåliga ekonomiska tips. Hon är verkligen motbjudande positiv och energifull på ett alldeles hemskt och överdrivet sätt. Slutligen stormar hon, givetvis i överdrivet positiv anda, ut från butiken och reklamen närmar sig äntligen sitt slut. Men först ska vi givetvis få se att Kioskturken minsann kan vara PT han också, även fast han knappt kan göra en enda situp.

Jag är väldigt glad att jag inte har Comviq, för den här reklamen är verkligen otroligt dålig. Resten av reklamserien med Kioskturken är så klart också mördande usel, men den här reklamfilmen tar fan priset. Fantastiskt dåligt är vad det är...

Jag har verkligen alltid stört mig otroligt mycket på Povel Ramel, och igår råkade jag se honom på TV och då blossade känslorna upp igen. Han är verkligen otroligt störande. Folk kallar honom för musikaliskt geni, och det stämmer säkert, men han var förbannat jobbig för det.

Han har skrivit majoriteten av alla världens töntigaste låtar, och dessutom haft på sig majoriteten av alla fula hattar som någonsin skapats. Dessutom så måste han ju ha haft någon typ av Benjamin Button-syndrom, för han såg ju ut som en hundraårig bebis i hela sitt liv. Det går ju fan knappt att se någon skillnad på honom från dagarna när TV sändes i svartvitt och när TV sändes högupplöst i färg.

Hans oerhört belåtna och jobbiga bebisleende och kroppsspråk gör dessutom att man bara vill ge honom en rak höger, men eftersom man varken får slå barn eller visa dålig respekt mot äldre blir ju det en omöjlighet eftersom han verkade vara både gammal och ung samtidigt. Nu är han ju dessutom död, så då blir det ännu svårare att klippa till honom.



Han var en fruktansvärd fjant helt enkelt, i alla klipp jag någonsin sett honom i. Stolt över sin egen fjantighet verkar han ju vara också, vilket gör allt ännu värre. Nej, fy fa-an vad jag stör mig på Povel Ramel. Bort med dig!

Jag befinner mig i ett helt sjukt resesug, så jag gör helt enkelt så att jag skriver ett till resetips-inlägg, som för att fresta mig själv att åka bort. Den här gången ligger tipset maximalt långt borta.

Nya Zeeland... Vad finns det egentligen att säga om detta land som inte alla redan vet om? Troligen väldigt mycket, för Nya Zeeland är och förblir ett av världens absolut mest underskattade resmål. Det är verkligen ett helt fantastiskt land som kan erbjuda så otroligt mycket mer än man tror. Naturen är obeskrivligt vacker, och under en dagstur med bil kan du vänta dig att uppleva i stort sätt allt man kan tänka sig utom öken. Eller vad sägs om att stå i en regnskog och titta ut över en glaciär?

Svensk Filmindustri är verkligen sämst, av så otroligt många anledningar. Först och främst innebär deras monopol på hela biomarknaden i Sverige att kvalitén på biograferna är direkt urusel. Ljudet är, likt det vi kan höra i alla svenskproducerade filmer, förödande dåligt, och duken är för det mesta inte så stor som man skulle önska. Det är på det stora hela nog bara Rigoletto som håller en nivå man inte behöver skämmas över i jämförelse med andra länders biografer. I och med detta monopol kan ju SF givetvis även ta betalt precis hur mycket de vill så länge publiken fortsätter att komma, vilket ur marknadssynpunkt är totalt värdelöst. Det finns ingen som helst konkurrenssituation vilket bara drabbar oss kunder.

SF är också skitkassa eftersom de än idag inte verkar ha fattat hur de ska sköta försäljningen av biljetterna till The Hobbit, trots att man haft över tio år på sig att förbereda sig för detta monumentala filmsläpp. Först förra veckan släpptes informationen om hur biljettförsäljningen skulle gå till, och då visar det sig att man väntar till sista sekunden innan biljetterna finns att köpa. Och situationen blir ännu värre av att SF själva inte verkar veta vad fan det är som pågår. Det finns fortfarande ingen information om var premiärvisningen kommer ske, eller om den kommer att visas i 48 fps eller ej. Idag gick man ut med lite information som skulle förtydliga det hela, men det enda som förtydligades var att SF inte har koll på läget över huvud taget. Det är 100 procent oklart, på alla plan.

Men allra värst är nog ändå bokningssystemet. Inte för att det är speciellt krångligt, utan av en mycket enklare anledning. Färgsättningen i bokningssystemet är nämligen helt ologisk. Man får se en bild över hur salongen ser ut, med röda och grå stolar. De röda stolarna ser exakt ut som tomma stolar i vilken biografsalong som helst, medan de grå ger ett otroligt starkt intryck av att vara upptagna. Men i verkligheten är det ju precis tvärtom.

De röda stolarna är upptagna, medan de grå stolarna som nästan smälter in i bakgrunden är bokningsbara. Vem kom på att det skulle vara på detta viset? Fan så dumt det är. Sluta vara så jävla usla SF, då kanske jag hatar er lite mindre. Nu balanserar ni på gränsen till att vara lika usla som Comhem, och den positionen vill ingen vara i.

Eftersom min uppenbart trogne läsare Batman önskade att jag skulle posta ett inlägg om Sverigedemokraterna så är det kanske bäst att jag gör det. Han är ju trots allt en maskerad man som tagit lagen i egna händer, så det vore dumt att säga emot honom. Eftersom jag inte riktigt har någon tydligt formulerad frågeställning att besvara kommer således texten antagligen att vandra fritt kring olika delar som brukar uppta debatten kring SD. Eftersom jag saknar riktig inriktning i mitt inlägg finns det risk för att det antingen kan bli väldigt långt eller väldigt kort. Det återstår att se.

Låt oss för enkelhetens skull börja såhär. Jag tycker att SD har precis lika stor rätt till en plats i den svenska riksdagen som vilket annat folkvalt parti som helst. De är valda av folket, och förtjänar således sin plats, det är själva grundtanken i en demokrati.

Jag måste erkänna att jag inte är extremt påläst angående Sverigedemokraternas partiprogram, men eftersom jag har en väldigt politiskt intresserad vän har jag ändå fått en ganska bra bild av det hela. Jag antar att det alla egentligen undrar är ifall jag tycker Sverigedemokraterna är rasistiska, och nej. Det gör jag inte.

Den politik Sverigedemokraterna säger sig stå för tycker jag inte är rasistisk, men däremot har det ju framgått oerhört tydligt att det finns rasister i partiet. Men detta gäller ju givetvis även för andra partier. Det finns rötägg överallt.

Vad som stör mig mest angående medias bevakning av SD är att den är så otroligt snedvriden och löjlig. Varenda krönika handlar om att SD skulle vara rasister, och det starkaste argumentet är alltid av någon anledning Zlatan, trots att han ju inte har någonting med saken att göra. Jag besvarade nyligen en idiotisk debattartikel på Aftonbladet med följande kommentar, som visade sig vara väldigt uppskattad av både Sverigedemokrater och politiskt intresserade från andra partier. Den visar ganska väl en stor del av min tankegång:

"Är det inte dags att hitta någon ny infallsvinkel att försöka debattera mot SD? Detta otroligt fjantiga sätt har ju prövats en miljon gånger och fungerar inte på något sätt. Zlatan och alla andra är svenska medborgare, men de är ju inte 100% svenska för det eftersom de har ett annat ursprung. De blir inte mindre värda för det, men det är ju ändå så det är. Pizza är inte en svensk maträtt bara för att den bakas i Sverige, men den är precis lika god ändå.

Blir riktigt trött på hela den här jävla pajkastningen. Det är löjligt. Hade det inte funnits ett missnöje med invandringspolitiken och integrationspolitiken hade ingen röstat på SD. Men nu måste folk rösta på SD eftersom inget annat parti ens vill erkänna att det kan finnas brister.

Om SD nu är den största pesten som finns på hela jorden så får man väl fan se till att få bort grunden till SD:s framgång snarare än att kalla hela partiet för något larvigt ord."


Vad jag aldrig nämnde i denna kommentar var att jag tycker hela debatten om vad som är svenskt eller ej är helt onödig i sammanhanget. SDs motståndare söker febrilt efter ett svar på vad som verkligen är svensk eller ej, men ingen verkar inse att man genom att göra detta skapar en indelning av folk som man ju från första början klagat på att SD gjort. Sverigedemokraterna får oförtjänt mycket skit i media, det finns det inga som helst tvivel om. Alla fel de gör målas upp som om apokalypsen nu är nära, medan man helt kan strunta i att rapportera om fantastiskt konstiga snedsteg som görs av andra partiers medlemmar.

Framför allt Aftonbladet har visat sin fiaskojournalistik på absolut bästa sätt i sin kamp att bekämpa SD. Chefredaktör Jan Helin har gång på gång bevisat sin olämplighet att sitta på sin post, först och främst genom att skapa "Vi gillar olika"-kampanjen. Till en början var ju detta ett mysigt förslag, men allt eftersom tiden gått inser man att denna slogan är helt fel, för Aftonbladet visar inga som helst tendenser till att gilla olika. De gillar ju faktiskt väldigt lika, för de hatar och idiotförklarar alla som inte delar deras åsikt.

När Jan Helin sedan i en debattartikel får för sig att måla upp sig själv som en hjälte, och dessutom jämför sig med Raoul Wallenberg, ja då har det verkligen blivit löjligt. Det Raoul Wallenberg gjorde var heroiskt, det Jan Helin har gjort är att skapa hat på Internet. Det är inte heroiskt alls.

Nu märker jag att jag verkligen svävat iväg från det ursprungliga ämnet, så det kanske är dags att summera lite. Jag tycker det viktiga är att skilja på invandrare och invandring/integration. Det är inget som helst fel på de flesta invandrarna som tagit sig till Sverige, men däremot så finns det delar i integrationspolitiken som inte fungerar bra. Hade det fungerat hade livet i många förorter inte sett ut som det gör idag.

Sverigedemokraterna kanske inte är det absolut bästa partiet vad gäller en eventuell lösning på denna fråga, men på grund av att de andra partierna vägrar erkänna att det kan finnas problem så finns det inget annat alternativ. De andra partierna väljer helt fel sätt att bemöta SD på. Att låtsas som att problemet inte finns fungerar inte, och så länge denna feghet finns kommer Sverigedemokraterna att växa. Det är som jag sa ovan:

"Om SD nu är den största pesten som finns på hela jorden så får man väl fan se till att få bort grunden till SD:s framgång"

Jag hoppas att detta var någorlunda till belåtenhet Batman. Har du frågor är det bara att fråga på!

Jag hatar väldigt många saker som ni kanske vet. Men sen finns det saker som till exempel Autotune som jag hatar så mycket så jag börjar koka inombords. Hatet blir så kraftigt så jag knappt kan hålla det inom mig, trots att jag är en mästare på att kontrollera hat.

Autotune är en av de hemskaste uppfinningarna sedan atombomben, kanske värre till och med. Det förstör hela jävla musikindustrin och låter talanglösa fjantar skapa musik som går hem hos den efterblivna delen av mänskligheten, som ju tyvärr är i överlägsen majoritet.

Gandalf säger i den första Sagan om Ringen-filmen att man ska vara försiktig med att dela ut dödsdomar. Det respekterar jag, men Autotune måste ändå dö. För Autotune förtjänar att dö. Det förstör så ofantligt mycket för folk som faktiskt har talang på riktigt och kan sjunga. Dessutom låter det förfärligt. Människan som uppfann Autotune bör rimligtvis vara efterlyst av alla huvudjägare i hela världen, och dessutom toppa FBI:s most wanted-lista. Det måste finnas skottpengar på den jäveln, för det finns inte många människor som bidragit mer till en sämre och mer orättvis värld än vad han har gjort.

När det dessutom gått så långt så att folk använder Autotune live, då har det spårat ur så mycket att man inte kan annat än förvånas över att ingen satt stopp för det. Det har blivit som ett dåligt fungerande och hypertydligt fusk som blivit så överanvänt att artisterna inte längre behöver skämmas över sin otillräckliga talang.

Usch, ju mer jag tänker på det desto värre blir det. Autotune är verkligen patetiskt. Det förtjänar ond bråd död, och det fort. Gärna redan nu.

Lilla Aktuellt var ett riktigt jävla skitprogram när man tänker efter. Nyheter för barn är givetvis en bra idé, men att barn ska få vara med i ett TV-program är alltid en dålig idé. För barn är fan sämst. Barn är så ointelligenta och dåliga på att agera inför en kamera så man omöjligt kan göra annat än att hata det. Endast en mor kan med stolthet se sitt ytterst genomsnittliga barn prestera pinsamma händelser framför en kamera.

Men trots detta så fanns det någonting i Lilla Aktuellt som var oerhört underhållande. Jag talar givetvis om deras totalt ologiska och ohyggligt korkade recensioner, oftast av filmer. Där bevisades på något sätt barnens direkt vidriga uselhet på absolut bästa sätt. Deras förträffliga nervositet framför kameran gjorde att recensionerna totalt saknade motstycke vad gäller logiken. En recension av en film kunde helt ärligt se ut ungefär såhär:

"Den här filmen är en ganska våldsam film där det är väldigt mycket våld. Men jag tycker ändå inte att det är så mycket våld så att den blir för våldsam. Jag tycker filmen var bra, men den var lite för lång och ganska dålig, därför får den fyra smultron".

Totalt motsägande meningar som "Den här filmen var bra, men den var dålig" var mer regel än undantag, och fyra smultron verkade vara ett krav snarare än vad barnen verkligen tyckte. Jag har tänkt på det så mycket så att jag själv börjat recensera saker på samma sätt i verkliga livet. Allt är bra, men ändå dåligt, och givetvis får allting fyra smultron.

Lilla Aktuellt var (eller är, det kanske fortfarande sänds på någon tv-kanal ingen bryr sig om) helt idiotiskt, men samtidigt så förstår jag nu när jag tänker efter. Deras egna recensioner var ju så otroligt dåliga så att det faktiskt blev bra. Därför ger jag Lilla Aktuellt fyra smultron.

Satt och funderade på en rolig, eller åtminstone kanske en gnutta intressant grej. Det har ju blivit så oerhört vanligt att alla bloggare ska lägga upp bilder på sig själva poserande med vad de själva kallar för fans, som för att visa att de är oerhört populära. Först och främst kan vi ju konstatera att detta blir en ganska massiv backfire eftersom de flesta bloggarna är kända för att de är... ja, sämst helt enkelt. Då innebär det ju givetvis att även deras fans måste ha väldigt många skruva lösa. Så det blir ju inte speciellt coolt.

Men den riktigt intressanta tanken angående detta är hur många "fanbilder" som verkligen är tagna med riktiga fans. Jag kan tänka mig att många bara får någon form av snedslag i hjärnan så att de måste fota sig själv med folk de känner igen, eller folk som är "kända". Jag menar, hade jag stått och pissat bredvid Kim Jong Il när han fortfarande levde är det klart att jag skulle vilja ta ett foto, men det betyder ju inte att jag är ett fan av hans politik.

Man undrar ju hur många bilder som cirkulerar på internet med bloggare som tror att de poserar med riktiga hardcore fans, medan de i verkligheten står och ser ut som totala fån med folk som bara låtsas vara fans. Någon måste ju ha tänkt tankar i stil med: "Vilken lättlurad jävla bloggerska, hon tror fan på riktigt att jag tillber henne som någon typ av Gud".

Nåja, nu har jag låtit min kollosalt knasiga knopp ta mig till töntiga territorier. Hur som helst så skulle jag i egenskap av bloggkändis vara mycket misstänksam mot eventuella "fans" som kommer anstormande med kameran i högsta hugg!

Precis som rubriker spoilar så kommer min morgondag att bjuda på ett stort och antagligen hemskt äventyr. Först och främst måste jag förstöra min redan halvt förstörda biologiska klocka genom att gå upp redan vid klockan 12 för att spela fotbollsmatch. Men det är givetvis inte detta som är äventyret.

Nej, äventyret är det som sker efteråt. Jag och en vän ska nämligen göra det vi alla tycker bäst om i hela världen, det vill säga att köa. Klåparna på SF har ju, som jag antar att ni är medvetna om, äntligen släppt informationen kring biljettsläppet till The Hobbit. Biljetterna släpps på söndag, vilket givetvis innebär att vi tänker börja köa redan imorgon eftermiddag. Något som för övrigt innebär att jag kommer missa ett gympass för första gången sedan i augusti :(

Det kommer med stor säkerhet bli kallt, hemskt och äventyrligt, allt på samma gång. Men denna kalla hemskhet är ändå ett billigt pris att betala för att få vara först med att se en film som vi alla väntat på i nästan tio års tid. Tro mig, jag ser verkligen inte ett dugg fram emot att sitta utanför Filmstaden Sergel i närmare 20 timmar, men jag tror stenhårt på att det är värt det. Hoppas bara att vi är ute i tid. Det vore ett antiklimax utan dess like om vi inte fick biljetter...

Ps. Om någon har vägarna förbi Sergel får ni gärna komma och bjuda på en värmande kram. Kanske köper vi en biljett till dig som tack! ;)

Den där leken "Jag har aldrig" har alltid varit helt obegriplig i mina ögon. Först och främst så är själva utformningen av leken totalt idiotisk. Varför ska man dricka när man gjort det som personen frågar om man inte har gjort? Det blir ju bara förvirrande. Hade det inte varit bättre att göra om leken så att den heter "Jag har"?

Det absolut sämsta med denna lek är dock att alla deltagare förvandlas till fruktansvärda mytomaner så fort leken startat. Och man bryter dessutom alltid mot den källkritiska grundregeln om att man aldrig ljuger till sin egen nackdel, för det är precis vad alla gör. 99% av alla frågor är ju löjliga sexfrågor vilket gör att hela leken plötsligt förvandlas till en tävling om vem som i sin fantasi blivit mest sexuellt förnedrad. För ingen kan någonsin ha råkat ut för de sakerna jag har hört talas om de få gånger jag inte lämnat bordet när denna sorgliga lek förts på tal.

Nej, enda anledningen till att vara med när "Jag har aldrig" dras igång är för att förstöra leken med löjliga icke-sexuella påståenden. Så nästa gång du hamnat med ett gäng som är sugna på att ljuga om sina sexuella upplevelser rekommenderar jag att du istället för dessa saker på tal:

"Jag har aldrig vunnit en wet t-shirt-tävling i en svart hood-tröja"
"Jag har aldrig paddlat kanot uppströms i vaniljsås"
"Jag har aldrig studsat studsboll i vakuum"
"Jag har aldrig aldrig sagt att jag minsann aldrig ska ljuga"
"Jag har aldrig virkat en filt av människohår"
"Jag har aldrig dödat ett fridlyst djur, förutom pilgrimsfalk, flodpärlmussla och kopparödla"

Jag kan lova er att det ger upphov till en mycket roligare lek. Dessutom blir det ännu tydligare vilka muppar som ljuger och vilka som faktiskt, trots påverkan av alkohol, har sin hjärna i funktion.

Jag har alltid gillat att träna, men på senare tid har jag blivit fullständigt besatt. 101 träningspass har jag hunnit med de senaste 3 månaderna, vilket givetvis kräver att jag får i mig en hel del näring. För alla som tränar är protein en mycket viktig byggsten, och således har även jag införskaffat proteinpulver. Det smakar visserligen för det mesta som någonting man helst inte stoppar i munnen, men just därför känns det som att det gör nytta. Lite som medicin.

En gång gick dock någonting fruktansvärt fel. Jag hade nyss fått hem en ny burk proteinpulver men började ana oråd när pulvret för första gången inte var vitt utan brunt. "Chokladsmak!" var min första tanke, varpå jag slickade mig själv förnöjt om läpparna, men jag kände en viss oro över att pulvrets doft inte på något sätt påminde mig om choklad.

Nåja, locket av. Dags att provsmaka tänkte jag, så jag blandade två skopor med lite vatten, skakade som en besatt och förde flaskan till min mun. Chocken var total. Trots att jag skakat flaskan bättre än någon med parkinsons i en jordbävning så vägrade pulvret blanda sig.

Det var först då jag noterade etiketten på burken. Risprotein. Inte bara protein. Vad är då risprotein kanske ni undrar? Ja, inte fan vet jag om sanningen ska fram. Det är protein gjort på ris, så långt vet jag. Problemet med det är att man omöjligt kan dricka det. Trots att du blandar det med vatten så är det som att dricka sågspån och damm. Hostattacker är oundvikliga, och smaken är så infernaliskt vidrig så att det måste räknas som biologisk krigföring att skicka detta till sin fiende. Risprotein är verkligen hemskt. Det finns inte en människa i världen som kan ha ett så stort behov av protein så att risprotein blir ett alternativ. Det kan jag garantera. Fy fan för risprotein. Fy fa-an...

Eftersom det hela tagit så oerhört mycket fart är det kanske dags att jag samlar allt material från Dessies och min lilla beef här. Allt började med hur Dessie besvarade en av mina kommentarer på följande sätt:

Jasså visste inte ens att du träffat mig viktor? hmm, men du kanske är något slags mirakel barn som känner allt och alla fast du inte ens träffat dom. Du vet det är skillnad på att LÄSA MIN YTLIGA BLOGG och känna mig. ;) Du verkar inte ha så mycket hjärnceller och verkar ha någon störning då du oftast hakar upp dig på en och samma sak och inte kan tänka realistiskt och tänka "utanför bubblan" kanske te.x att man bara skriver så på bilden då jag såg full ut för jag kisade av blixten. tänka sig, wrong again.. förlåt men du suger verkligen på att "läsa människor" som du tydligen tror att du är expert på. Du borde skaffa dig något vettigare än sitta och kommentera dina tankar och åsikter här, skaffa en egen blogg.. Eller då hade du aldrig fått respons för du är så himla ensam. Tycker fan synd om dig, du hänger ju här mer än vad jag gör?! och det här är ju min blogg, haha!

Du borde testa skaffa lite vänner, sluta bry dig så mycket om andra och fokusera lite på ditt egna liv. Ta dig i kragen stackare! Lider med dig..KRAM

 

Detta besvarade jag sedan med att skriva som följer:

Oh good lord, det hade varit så otroligt lätt att fullständigt förgöra dig nu. Men jag ska försöka motstå frestelsen, du har det nog så illa utan att jag som normalintelligent totalt kör över dig. Jag nöjer mig istället med att meddela att jag faktiskt träffat dig för några år sedan. Imponerade du på mig då? Ja, fast på ett dåligt sätt.

 

Jag imponerades verkligen av din totala brist på ödmjukhet och intelligens, samt att du då hade lyckats sminka dig så mycket så att det blev ett vitt streck på din kind när min kompis drog sitt finger där. I övrigt så har jag en egen blogg, men det spelar väl ingen större roll. Speciellt ensam är jag inte heller, trots ett ganska stort hat mot människor i allmänhet.

 

Det är för övrigt mycket lustigt att du först klagar på mitt sätt att läsa människor, bara för att du några rader senare ska sitta och chansa hejvilt vad jag verkar vara för typ av person. Precis som vanligt har du tagit uttrycket "kasta sten i glashus" både en, två och tre nivåer högre. Återigen provspränger du alltså kärnvapen i korthus. Kul för dig.

 

Jag kan inte i mitt liv förstå hur du kan lida av en så total avsaknad av logiskt tänkande, men jag antar att det har att göra med att du oftast inte verkar tänka alls. Behåll du din kram, jag vill absolut inte ha den.

här har du min blogg förresten. Kan passa på att länka min recension av din fantastiska låt: http://ettpaeron.blogg.se/2011...

 

 

Dessie verkade knappt ha läst vad jag skrev, men fick tydligen någon form av total black out av detta och valde att svara såhär:

förstår du hur sjuk du är, du dömmer nån pga smink?? Och hur sjuk är inte du som har en vän som tar sitt finger i mitt ansikte??? skulle aldrig tillåta nån så antagligen har ni bara gått fram liksom vem gör nått sånt? skaffa hjälp!!!

 

 

Det var efter detta som jag postade min nu så kända berättelse om natten då jag träffade Dessie. Berättelsen var ursprungligen en kommentar i hennes blogg, och såg då ut såhär:

Först och främst var väl sminket ditt absolut minsta problem den dagen. Och anledningen till att han gjorde det var mycket simpel, vi ville få dig att försvinna men du vägrade. Jag ska berätta en liten berättelse för dig om vad som hände den där kvällen:

 

Jag och mitt trevliga sällskap hade varit ute och haft en trevlig kväll, precis sådär som bästa vänner som inte misshandlar varandra brukar ha. Vi var nu på väg hem till vårat fina bostadsområde när någon av oss plötsligt fick oerhörda cravings efter kött. McDonalds i Slussen hägrade vid horisonten, så vi lättade ankar och begav oss mot denna mytomspunna plats.

 

Väl på plats så hade klockan nog börjat närma sig 02.00 på natten, vilket innebar att det var oerhört mycket folk i lokalerna. Trots detta lyckades vi utan problem få ett bord, men tyvärr satt vi precis mitt emot dörren, vilket skulle visa sig vara ett mycket stort misstag från vår sida. Precis när vi slagit oss ned vid bordet kom det nämligen in två fruktansvärt fjortisaktiga fjortisar. De lät mer än samtliga restaurangens besökare tillsammans och levde uppenbarligen helt i sin egen värld. Båda två var märkbart berusade. Det var du och någon kompis.

 

Hela mitt sällskap bad en tyst bön över att ni inte skulle få syn på oss, men Gud hörde ej vår bön, ty ni stormade fram till vårt bort som om vi bjöd på gratis alkohol och idominsalva. Knappt hade vi hunnit sucka över vår monumentala otur innan du hade börjat skryta om din blogg på det minst ödmjuka sättet jag någonsin har hört.

 

- Har ni läst min blogg eller? Jag är typ kändis, har ungefär 15.000 läsare om dagen.

 

Mitt spidey sense gav nu extrema utslag både på spidey sense-skalan och richterskalan, då jag direkt anade oråd. Tyvärr hann jag inte varna min kompis Andreas, som inte var helt införstådd med faran som väntade.

 

- Nej, borde vi det? svarade han frågande.

 

- Haha, hur kan ni inte ha läst min blogg. Jag har typ den största bloggen i Sverige, svarade den otroligt anti-ödmjuka Dessie och formade sina vita läppar till ett falskt leende.

 

Utan att ens tänkta tanken på att fråga oss om plats började ni nu direkt inkräkta på vårt territorium, då ni försökte sätta er vid det bord vi tidigare var så nöjda med att vi hade fått tag på. Trots våra upprepade förfrågningar om att ni borde hitta ett eget bord så vägrade ni lyssna. Du fortsatte bara att mala på om din blogg och om hur fantastisk du var och att vi minsann inte kan vara så allmänbildade som inte kände igen dig. Du lyckades alltså både fysiskt och psykiskt förstöra vår dittills mycket trevliga stund.

 

Trots upprepade försök att tala vett med dig, och ännu fler upprepade försök till att få dig att gå så var det som att våra ord bara studsade omkring i ett oändligt vakuum i ditt huvud. Du fattade ingenting. Därför valde jag till slut att ta i med hårdhandskarna.

 

Högt och tydligt, eftersom jag var mer än bombsäker på att du ändå inte skulle höra vad jag sa eftersom du själv var så upptagen med att måla en bild av dig själv som en gudinna, så utmanade jag mina vänner på ett vad. Den som kunde dra sitt finger mot blogg-Dessies kind så att det blev ett vitt märke på kinden och ett brunt märke på fingret, denne skulle jag sedan fria till i tunnelbanan. Min gode vän Andreas nappade direkt.

 

Samtidigt som vi bestämde oss för att gå därifrån höjde han sitt majestätiska finger mot skyn. För den utomstående kan det ha sett ut som att han hade fått en mycket bra idé, men egentligen hade han ju något mycket mer lömskt i åtanke. Det dröjde inte länge innan hans finger nuddade din kind, och snart stod det klart att ett fem centimeter långt och ljust streck hade uppenbarat sig på din kind. Det påminde lite om ett morrhår.

 

Du gick givetvis helt wild och började ropa att du skulle polisanmäla oss, medan vi i en total skrattattack försvann ner i tunnelbanan. Väl där gick jag ned på knä och friade till min kompis Andreas. Han sade tyvärr generat nej, men vi kan än idag skratta gott åt händelsen.

 

Ja, vi må ha våra problem jag och mina kamrater. Men du min gode vän (bara ett uttryck, jag har ingen som helst lust att någonsin bli din vän), lever ju i en helt annan värld. Jag skäms faktiskt över att vara en människa när även du är det. Att bli uppmanad att skaffa hjälp av någon som behöver mer hjälp än samtliga människor jag mött i hela mitt liv väger ganska lätt.

 

 

Därefter besvarade Dessie hela grejen med ett inlägg där hon påstår att jag ljuger, samt att hon aldrig någonsin skryter om sin blogg. Ironiskt med tanke på att hon själv byggt hela sitt "kändisskap" kring lögner. Men hur som helst så kommenterade jag hennes lögnaktiga inlägg om att jag skulle vara en lögnare med följande:

Jahaaa! Nu hajar jag varför det plötsligt rasat in läsare till min blogg som aldrig förr.

 

Hela berättelsen är sann. 15.000 var visserligen en gissning, jag minns inte den exakta siffran du nämnde, men du hade definitivt inte 60.000 läsare då. Hade du läst det jag skrev så hade du insett att det inte var i år, utan för några år sedan. Kanske två, jag minns inte exakt men det låter rimligt. Och du skröt om din blogg, det var allt du gjorde.

 

Jag skiter i om jag blir populär för att jag berättar en sann historia om dig, men finner det konstigt att du tycker att man inte ska hitta på saker för att vinna popularitet. Du har ju själv blivit en lögnernas mästare i jakten på läsare till din blogg...

 

Vill du argumentera vidare gör jag det gärna, jag har nämligen aldrig i hela mitt liv känt mig mer överlägsen i en argumentation än just nu.

 

 

Men det tog inte slut där. Under ett av mina många nattliga gympass fick jag nämligen en uppenbarelse. Jag mindes plötsligt att jag en gång sett en film på Dessie då hon faktiskt sitter, just på McDonalds i Slussen, och skryter. Just det ja, hon skryter, precis som hon nyss sa att hon aldrig gör. Därför fördjupade jag mitt svar ytterligare genom att presentera lite bevis:

Jag känner att jag var lite för snäll i den ovanstående kommentaren, så jag tänker ta tillfället i akt att presentera lite av den vara som i folkmun kallas för bevis. Ren fakta. Jag ber om ursäkt Dessie, men du kommer från och med denna kommentar att vara totalt idiotförklarad. Igen.

 

Meningar som "Alla ni som träffat mig där ute vet att jag absolut inte pratar om min blogg när jag är ute" går verkligen inte ihop med fenomenet Internet. Du verkar inte alls införstådd med det faktum att det som laddas upp på internet troligen aldrig försvinner.

 

Här kan vi exempelvis se en video på dig, visserligen vid ett annat tillfälle, på exakt samma plats där du SKRYTER om din blogg. Vid ett tillfälle säger du till och med ordagrant: "jag skryter med det".

 

http://www.youtube.com/watch?f...

Du klämmer ju bland annat ur dig fraser som:
1. "jag är en utav Sveriges största bloggar."
2. "jag har 40.000 läsare"
3. "jag skryter med det."

 

Vem tror du själv att folk kommer tro på nu? Killen som inte har någonting att tjäna på att ljuga och som dessutom har bevis som styrker hans historia, eller den förvirrade tjejen som har en vana och ett rykte av att vara en lögnare?

 

Ser fram emot ett svar, men väntar mig absolut ingenting. Du bör nog helt ärligt för din egen skull hålla tyst...

 

Man kan ju tro att Dessie vid det här laget skulle erkänna att hon haft fel, men icke. Istället verkar hon ha spenderat halva dagen på att dels ta bort mina kommentarer, men även på att försöka stänga av mig från att kommentera vidare. Tyvärr är hennes kommentarsfält så korkat så att det går att kommentera med en helt påhittad och obefintlig mailadress, så hennes försök har varit ganska misslyckade.

Värt att poängtera är att jag inte gjort detta för att vara taskig mot Dessie, utan för att lära henne att det inte går att ljuga om allt, samt att hon måste börja lära sig av sina misstag för att någonsin utvecklas som människa. Som det är nu vägrar hon till och med erkänna att hon någonsin gjort fel, och detta i kombination med att hon inte kan argumentera för sin sak gör ju att hon är väldigt lätt att "äga sönder", som kidsen säger. Jag har i alla fall haft väldigt roligt under hela den här blogg-battlen, det ska jag inte sticka under stolen med.

Det känns alltid roligt att vinna, men det blir ännu roligare när förloraren inte själv fattat att hon förlorar!

I takt med att mitt hat mot hösten stigit varje år så har givetvis även behovet av att fly detta vidriga klimat växt. Detta har, framför allt på senare år, medfört att jag gjort en hel del resor. Fantastiska platser har skådats, och underbara miljöer har fått mig att förstå vad som verkligen är vackert. På grund av dessa resor hade jag härmed tänkt börja berätta om olika platser som jag tycker man bör besöka innan man dör. Och varför inte börja med det absolut bästa?

Bora Bora... Vad finns det att säga om denna underbara plats? Jo, väldigt mycket givetvis, men hur många ord jag än låter minga fingrar forma så kommer det aldrig räcka för att beskriva hur ofattbart vackert Bora Bora är. Därför är det väl lika bra att jag börjar med en bild. Värt att notera är dock att detta är bara en helt random bild tagen av mig, som är en usel fotograf. Så verkligheten är klart vackrare än såhär...

Jag och mitt trevliga sällskap hade varit ute och haft en trevlig kväll, precis sådär som bästa vänner som inte misshandlar varandra brukar ha. Vi var nu på väg hem till vårat fina bostadsområde när någon av oss plötsligt fick oerhörda cravings efter kött. McDonalds i Slussen hägrade vid horisonten, så vi lättade ankar och begav oss mot denna mytomspunna plats.

Väl på plats så hade klockan nog börjat närma sig 02.00 på natten, vilket innebar att det var oerhört mycket folk i lokalerna. Trots detta lyckades vi utan problem få ett bord, men tyvärr satt vi precis mitt emot dörren, vilket skulle visa sig vara ett mycket stort misstag från vår sida. Precis när vi slagit oss ned vid bordet kom det nämligen in två fruktansvärt fjortisaktiga fjortisar. De lät mer än samtliga restaurangens besökare tillsammans och levde uppenbarligen helt i sin egen värld. Båda två var märkbart berusade. Det var Dessie och någon kompis.

Hela mitt sällskap bad en tyst bön över att ni inte skulle få syn på oss, men Gud hörde ej vår bön, ty Dessie med släp stormade fram till vårt bort som om vi bjöd på gratis alkohol och idominsalva. Knappt hade vi hunnit sucka över vår monumentala otur innan blogg-Dessie hade börjat skryta om sin blogg på det minst ödmjuka sättet jag någonsin har hört.

- Har ni läst min blogg eller? Jag är typ kändis, har ungefär 15.000 läsare om dagen.

Mitt spidey sense gav nu extrema utslag både på spidey sense-skalan och richterskalan, då jag direkt anade oråd. Tyvärr hann jag inte varna min kompis Andreas, som inte var helt införstådd med faran som väntade.

- Nej, borde vi det? svarade han frågande.

- Haha, hur kan ni inte ha läst min blogg. Jag har typ den största bloggen i Sverige, svarade den otroligt anti-ödmjuka Dessie och formade sina vita läppar till ett falskt leende.

Utan att ens tänka tanken på att fråga oss om plats började de två fjortisarna nu direkt att inkräkta på vårt territorium, då de försökte sätta sig vid det bord vi tidigare var så nöjda med att vi hade fått tag på. Trots våra upprepade förfrågningar om att fjortisarna borde hitta ett eget bord så vägrade de lyssna. Dessie fortsatte bara att mala på om sin blogg och om hur fantastisk hon var och att vi minsann inte kan vara så allmänbildade som inte kände igen henne. Hon lyckades alltså både fysiskt och psykiskt förstöra vår dittills mycket trevliga stund.

Trots upprepade försök att tala vett med henne, och ännu fler upprepade försök till att få henne att gå så var det som att våra ord bara studsade omkring i ett oändligt vakuum i Dessies huvud. Hon fattade ingenting. Därför valde jag till slut att ta i med hårdhandskarna.

Högt och tydligt, eftersom jag var mer än bombsäker på att Dessie ändå inte skulle höra vad jag sa eftersom hon själv var så upptagen med att måla en bild av dig själv som en gudinna, så utmanade jag mina vänner på ett vad. Den som kunde dra sitt finger mot blogg-Dessies kind så att det blev ett vitt märke på kinden och ett brunt märke på fingret, denne skulle jag sedan fria till i tunnelbanan. Min gode vän Andreas nappade direkt.

Samtidigt som vi bestämde oss för att gå därifrån höjde han sitt majestätiska finger mot skyn. För den utomstående kan det ha sett ut som att han hade fått en mycket bra idé, men egentligen hade han ju något mycket mer lömskt i åtanke. Det dröjde inte länge innan hans finger nuddade fjortisbloggarens kind, och snart stod det klart att ett fem centimeter långt och ljust streck hade uppenbarat sig på Dessies kind. Det påminde lite om ett morrhår.

Dessie gick givetvis helt wild och började ropa att hon skulle polisanmäla oss, medan vi i en total skrattattack försvann ner i tunnelbanan. Väl där gick jag ned på knä och friade till min kompis Andreas. Han sade tyvärr generat nej, men vi kan än idag skratta gott åt händelsen.

Under hela min uppväxt har folk jämt talat om för mig att hat är någonting dåligt, kanske till och med det sämsta som finns. Hat håller människor tillbaka och kan enbart besegras med kärlekens hjälp. Men så är det inte. Det senaste året har jag varit ofattbart full av hat nästan hela tiden, och jag har kommit fram till att jag varit lurad i hela mitt liv.

Hat är nämligen inte alls nödvändigtvis någonting dåligt. På många sätt kan det vara en av livets bästa uppfinningar, och kanske det mest underskattade som finns. Det är väldigt lätt att jämföra kärlek och hat eftersom de är varandras motsats, men det är även väldigt lätt att totalt strunta i att fundera över hur man värderar de olika känslorna. Det blir så eftersom hela samhället säger åt en att hat är det dåliga och kärlek är det bra. Men jag håller inte med längre.

Kärlek är i mitt tycke det mest överskattade som finns. Det får folk att strunta i sina egna brister och sluta sträva efter förbättring. Hat däremot kan under kontrollerade former både ge oanad styrka och agera som fantastisk motivation. Kärlek stannar av utvecklingen medan hat för mänskligheten framåt. Hat är strävan efter att utrota allt dåligt och behålla det bra. Kärlek är strävan efter att acceptera allting för vad det är, oavsett dess eventuella uselhet. I en match mellan de två vinner hat på knockout redan i första ronden.

Mitt liv har så länge jag kan minnas varit välfyllt med både hat och ilska. I början försökte jag gömma dessa känslor inom mig, utan att någonsin släppa ut det. Jag begravde det så djupt in i min hjärna som jag kunde och vägrade släppa ut hat eller ilska mot någon annan än mig själv. Men det senaste hatfyllda året har fått mig att inse att det är dags att byta spår. Hat är det enda som kommer kunna föra mig framåt. Hat är det enda som jag kan förstå. Och hat är det enda och bästa substitutet till det gränslöst överskattade begreppet kärlek.

I takt med att jag insett kärlekens fatala brister har hatet helt tagit över. Det är numer, tillsammans med likgiltighet, det enda jag har kvar. Och det ska ingen få ta ifrån mig.

Som rubriken antyder så är jag i liv efter nördigheternas nördhelg. Precis enligt planen spelade vi som besatta nästan hela helgen, med undantag för ett kort besök vid Skogskyrkogården för att besöka minneslunden. Kosten bestod av alla tänkbara onyttigheter, och sammanlagt pressade vi nog i oss pepparkakor, chips, bullar och must till ett värde av 400 kronor var. Tjockisångesten var således total, vilket gjorde att jag iscensatte min lömska plan att fly och träna. Det blev visserligen så sent att jag inte längre tränade sent, utan snarare tidigt, men det var nödvändigt för min överlevnad.

Rent spelmässigt var dock hela helgen en besvikelse eftersom vi inte hade planerat tillräckligt noga. Assassins Creed 3 består nämligen av en huvudkampanj såväl som en hel uppsjö med sidouppdrag. Vi kan kort och gott säga att vi till en början gjorde alldeles för många sidouppdrag, vilket fick som följd att vi i slutet fick panikspela kampanjen för att hinna klart. Och klart hann vi väl knappast egentligen. Visserligen fick vi se eftertexterna, men i själva verket klarade vi inte mycket mer än 60% av spelet. Hur som helst var helgen både rolig och hemsk på samma gång. Klart är i alla fall att jag inte kommer dricka en enda droppe must innan December nu. För det är olagligt utan undantagstillstånd...

I morgon går det av stapeln, den klassiska Assassins Creed-helgen. För dig som inte förstår vad det är för idioti så är det hela mycket enkelt: 6 grabbar sitter i en lägenhet i tre dagar (minst), spelar TV-spel och inmundigar alla tänkbara onyttigheter. Förtäringen kommer på det stora hela mest att bestå utav julmust, pepparkakor samt någonting som mina vänner kallar för julesnus.

Julesnuset kommer defintivt aldrig komma nära min mun, och julmust och pepparkakor är egentligen högst förbjudet område innan december månad, men som helgens diktator redan dikterat: "undantagstillstånd är införskaffat"

I övrigt är planen mycket enkel. Klockan 16.00 under fredagen börjar spektaklet, och sedan är det non-stop spelande ända till klockan 06:00. Vid denna tidpunkt tar vi ett break till 12.00 innan det hela påbörjas igen, ända till 06:00 på söndagen, endast med en kort paus för att besöka Skogskyrkogården.

Det är troligt att vi alla kommer gå vår död till mötes. Redan tidigt under söndagen misstänker jag nämligen att det kommer rinna rent socker genom våra blodådror. Och än värre kan det bli, för om vi inte hunnit klara av det tv-spel vi spelar (Assassins Creed 3, därav namnet på helgen), så kommer det hela fortsätta på måndagen. Något som alltså skulle innebära att alla måste sjukskriva sig.

Jag känner mig både lockad och äcklad på samma gång. Mitt ytterst hälsosamma och sunda leverne de senaste månaderna kommer under några dagars tid att raseras fullständigt. Ångesten över onyttigheterna kommer vara total, och jag misstänker att jag reglerna till trots kommer smyga mig iväg till gymmet under nätterna, precis som vanligt. Det kommer oavsett träningspaus eller ej att bli en hysteriskt nördig helg...