ettpaeron

Jag hade tråkigt och ja... Eh, jag skrev typ en jättekort novell i ren tristess. Den är både tråkig och helt oaktuell, men... Äh. Här är den.

Mörker. Trots att han med största säkerhet hade ögonen öppna så möttes han av mörker. Det var först när han med händernas hjälp ville försäkra sig om att ögonlocken faktiskt inte var slutna som han insåg att han satt fast. Hela den massiva kroppen han besatt var fastkilad i ett utrymme som var alltför trångt. Armarna var som fastcementerade, och hans rörelser var begränsade till att röra händerna mellan bröstkorgen och näsan. Längre än så kunde han inte nå. Det rann blod nedför tinningen. Blod som skvallrade om att han på något sätt slagit i huvudet. En känsla av panik spred sig i den fylliga kroppen, och hans andning blev tyngre och snabbare. Han pustade och frustade i takt med att hans puls automatiskt skenade iväg.

I en sista stunds sinnesnärvaro innan den totala paniken skulle sätta in så gjorde han ett försök att lugna den pågående hyperventileringen. Med långa djupa andetag fyllde han lungorna med befriande syre, men detta fick inte önskad effekt. Lungornas expansion förvärrade enbart den klaustrofobiska upplevelsen ytterligare. Paniken var inte längre möjlig att undkomma.

Varje muskel i hans kropp spändes till fullo samtidigt som han skrek ut sin frustration, panik och smärta, när han med ren urkraft försökte spränga sig lös från den trånga håla han ofrivilligt fängslats i. Huvudet slogs från sida till sida i det trånga utrymmet, men ingen frihet verkade finnas att tillgå. Kroppen och nacken började smärta av det resultatlösa utbrytningsförsöket, och han insåg att inte ens all ilska eller muskelkraft i världen kunde ta honom ur denna situation. Han lugnade återigen ned sin andning och försökte glädjas åt att ögonen äntligen började vänja sig vid det obehagliga mörkret. Uppgivet lutade han huvudet bakåt för att på så vis kunna vila mot det trånga utrymmets bakre vägg. Det var då han såg det.

Ovanför honom uppenbarade sig natthimlen. Månskenet reflekterades på små, små snöflingor som sakta föll ned i det kvadratiska hål som höll honom fånge. På något sätt skänkte den klara natthimlen honom precis det lugn han så desperat behövde för att hans hjärna återigen skulle kunna få kontroll över situationen. Han stängde ögonen och suckade djupt. Hur hade han egentligen hamnat i den här mycket oönskade situationen?

Ögonlocken flög upp när han insåg ett mycket skrämmande faktum. Han visste inte. Han hade ingen aning. Han kunde inte ens minnas vem han var. Med händernas hjälp försökte han känna sig fram, i hopp om att minnena på så vis skulle komma tillbaka, men denna process hjälptes knappast av hans begränsade rörelsemöjligheter. Han lät fingrarna glida över det trånga utrymmets skrovliga stenväggar, och sedan över mot sin egen haka. Ett lent skägg kittlade hans fingertoppar, och för en stund lät han sig njuta av det mjukaste han känt på alldeles för länge.

Varför satt han fast i detta trånga, ogästvänliga utrymme? Hjärnan arbetade på högvarv när han försökte minnas. Hade han några fiender som i rent hat kunde mura in honom och lämna honom att dö i den kalla vinternatten? Minnet svek återigen. Han var precis på väg att tappa allt hopp om ett fortsatt liv när ett svagt ljud letade sig ned mellan de fängslande stenväggarna. Det lät som små korta fotsteg, följt av människoröster långt bort i fjärran. Han tittade upp mot den kvadratiska öppningen högt där uppe, och skulle precis till att skrika på hjälp med all sin kraft, när någonting uppenbarade sig ovanför.

Ett litet luvbeklätt huvud kikade ned i det mörka hålet. Han hade svårt att urskilja några speciella ansiktsdrag, eftersom huvudet blockerade det månljus som kom in från ovan. En irriterad suck hördes från den luvbeklädda varelsen, som nu försvann från öppningen lika fort som han kom. Mannen förstod ingenting alls av vad som hände. Skulle han bli lämnad att dö i detta minimala utrymme, eller var det räddningen han just sett? Han visste det inte då, men han skulle inom några sekunder få ta del av de mest befriande och uppvaknande ord han någonsin skulle höra. Ord som skulle besvara precis alla de frågor han själv inte hade några svar på. Ord som verkligen var sända från ovan.

”Grabbar, jag behöver hjälp här borta. Tomtefar har fastnat i skorstenen igen…”