ettpaeron

 

År 2009 långfilmsdebuterade den sydafrikanske regissören Neill Blomkamp med filmen District 9. Det var en frisk fläkt för hela sci-fi-genren, och den visade att även en relativt billig film (bara 30 miljoner dollar) kan höra hemma i filmvärldens absoluta toppskikt. Nu, fyra år senare, så är Blomkamp tillbaka. Förväntningarna efter succén med District 9 var givetvis skyhöga när Sydafrikas stolthet nu valde att göra den klart dyrare filmen Elysium. Skulle den över tre gånger så stora budgeten kunna ta Elysium till oanade höjder?

Det korta svaret är nej. Elysium var faktiskt en riktigt stor besvikelse, för även fast den var snygg så in i bomben så hade den inte mycket mer än det att erbjuda. Handlingen var både tråkig och långsam, och inte ens en Matt Damon i någon typ av halvrobot-kostym kunde rädda detta från att bli en högst medelmåttig film.

Det finns en hel del problem i Elysium, utöver att handlingen helt enkelt inte håller måttet. Först och främst så kan jag inte annat än tycka att Blomkamps kärlek till sitt eget hemland förstör en aning. I District 9 var det sydafrikanska temat högst relevant, och då stördes man inte ett dugg av Sharlto Copleys hejdlöst sjuka dialekt. När Sharlto Copley nu återigen får skådespela i en av Blomkamps filmer, och den här gången som bad guy, så känns det inte alls lika rätt. En skurk som pratar engelska med extrem sydafrikansk dialekt fungerar helt enkelt inte. Det låter bara som ett dåligt skämt, typ som om man skulle försöka hota någon på norska. Det fungerar bara inte.

Att hela filmen dessutom har så otroligt mycket gemensamt med District 9 gör att den inte alls känns så unik som jag hade hoppats på. Faktum är att det nästan känns som att Neill Blomkamp har gjort en total rip-off på sin egen film, för likheterna mellan District 9 och Elysium är slående. I District 9 ska huvudpersonen ta sig till ett stort rymdskepp ovanför Jorden för att kunna bli frisk från en sjukdom. I Elysium ska huvudpersonen ta sig till ett stort rymdskepp ovanför Jorden för att kunna bli frisk från en sjukdom. Ser ni likheten?

I slutändan så var Elysium, som jag nämnde, en rejäl besvikelse. Den är vacker å det grövsta, och bjuder på fantastisk action och riktigt häftiga specialeffekter, men det räcker inte hela vägen. Jag hade hoppats att Neill Blomkamp skulle fortsätta på den bana han börjat på när han gjorde District 9. Tyvärr fortsatte han på samma bana på helt fel sätt. Jag är besviken...

Ibland är livet inte roligt. Vissa dagar känns allt bara sådär jobbigt så att varje andetag känns som en djup suck. Under sådana dagar kan det vara härligt att sätta sig och titta på en riktigt bra komedi. Scary Movie-serien är ett härligt exempel på riktigt korkad humor som man verkligen kan slappna av till. Igår insåg jag att det tydligen hade kommit en femte film. Den hade helt smygit sig in under min radar, men tack vare just namned "Scary Movie" så bestämde jag mig för att ta en titt. Det borde jag inte ha gjort.


Scary Movie 5 är världens kanske sämsta film någonsin. Jag vet inte ens hur jag ska kunna förklara hur dålig den är, för det borde inte ens vara möjligt. En film som helt består av fristående sketcher har troligtvis en mer sammanhängande och bättre handling än vad Scary Movie 5 har. Jag kan faktiskt inte ens, såhär dagen efter, berätta vad den handlade om. Jag vet inte om det beror på mitt eget ointresse för filmen eller om den faktiskt var så dålig att den inte hade någon handling, men jag kan i alla fall inte återberätta eländet.

Som om inte världens sämsta handling vore nog så är SAMTLIGA "skämt" som finns med i filmen monumentalt superusla. Det är som ett stort steg tillbaka från kiss och bajs-humorn. Vissa saker som ska locka till skratt är så otroligt förutsägbara så att man hade skrattat färdigt redan innan skämtet, om nu skämtet hade varit någonting att skratta åt. Tyvärr finns det ingenting att skratta åt i Scary Movie 5. Allt är dåligt. Det är en mörk tunnel utan slut. Man kommer bara längre och längre in i skiten, men man kommer aldrig närmare ljusningen. Det finns inget ljus i Scary Movie 5, bara mörker.

Ibland är livet roligt. Vissa dagar känns allt så härligt så att man bara vill skratta. Det är sådana dagar som man måste hålla sig ifrån Scary Movie 5, för om man tittar på den så kommer man snart märka att varje andetag har förvandlats till en djup suck. Scary Movie 5 var total bedrövelse, fast värre ändå. Jag tänker inte ens sätta ett betyg på den här överjävligt urusla sopfilmen. Det förtjänar den inte.

Finanstidningen Forbes sammanställer varje år en lista över, vad de anser är, de rikaste fiktiva karaktärerna. Det är en intressant lista som toppas av allas vår älskling Farbror Joakim, dock oroväckande tätt följd av draken Smaug från The Hobbit. På det stora hela finns det ingen placering som chockerar på listan, men tyvärr så kan man inte annat än totalsåga den ändå. Trovärdigheten känns bottenlåg, eftersom Forbes har mage att påstå att Von Anka har en förmögenhet på endast 65,4 miljarder dollar.

65,4 miljarder dollar? Jag har ingen aning om hur Forbes har gissat sig fram till den här siffran, men det jag däremot vet är att den absolut inte stämmer. Ett seriösare försök att räkna ut värdet på Farbror Joakims ändlösa pengahav kom fram till klart högre siffror. Man tog i beaktning pengabingens storlek, som man fick fram tack vare en ritning utgiven av självaste Don Rosa, samt en allmänt känd uppskattning om utrymmet mellan mynten. Om man då utgick från att bingen, med måtten 37m*37m*39m, var halvfull som den ser ut att vara, så skulle guldet där i vara värt 5.4 triljoner dollar. En klart mycket troligare siffra.



Tyvärr räcker inte heller den beräkningen till för att beskriva Von Ankas förmögenhet. Detta är ju trots allt bara en beräkning av värdet på allt guld han har i sin pengabinge. Ingenstans nämns alla de otaliga skatter, värdefulla antikviteter och fastigheter som ägs av denna ofattbart rika anka. Senast jag hörde så var Joakim Von Anka god för flera fantasiljoner, en siffra som är så stor att den egentligen inte finns. Men även fast den inte finns i vår verklighet så kan den ju givetvis finnas i det fiktiva Ankeborg som Von Anka lever i, och då känns den med största säkerhet som den bästa uppskattningen av Farbror Joakims förmögenhet. Klart är i alla fall att 65,4 miljarder dollar inte stämmer på långa vägar. Forbes borde skämmas!

Igår var det en av årets absolut varmaste och vädermässigt bästa dagar, och därför var det mycket lägligt att jag spenderade den utomhus med ett stort äventyr. Äventyret kallas i folkmun för Stockholm by gummibåt, och det går helt enkelt ut på att man tar sin lilla gummibåt och flyter fram över Karlbergskanalen i Stockholm. Mitt eget riktiga äventyr skulle dock visa sig hända efter allt detta, men det kommer vi till sen.

Dagen började redan innan svinottan. När jag väl klev upp ur sängen hade jag inte fått beträda John Blunds rike i mycket mer än en timme. Detta lilla missöde skulle dock inte få stoppa mig, så jag var trots tröttheten riktigt glad när jag begav mig till Karlbergskanalen för att där möta upp mina vänner. Väl på plats började jag inse att detta inte skulle bli en lugn dag på sjön. Antalet människor som skulle följa oss på den stilla kanalen var nämligen oräkneligt stort. Det var människor överallt, utsmyckade med mycket varierande flytfarkoster.

Efter en stunds väntan och pumpande av gummibåtar och uppblåsbara soffor, samt inoljande med diverse solskyddande eller kokande oljor, så var det dags för sjösättning. Och det var först nu jag insåg att detta skulle bli ett kaos utan dess like. Det var nämligen alldeles för många gummibåtar för att det skulle bli till ett relexat flyt. Istället förvandlades denna så njutningsfulla stund till ett gigantiskt sjöslag där alla verkade dricka alkohol och där stanken av otillåtna rökelser låg som en dimma över hela kalaset. Det var praktiskt taget omöjligt att ens flyta framåt, då hela kanalen var smockfull med gummibåtar och andra flytfarkoster, samtliga fyllda med människor som lekte vattenkrig. För att ni ens ska kunna förstå och tro på det jag säger så låter jag en bild visa vad jag menar:

De senaste åren har vi i Sverige drabbats av någonting som inte kan beskrivas som någonting annat än en förbannelse. Jag talar givetvis om telebolagens urusla reklamer som konstant förökar sig i antal och uselhet. Man kan tycka att ren tur förr eller senare borde göra så att åtminstone en bra reklamfilm skulle kunna uppstå, men det verkar aldrig hända. Låt oss helt enkelt titta på den vedervärdiga skit som tre av våra största telebolag pressat ur sina reklamskinkor under den senaste tiden.



Här har vi en klassisk Halebop-reklam. Känntecknet för Halebopbajs är att det består av ful och deprimerande grafik, samt en berättarröst från valfri lantis. Just den här reklamen innehåller en ordvits som medvetet är gjord så dålig att den inte ens är en vits, samt lite tråkig information som inte en jävel bryr sig om.



Än värre är Telenor, som dagligen förpestar vår tillvaro med att trycka upp världens kanske värsta karaktär i våra nyllen. Deras skapelse Sören är varken rolig eller ett bra säljknep. Han är bara sämst och irriterande, och fungerar om någonting som ett exempel på varför man bör hålla sig så långt bort från Telenor som man möjligtvis kan komma. Han är faktiskt så dålig att det bara finns en enda anledning till att man skulle välja Telenor, och det är för att Tele2 är ännu värre.



Tele2 har i flera år bedrivit sin tortyrkampanj som leds av det mycket fula engelskspråkiga, svarta fåret Frank. Han har sedan sin födsel bringat irritation och ingenting annat. Som om inte ett djävulskt skitdåligt fårhelvete vore nog så fick denna svarta odåga nyligen ett litet lamm som sidekick. Francis heter detta äckliga djur, som bidragit till att göra världens sämsta reklamer ytterligare lite sämre. Reklamen ovan är kanske det vidrigaste som har skapats de senaste tio åren, alla kategorier. Den gör mig galen.

Som man kan se så fullständigen sprutar det ut mördande dåliga reklamer från våra största telebolag. Det känns smått hopplöst att alla dessa reklamer ska hålla samma obefintligt låga nivå. Det får mig att önska att Halebop skulle gå i konkurs, att den där jävla Sören skulle flytta till månen och att någon skulle slakta både Frank och Francis. Då hade världen varit en lite bättre plats, det är jag övertygad om. Den här förbannelsen måste få ett slut...

Min benägenhet för att råka ut för lite små-underliga natthändelser vägrar att avta. Inom loppet av 24 timmar har jag nu råkat ut för två händelser värda att nämnas, varav den ena är särskilt fantastisk.

Den första händelsen utspelade sig i måndags kväll när jag var ute och kvällspromenerade med en kamrat. Vi vandrade likt tvättäkta fingångare längsmed vattnet på Södermalm när vi plötsligt närmade oss två män som i en stunds kärleksrus till varandra satt och gungade som besatta i en hammock. Allt eftersom vi närmade oss stärktes intrycket av att dessa två herrar var påverkade av någon mindre laglig substans. Dessa misstankar förstärktes till den nivå att de nästan bekräftades i den stund då vi passerade den extremt gungande hammocken. Då hördes nämligen en röst från en av killarna. Han lät lite som en blandning mellan en extremt hes Claire Wikholm och en fotbollshuligan när han formade frågan:

- HAR NI KNARK?!

Vi beklagade vår avsaknad av detta och vandrade vidare, bara för att i flykten höra hur han frågade ett par som vandrade i motsatt riktning om de hade tillgång till "speed". Det var helt enkelt en fin stund med två karlar som var väldigt, väldigt sugna på knark där de satt i sin fina hammock.

Den något mer intressanta händelsen utspelade sig alldeles nyligen. Jag hade precis dragit i mig en pre workout-dryck som gjorde att adrenalinet pumpade, och jag skulle just till att bege mig till gymmet när jag insåg att ett problem hade uppstått. Min nyckel var borta. Efter en stunds hysteriskt letande och frustrerat funderande insåg jag att min promenadkamrat måste ha knyckt nyckeln kvällen innan. Typiskt...

I normala fall vore ju detta inget problem, det är bara att inte låsa dörren, men bor man där jag bor så är det ett helvete. Mannen eller kvinnan som bestämde hur huset skulle byggas hade nämligen en oerhörd kärlek till dörrar. Därav behöver jag för att komma in i min lägenhet passera genom en port, en helt meningslös dörr som leder till en korridor där ingenting finns eller får finnas, och slutligen min egen ytterdörr. De två förstnämnda dörrarna går automatiskt i lås så fort man slår igen dem, så har jag ingen nyckel kan jag aldrig lämna lägenheten utan att bli utelåst.

Efter en liten internet-jakt fick jag tag i nyckelknyckaren som erkände sitt brott, men påpekade omöjligheten i att åka hem till mig klockan 01:00 på natten för att lämna nyckeln. Adrenalinet och en viss aggression gjorde att jag helt enkelt var tvungen att träna ändå. Frågan var bara hur fan detta skulle gå till när jag inte kunde gå ut genom dörren. Lösningen blev tämligen spännande, då nyckelknyckaren gav mig idén att klättra ut genom fönstret.

Jag var inte helt nöjd med idén. Att klättra ut från mitt fönster är visserligen möjligt, det finns en rabatt ungefär en meter ned. Problemet är att om jag råkar trampa en decimeter snett så faller jag istället fritt i sju meter. Efter en stunds övervägande bestämde jag mig till slut för att det var värt risken. Jag klättrade helt enkelt ut genom fönstret och försvann till gymmet. Det gick faktiskt ganska smärtfritt.

När jag väl skulle hem blev jag en aning mer nervös. Att klättra ut ur sitt egen fönster är en sak, men nu handlade det ju för den oinsatte om en man som såg ut att göra inbrott. Att han gjorde inbrott i sin egen lägenhet kan ju ingen förbipasserande veta om. Att det dessutom ligger en polisstation ungefär 200 meter från min lägenhet minskade ju inte direkt risken för att åka fast heller. Lyckligtvis så klarade jag av att snabbt ta mig in i min egen lägenhet utan att bli upptäck. I morgon ska jag göra allt jag kan för att få tag på min jävla nyckel. Jag har ingen lust att göra inbrott hos mig själv igen!

Tidernas kanske främsta regissör är nu äntligen tillbaka med en ny film som ingen i hela världen har väntat på eller frågat efter. Det är en uppföljare till filmen vid namn "Skutan The Movie", som jag antar att ingen har sett, funderat på att se eller ens hört talas om. Namnet på denna nya kreation är fantasifullt nog Skutan The Movie 2. Detta är en fantastisk film som helt är gjord på engelska för att passa den potentiellt breda internationella publik som kan ha ett intresse av att se filmen. Dessvärre så är det ingen dialog i filmen, och den lilla engelska som faktiskt finns är dålig.

Animationerna i filmen är genomgående av absolut världsklass. Claes-Göran Olofsson visar här upp sin konstnärliga sida på bästa sätt, och det märks tydligt att han tagit sin inspiration från dagisbarn när han designat denna episka klassiker. Att filmen är gjord för att påvisa enkelheten i flash, där vem som helst som tagit en enda kurs skulle kunna återskapa detta verk på en högre nivå, är en intressant approach som jag hoppas att Claes-Göran behåller i sina kommande filmer.

Filmens absoluta styrka är dock budskapet, som påpekar att alla semestrar har ett slut. Tyvärr har även alla filmer ett slut, vilket alltså gäller Skutan The Movie 2 också. När eftertexterna rullar är det svårt att hålla tårarna tillbaka, samtidigt som en känsla av förvirring smyger sig på. Det är nämligen först då man märker att filmen inte ens var fyra minuter lång. Sällan har tre minuter och fyrtiosex sekunder varat såhär länge, och det kan vi vara glada för. Claes-Göran Olofsson fick ju semstern att kännas längre...

Efter att jag gått väldigt hårt åt svensk film och svenska skådespelare i synnerhet så drabbades jag absolut inte av någon som helst ångest, men jag tänkte ändå visa att det faktiskt finns sådant jag tycker om inom det ämnet. Det bästa exemplet är Sune, och då talar jag naturligtvis inte om den nya Sune, utan den gamla klassiska Sune, med en alldeles makalöst bra Peter Haber som pappan Rudolf.

Gamla klassiska Sune är svensk films absoluta höjdpunkt någonsin. Sunes Sommar är en tidlös klassiker som är exakt lika rolig idag som den var i början av 1990-talet, och Sunes Jul är än idag antagligen den bästa julkalendern som någonsin har gått. En stor del i Sunes framgång stavas givetvis Peter Haber. Sällan eller aldrig har en svensk skådespelare presterat så ofantligt bra som han gör. Varje scen med Rudolf är ett fantastiskt spektakel av humor och pinsamheter som gör att man sitter och skruvar sig av obehag och skratt.

Tyvärr räcker inte mina ord riktigt till för att beskriva hur genialt allt är i Sunes universum. Därför avslutar jag helt enkelt inlägget med att citera öppningsreplikerna från Sunes sommar. De kommer från filmens två absoluta stjärnor - Håkan och Rudolf:

- Knattarna och Kalle är ju inlåsta i grottan och Magica de Hex har tagit Joakims turkrona, jag måste hjälpa dom...

- Håååkan... Vi ska inte till Ankeborg!

- Men säg inte så

- Pojken... Älskade pojken min, ett beslut är ett beslut, och ett beslut håller man sig till, okej?

 

Åh så bra det är. Så fullständigt, omåttligt, gränslöst bra. Nu ska jag titta på Sunes Jul. Adjö!

Att skådespela är sannerligen ingenting som är enkelt. Det krävs en fantastisk talang som väldigt få har, men precis som inom vilket annat yrke som helst så finns det små guldklimpar. I Sverige verkar detta guldklimpsfenomen dock knappt finnas vad gäller skådespelare, för i regel är nästan alla helt värdelösa.

Det stora problemet med svenska skådespelare är att de konstant spelar över något så oerhört så att man undrar vad de håller på med. Det är som om de inte riktigt förstått skillnaden mellan att spela teater och att skådespela på film. På en teater kan jag förstå att man överdriver allting för att människorna på rad 200 på den översta balkongen längst in i hörnet ska kunna se, men på film hamnar alla lika långt bort som kameralinsen. Det är för det mesta närmare än de människor som hade suttit på första raden om det var en teater, och ändå så spelas det över och överdrivs till tusen.

Helena Bergström är ett exempel på en typiskt överspelande och överartikulerande skådespelerska som inte passar i filmens värld. Trots detta är hon med lite här och var. Detta beror självklart på att hennes make Colin Nutley regisserat hälften av filmerna hon varit med i, vilket gör att hon automatiskt får en roll trots sin bristande förmåga. Av någon anledning tycker vi dock att detta duger för svensk film, vilket givetvis gör att majoriteten av all film som produceras i vårt avlånga bananland blir riktigt dålig.

Det finns dock människor som lyckats ta sig ända bort till Hollywood utan att övertyga på något som helst vis. Noomi Rapace gjorde en godkänd insats i en eller ett par Stieg Larsson-filmer, varpå hon verkar ha skickats med katapult till Hollywood där hon nu spelar över som aldrig förr. I varje film skriker hon sig hes och pratar engelska som till synes blir sämre och sämre för varje scen.

Det är en tröttsam historia som borde raderas bort. Engelska skådisar som klarar av att gå från teater till film finns det gott om, varför kan då inte svenskarna lyckas? Någon borde lära människor som Helena Bergström att sluta spela teater när de skådespelar på film. Det är nämligen inte samma sak, och missar man den lilla detaljkunskapen så kan en hel film förstöras. Det tror jag inte ens att Colin Nutley vill...

Jag kom alldeles nyligen hem från att ha varit iväg och tittat på Man of Steel. Trots att jag inte läst mycket positivt om filmen, och således borde varit beredd på att filmen inte skulle vara någon höjdare, så är jag mycket besviken.

Den första delen i filmen är faktiskt helt okej. Russell Crowe och Kevin Costner visar att gammal är äldst och levererar precis vad man förväntar sig av dessa mycket rutinerade herrar. Henry Cavill, som spelar Stålmannen, ser ju faktiskt ut som Stålmannen och har dessutom spenderat halva sitt liv med att lyfta skrot för att få en trivsam superhjältekropp. Här slutar dock det mesta som går att finna i positiv väg.

Ju närmare slutet av filmen vi kommer desto mer går det utför. Vad som hade kunnat vara en fantastiskt actionfilm blir istället en enda stor gryta av ologik, specialeffekter och överdrivenhet. Handlingen och karaktärerna blir om något bara mer och mer ointressanta och helt utan en känsla av djup. Den sista timmen är så grund att det blir direkt motbjudande att titta på. Här är det verkligen ingenting annat än en enda sörja med - visserligen imponerande - specialeffekter, där en hel stad jämnas med marken utan någon som helst annan anledning än att det ser häftigt ut.

Stålmannen är otvivelaktigen den absolut töntigaste av alla kalsongbeklädda superhjältar, men riktigt såhär töntigt hade det inte behövt vara. Batman visade att en superhjältefilm kan vara lite mörkare och allvarligare, vilket Man of Steel försöker ta tillvara på, men istället missar man målet helt. Den superseriösa approachen gör ett oändligt stort överslag, och det hela blir bara löjligt och överdrivet. Vi flera tillfällen känns det som att det har saknats en person som övervakat hela filmskapandet med den enda uppgiften att säga till när det blir för mycket av någonting. När det till exempel flyger ett halvdussin perfekt avbildade sexlexaker mot skyn så borde någon ha ringt i en varningsklocka. Tyvärr var så alltså inte fallet, och det stjälper Man of Steel.

 

Tack vare Christopher Nolans fantastiska Batman-trilogi så är superhjälte-genren en återupplivad öppen gata för fler lyckade filmer i samma anda. Tyvärr så missar Man of Steel målet fullständigt. Den höll helt enkelt inte måttet...

Ett par månader har nu gått sedan Claes-Göran Olofsson fick psykbryt över att någon berättade sanningen om hans monumentalt värdelösa skittjänst, men den "debatt" som vi började föra då har ännu inte tagit slut. Av den anledningen, samt att det fortfarande är sanslöst roligt att se denna lågintelligenta amöba göra bort sig, så kände jag att det nu var dags för en liten update.

För ett tag sedan så insåg Claes-Göran till slut sin underlägsenhet i de flesta ämnen som debatten förgrenat sig i. Därför satte han upp en regel för sig själv att han inte skulle svara på någonting som inte handlade om hans tjänst. Det hela låter ju faktiskt ganska vettigt, eftersom det trots allt var tjänsten vi diskuterade från första början, men tyvärr blev denna regel något av ett bakslag. Claes-Göran har nämligen, trots sitt påstående, vägrat att svara på några som helst frågor om tjänsten han erbjuder. De få gånger han faktiskt har svarat så har svaren genomgående varit sämre än inget svar alls.

Den mycket simpla frågan: "Hur många kunder har du?" har exempelvis besvarats med det smått osannolikt idiotiska svaret: "Mellan 0 och 7 miljarder". När man sedan frågar varför han inte bara kan säga den faktiskta siffran - antagligen noll - så har detta besvarats med att han inte kan göra detta eftersom antalet kunder kan ha ändrats när jag väl läser svaret. Detta är ju självklart massivt korkat av så många anledningar att jag inte ens behöver gå in på det hela, men det ger åtminstone en fingervisning av hur Claes-Göran gör allt för att fly undan frågorna jag ställer.

För att ytterligare försöka fly undan andra frågor jag ställt så har Claes-Göran tagit till ett knep som även det är ofantligt dumt. Han ställer irrelevanta och dumma motfrågor som jag tvingas besvara innan han tänker svara på mina frågor. Problemet med detta är att när jag väl svarat på en fråga så verkar Claes-Görans brist på läskunnighet göra att han själv inte kan se eller förstå att jag faktiskt har svarat. Därför blir ständigt hans respons på mina svar att jag inte har svarat på hans fråga, och att han således inte kan besvara mina. Allt är en enda röra, som alltid slutar med att jag måste svara på samma fråga ett halvdussin gånger innan Classe förstår att jag faktiskt har svarat. När mina kommentarer väl har letat sig in innanför hans decimetertjocka skallben så visar det sig dock att jag inte kommit närmare att få svar på mina frågor. Nej, för istället ska Claes-Göran ställa en irrelevant och dålig följdfråga på den tidigare frågan.

Jag förstår att det låter lite rörigt, och det beror enbart på att det är väldigt rörigt. Varje fråga Claes-Göran ställer måste besvaras minst tre gånger innan han förstår att ett svar har kommit, och därefter kommer det bara en ny fråga. Det går alltså inte att komma närmare att få ett svar på sina egna frågor, eftersom Claes-Görans mycket, mycket tydliga feghet sätter stopp för detta. Denna feghet är ju för övrigt mycket rolig på grund av den dubbelmoral som den innebär. Claes-Göran kallade ju nämligen mig för feg eftersom jag inte ville åka till en parkeringsplats och slåss, medan han själv alltså är så heroiskt modig att han inte ens vågar svara på några enkla frågor.

Än så länge så finns det inget ljus i tunneln, varken vad gäller svaren på mina frågor eller debattens slut. Det enda man med säkerhet vet är att det inte går att förlora i en debatt mot Claes-Göran Olofsson. Det blir ju så när han hela tiden ignorerar alla argument, struntar i fakta, ljuger konstant, misslyckas med att läsa, begår så grova språkfel att det han skriver betyder någonting annat än det han menar och att dessutom alltid flyr från ämnet. Detta bedrövliga sätt att debattera på är dock inte bara en nackdel. För mig som faktiskt tar mig tid till att både läsa och besvara eländet så blir det hela väääääldigt roligt. Jag får mig minst ett gott skratt om dagen, så därför är det ganska härligt att jag ännu inte kan se något ljus i den där tunneln. Jag undrar hur länge denna människa står ut med att göra bort sig...


Här kan ni läsa om eländet... http://classeslillablogg.wordpress.com/2013/04/12/fick-en-totaldiss-av-min-ide/

Klockan börjar nu närma sig 03.00 på natten och min termometer visar 20 grader celsius. Det innebär per automatik att detta är en av årets absolut bästa dagar, för det finns nämligen nästan inte någonting som kan slå tropiska nätter. Känslan av att kunna gå ut i shorts och t-shirt och bara känna den optimala temperaturen är någonting som knappast kan beskrivas i ord. Det finns ingen sol som gassar och bränner, och vinden är så perfekt tempererad att den inte ens känns som en vind, utan snarare som en smekning mot huden. I Sverige får vi endast uppleva detta livets mirakel ett fåtal gånger varje år, vilket givetvis är ett deppigt och tråkigt faktum. Därför gäller det att ta chansen när den kommer.

Jag hade egentligen planerat in en kväll som totalt orörlig i soffan för att på så vis vila upp min sargade kropp, men den tropiska natten som uppenbarade sig gjorde att jag omöjligen kunde hålla mig inne. Istället kilade jag ut på en joggingtur. Det var egentligen en ganska dålig idé, eftersom jag tvingades halta runt på grund av min till synes kroniska bristning i baksidan av vänsterlåret, men det var ändå så värt det. Trots uruselt löpsteg och ovälkommen smärta och stelhet så var det helt fantastiskt.

Jag hoppas att vi får uppleva ett antal nätter till med över 20 grader på termometern den här sommaren. Då ska jag ut och låta svetten lacka igen. Ingenting ska få stoppa mig från att njuta av det absolut bästa den svenska sommaren har att erbjuda. Det finns ingenting bättre än tropiska nätter!

Jag tänkte att jag nu kunde fylla på med tio saker till jag absolut inte vill göra innan jag dör. Detta främst för att jag inte har mycket annat att skriva om, så jag producerar några rader ren avföring för att se lite mer aktiv ut.

1. Bo i en bajamaja
2. Fastna med pungen i ett skruvstäd
3. Plastikoperera mig så att jag får spenar
4. Flörvandlas till en lök
5. Sova på krossat glas och glödande cigaretter
6. Böja en sked enbart för att på så vis bli vän med Uri Geller
7. Dricka fotogen
8. Göra äppelpaj av maskätna äpplen
9. Raka mig med en gräsklippare
10. Stoppa korv med kungafamiljen
    
    

Jag har under en ganska lång period skrattat mycket gott åt ett videoklipp som för ganska länge sedan cirkulerade på youtube. Det hela är taget från SVT Debatt där en man vid namn Kitimbwa Sabuni går fullständigt bananas p.g.a. den där lilla kinesen som tidigare fanns på kinapuffarna. Han kommer själv från Afrosvenskarnas Riksförbund (sjukt häftigt att det ens finns), vilket gör det hela lite smått underligt eftersom han själv inte ens är asiat.



Det finns inget annat sätt att säga det på, så jag tänker bara säga det. Kitimbwa är kung. Han använder sig av oerhört stora ord och uttryck som till exempel "kolonial arrogans" för att framstå som bättre, men det är trots detta svårt att komma ifrån en sak. Han har totalt snöat in sig på ett gigantiskt icke-problem istället för att ta en debatt om riktig rasism. Hans motståndare i debatten tar till det simplaste och enklaste knepet för att påpeka idiotin i det hela - han visar en tub med Kalles kaviar. Av någon outgrundlig anledning så hatar Kitimbwa detta tilltag. Därefter fortsätter debatten fram och tillbaka, där Kitimbwa helst verkar vilja sudda ut hela världshistorien eftersom den är rasistisk, utan att någon egentligen kommer fram till något.

Det enda jag kunde ta med mig av klippet var helt enkelt Kitimbwa Sabunis kunglighet, samt vetskapen om att en sån icke-fråga får diskuteras på bästa sändningstid på en av Sveriges största tv-kanaler. Men så en dag noterade jag någonting som gjorde att klippet med Kitimbwa steg i värde något oerhört. Ännu en debatt med Kitimbwa Sabuni, från en annan tv-kanal som jag sällan tittar på. Den här gången lackar Kitimbwa istället ur på att en svensk minister äter en tårta, som jag i alla fall anser har syftet att uppmärksamma - och inte hylla -  rasism och könsstympning. Kitimbwa, däremot, tycker att detta är mycket rasisitskt.



Plötsligt står det klart att Kitimbwa Sabuni inte alls är kung. Han är fan en levande legend, en gud och en titan på samma gång. Han är helt enkelt bäst, för nu inser man att Kitimbwa en dag har klivit upp på fel sida om sängen och bestämt sig för allt är rasistiskt och alla är rasister. Han ska kriga för minsta lilla grej som över huvud taget kan tolkas som rasistiskt, eller som åtminstone innehåller en mörk nyans. Åh, Kitimbwa... Jag tror jag älskar dig.

Idag var en mycket intressant dag. Jag tvingades nämligen att infinna mig på min kusins konfirmationsfirande på Östermalm. Det bjöds på lax och överklädda överklassmänniskor, och jag kände mig helt felplacerad redan från första sekunden jag satte min fot på den gigantiska mocka-matta som bredde ut sig på golvet innanför ytterdörren. Jag noterade snabbt att shorts och T-shirt var något underklätt i sällskapet, men jag tycker nog ändå att jag såg coolast ut.

Snabbt efter det kramkalas och dopp i hälsningsträsket som automatiskt följer en entré på en sådan här tillställning, så var det dags för mat. Jag lät den mycket fina laxen vandra över min tunga och på så vis frambringa stor njutning. Vad som var mindre njutningssamt var att middagen genomsyrades av diverse överklassdiskussioner, och dessutom diskussioner om just konfirmation, religion och Gud. Det hela fick mig, som anser mig närma mig en antiteistisk inställning var dag som går, att känna mig ganska olustig. Jag försökte därför fly onödiga religiösa hetsdiskussioner genom att helt enkelt hålla tyst.

Dessvärre så kunde min tystnad inte förbli evig under denna middag. Av en olycklig slump hade jag placerats bredvid de två äldsta pjäserna på hela middagen, så jag tvingades under en alldeles för lång period diskutera spansk arbetslöshet med min ena bordsgranne. Hennes överklass hade tydligen nått så ohyggligt långt att hon numera var bosatt på den spanska solkusten, där hon dagligen såg människor som var arbetslösa, hemlösa, matlösa, kastlösa och okopplade. Efter lite ihärdigt nickande och så många ledande frågor jag någonsin kunde komma på så skiftades plötsligt fokus till ett annat ämne jag mindre gärna diskuterar på en middag, eller någon annanstans heller för den delen. Det var dags att tala om homoadoption.

Hela sällskapet startade en hätsk debatt om ifall bögar ska få adoptera eller inte. Jag kände vid det här tillfället att jag helst ville göra mig så liten och osynlig som möjligt, vilket lyckades mycket väl. Jag fick till min stora lycka inte en syl i vädret. Snart visade det sig att jag hade överlevt, och istället var det dags att lyssna på en hel uppsjö med onödiga tal om hur den konfirmerade pojken nu hade blivit en man. Oj, så roligt det var.

Till slut så var hela spektaklet över. Den ena överklassfamiljen efter den andra tvingades att utgå. De skulle nämligen alla vidare till nästa konfirmationsfirande, med nästa barn som tvingats iväg på någon form av religiöst påfund. Svetten lackade i min panna när jag äntligen lyckades fly ut och påbörja resan hemåt. Jag antar att den smått ironiska fras som bäst beskriver hela denna tillställning skulle vara: "Gud, så intressant!"

För några dagar sedan så bevittnade jag ett pyttelitet stycke härlighet som jag anser är värt att nämna även här. Ni vet en sån där liten stund som är så osannolikt turlig att man bara måste gotta sig i det?

Hur som helst så började det med att jag och en kamrat gick och handlade lite basförnödenheter för att min majestätiska buk ska kunna växa till sig. På vägen hem lyckades mitt falköga skåda två tjejer som skulle fickparkera några meter till höger om oss. Jag stannade tvärt för att beskåda spektaklet. Tjejer är verkligen fantastiskt bra på många saker, men att fickparkera verkar absolut inte vara en av dessa. Min kamrat var dock inte alls införstådd med det faktum att vissa tjejer har en tendens att fickparkera urdåligt. Av den anledningen började min vän snabbt klaga ljudligt, i samma sekund som den ena tjejen hoppade ur bilen för att hjälpa chauffören.

- Varför går du så långsamt för?!
- För att två tjejer ska hjälpas åt att fickparkera nu, i världens minsta parkeringsficka dessutom. Det kommer att gå åt helskotta.

Mycket längre än så hann jag inte innan jag avbröts av ett gällt flickoskrik, samt ljudet av metall som skrapar mot metall. Den odugliga chauffören hade givetvis backat rakt in i bilen bakom. Lyckligtvis kom ingen till skada, och det hela kunde istället förbli en ren njutning. Jag skrattade gott, inte bara åt den misslyckade parkeringen, utan även åt den komiska timing som uppstod i och med mitt uttalande. En så simpel och vardaglig sak som en fickparkering kan verkligen förgylla en dag. Backa (inte) lugnt!

Eftersom jag är god vän med Carolas systerson så lyckades jag genom lite normalsaltat smörande snacka mig in på en midsommarfest i Carolas fina villa utanför Bromma. Carola var som väntat inte där själv, vilket gjorde mig en aning besviken. Carolas gamla haff Runar var än mer väntat inte där heller, och det gjorde mig om möjligt ännu mer besviken. Dessa två partyprissars frånvaro till trots så blev det en mycket trevlig tillställning.

Eftersom jag återigen befann mig på den alkoholfria så kallade lokahörnan så spenderade jag större delen av kvällen med att prutta offentligt, men självklart även med att göra intressanta observationer i Carolas hus. Det första man slogs av när man gick in på tomten var att varken Carola, Runar eller någon annan hade klippt gräset på länge. Detta stoppade mig dock inte från att kämpa mig igenom denna gräsdjungel för att inspektera huset. Väl innaför dörrarna imponerades jag tämligen omgående av det faktum att inte mindre än tre pianon fanns inom en radie av fem meter.

Mindre imponerande, och nästan lite skrattretande, var det faktum att Carola hade lagt ut en av sina skivor på en mycket, mycket synlig plats. Om detta enbart var en slump eller om Carola försökte sälja in sin musik till ett trettiotal dödsfulla ungdomar kan jag bara spekulera i. Förvånande nog hade Carola även snyggt och prydligt placerat en bok med hennes egna sångtexter vid nedervåningens stora flygel. Man tycker ju att hon borde kunna sina egna låtar utantill, men jag antar att så inte var fallet. Det kan också vara så att hon ville att någon som spontant satte sig vid pianot skulle börja jamma loss på någon av hennes låtar.

När jag inspekterat möblemanget lite snabbt vände jag min uppmärksamhet mot väggarna istället. Bilden jag hade innan av Carola, att hon skulle vara en religiös knäppgök, förstärktes av detta synintryck. Lösryckta bibelcitat fanns nämligen skrivna på en av väggarna i köket. Detta mycket främmande inredningsinslag gjorde att jag funderade vidare på Carolas tilltro till Gud under kvällen. Efter några timmar insåg jag att jag ännu inte sett en bibel, vilket föreföll sig vara väldigt underligt. En person som tror så mycket på Gud som Carola uppenbarligen gör borde ju ha bibeln som en mycket central del i hemmet.

Som ett nyfiket litet barn påbörjade jag således sökandet efter den bibel som bara var tvungen att finnas någonstans i huset. Det visade sig snabbt att mina tidigare observationer av husets inredning hade varit alltför förhastade. De hade varit direkt dåliga skulle man faktiskt kunna säga, för den bibel jag till slut fann var knappast undangömd. Istället hade Carola ett helt bord tillägnat kristendomen. Hon hade på detta bord placerat ett stort porslinskors, en bild på en ängel, en gigantisk uppslagen bibel samt en stor skylt där ordet "Faith" stod skrivet med stora bokstäver. Jag kan inte förstå hur i helskotta jag missade detta under min första husesyn.

På det stora hela så bodde Carola riktigt trivsamt, och hela tillställningen blev ganska trevlig, trots att Runar antagligen inte varit där på länge. Jag måste även passa på att ge Carola lite cred för att hon lånade ut sitt hus till en stor samling festsugna kids som mycket väl hade kunnat riva hela stället. Det gjorde att hon fick många pluspoäng i min bok. Och låt oss inte glömma att min bok består av sanning, till skillnad från bibeln som är en jävla skitbok. Att det är en skitbok är ju dessutom smått ironiskt, eftersom jag nu har pruttat i samma rum som Carolas öppna bibel, och om det är någonting som jag bär med mig från denna midsommar så är det just det. Jag har pruttat hemma hos Carola. Det kändes bra!

Först och främst så börjar jag väl lite klichéaktigt med att be om ursäkt för min rådande bloggtorka. Jag har helt enkelt absolut ingenting att skriva om. Därför får jag krysta fram detta inlägg genom att berätta om en kort men irriterande episod som utspelade sig innan jag skadade benet och blev halt som en enbent dåre.

Den 8 juni fyllde min kompis idiot-Micke år. Detta firades med att halva min bekantskapskrets tvingade mig att följa med ut på krogen, vilket ni alla vid det här laget bör veta att jag hatar. Det är en hemsk syssla som på många sätt är värre än, eller åtminstone likvärdig med, döden. Vilket ställe vi hamnade på, det har jag ingen aning om, men i mina ögon så är alla ställen mer eller mindre likadana så namnet är tämligen oviktigt i sammanhanget. Denna gång lyckades jag i alla fall undvika att få alkoholhaltiga drycker i strupen.

Det fanns faktiskt en fördel med denna plats där alla andra människor intog alkohol som om det vore livsnödvändigt, och det var att man kunde stå utomhus och "chilla". Lyckligtvis innebar det att den skränigt höga skitmusiken nästan blev ett uthärdligt inslag i den annars mycket otrevliga stämningen som rådde. Det fanns även en sak till som borde ha varit en fördel, men som snabbt visade sig vara det rakt motsatta.

Efter att jag poserat som en grekisk gud i ungefär 30 minuter framkom det nämligen att även den andra halvan av min bekantskapskrets befann sig på platsen. De första sekunderna så var det ett trevligt återseende med Lill-Erik, Jibberman-Jeppe och de övriga småpojkarna jag känt sedan den glada barndomen, men snart blev allt så mycket sämre.

Jag nämnde ovan att jag inte drack alkohol, vilket fick som följd att jag vid denna tid stod och smuttade på en lätt avslagen Ramlösa. Jag var till en början väldigt nöjd med valet av dricka, mycket på grund av att jag nu lättare kunde undvika att bli tacklad så kraftfullt att hela innehållet från mitt dryckesfyllda glas skulle omplaceras till mina kläder. Men, i samma sekund som Jibberman-Jeppe närmade sig mig okullkastades min tidigare så felfria teori, ty det tog inte många sekunder innan Jibbermannen hade slängt ut hela sin öl över alla mina klädesplagg.

Så kom det sig att jag hela resterande årslånga timmar av kvällen fick lukta varm öl och känna det där ohyggligt obehagliga kladdet mot huden. Jag trodde verkligen att jag skulle slippa detta hemska straff när jag på ett nästan änglalikt sätt hade avstått djävulsdricka hela kvällen, men tji fick jag. Istället så skickade djävulen fram ett av sina sändebud, förklädd till en barndomsvän. Fy fa-an så jag hatar att besöka nattklubbar...

Som ett steg i att återta prutten till det offentliga rummet så bestämde sig jag och min fantastiska bloggläsare Sofia för att börja samarbeta. Vi nyttjade mina egenskaper som ett textförfattande geni och hennes egenskaper som en utomordentligt bra musiker, och resultatet är förbluffande bra. Jag antar att det inte är någon idé att dra ut på det längre, så låt mig istället presentera världens genom tiderna bästa låt:



Makalöst bra, inte sant?