ettpaeron

Då jag återigen blivit sviken av gudarna vad gäller tillgång till mat här i huset tvingades jag för ett par timmar sedan att uppsöka den lokala thaikiosken. Detta besök är ingenting åt det unika håller, utan det brukar förekomma då och då när basfödan som i normala fall finns i kylskåpet börjar ta slut. Oftast brukar det gå smärtfritt och snabbt, om än med vissa språksvårigheter då mannen som brukar ta emot beställningar pratar både otydligt, avslutar alla meningar i falsett och bryter kraftigt på thailändska, men denna gång gick allt helt annorlunda. Framför mig i kön stod nämligen en familj bestående av inte mindre än två mycket förvirrade föräldrar, två tonårsflickor som var hypnotiserade av mitt vackra ansikte, en glasögonprydd parkour-idiot i tolvårs-åldern och en hund som verkade ha löss.

Bara deras blotta existens skulle bli en käpp i hjulet för mig, det anade jag redan när jag närmade mig kiosken, men det visade sig bli mycket värre än jag någonsin kunnat tro. Precis alla problem, som egentligen inte är problem, som man kan ha när man beställer mat verkade denna familj ha. Först och främst visste INGEN vad de ville ha, och man förde en ivrig diskussion om vad som var gott och vad som var äckligt. Det slutade med att mamman i familjen bestämt menade att "alla rätter hon tycker är goda, är goda!", vilket familjen enades om utan minsta tanke på att hennes resonemang var helt meningslöst.  Problem nummer två var att mannen i familjen, som av någon anledning bara skulle beställa hälften av familjens mat, inte kunde läsa. Eller ja, han hade kunnat läsa om det inte var för att han verkade vara helt blind. Han stod och svajade farligt nära menyn och såg ut som ett kryss i ansiktet innan han till slut hade lyckats läsa in sig på vilka rätter han skulle beställa. Det blev givetvis fel ändå.

Efter tio minuter, väldigt kalla minuter bör poängteras eftersom det är november, så hade man till slut lyckats få fram en beställning som troligtvis var helt åt helvete. Man verkade väldigt nöjda och glasögonormen började med vad han nog ansåg vara parkour i världsklass, men som egentligen bara var klättrande på ett räcke. Breda léenden av tillfredställelse spred sig över familjens läppar, men ack så fort de försvann när mamman i familjen fick för sig att räkna och se om de beställt tillräckligt många rätter. Givetvis hade man en rätt för lite. Hela beställningsproceduren började således om, och det hela verkade ta minst lika lång tid som vid första försöket...

Nåja, efter att jag ådragit mig kraftiga frostskador och ett uppretat temperament så fick jag till slut min mat. Familjen som beställde innan mig då? Jo, de försvann med sin mat, men jag antar att någonting blev fel så de står väl där fortfarande och försöker beställa. Puckon!

Nej, nu får det ärligt talat vara nog. Det går inte en sekund utan att det spelas en Veronica Maggio-låt på radion, vilket skulle vara nästintill uthärdligt om det inte var för att det varit så i snart ett halvår. Jag står inte ut längre. Man bara väntar och väntar på att Hon ska komma loss någon gång och få igång låten, men icke. Istället plöjer hon vidare med sina visktoner som om hon satt och sjöng på ett bibliotek.

En minut går, två minuter går. Till och med tre minuter går, men mjukosten i musikform fortsätter att flöda. Det händer absolut ingenting. Det börjar klia i fringrarna, som om kroppen har en automatisk reflex som försöker få en att strypa Veronica Maggio ifall du hade haft henne i dina händer. Men det har du ju givetvis inte.

Men så plötsligt händer någonting som åtminstone sticker ut pyttelite från resten av viskkavalkaden. Låten tar slut. Tjoho, tänker vi alla och funderar på att köpa en tårta att bjuda jobbarkompisarna på, för att fira att vi är välbehållna och ännu inte misstänkta för artistmord. Längre än så hinner vi ju dock inte. För vad händer nu tro? Jo, givetvis är det så att en ny Veronica Maggio-låt börjar. Och gissa vad? Den låter exakt som den föregående. Verkligen exakt, på pricken. Som en klonad låt. Kanske är även den inspelad på Stockholms Stadsbibliotek.

Oj vad roligt det är. Kombinationen av religionsgalenskapen, att mannen som filmar verkligen är den ultimata stereotypen av hur en svart man är, samt att det är ett sjuhelvetes fyrverkeri gör att den här filmen blir briljant!

JEEEE ZUS!

Dags att klippa invigningsbandet till en ny serie här på den kanske fruktigaste blogg som skådat dagens ljus. Jag kommer att ta mig an ett flertal av de skolämnen som ni arma krakar fortfarande sitter och sliter med i skolbänkarna. Men i denna tid av isande kyla och total avsaknad av solljus så ska jag givetvis inte göra ert liv lätt. Nej, denna serie är absolut inte till för att hjälpa er när det gäller uppsatsskrivande eller pluggande, snarare tvärtom. Jag kommer helt enkelt att hitta på mina egna svar på frågor som potentiellt skulle kunna komma på ett prov. Så nu kör vi, här kommer en MVG-uppgift från (Falsk) Samhällskunskap A!

Hur är den Svenska demokratin uppbyggd?
Den svenska demokratin påminner i ståra drag om vilket annat demokratiskt land som helst, men samtidigt är den helt annorlunda. Precis som brukligt är för en demokrati så styrs landet av ett antal folkvalda personer tillhörande ett eller flera politiska partier. Skillnaden mellan Sverige och majoriteten av världens övriga demokratiska länder är hur valet av dessa personer går till. Först och främst så röstar man inte direkt på personer, utan på partier där olika personer givetvis ingår. Däremot så röstar man inte på det vanliga sättet som vi kanske hade väntat oss, genom att skriva sin röst på en lapp och sedan gå därifrån, för så är det absolut inte. Det svenska nyckelordet när det gäller demokrati och rättvisa val stavas nämligen G-L-A-S-S. Japp, du läste rätt. Glass. Den svenska glasskonsumtionen avgör nämligen vilket politiskt parti som ska styra landet under de kommande fyra åren. Låt mig förklara närmare:

Varje politiskt parti representeras av en glass ur GB Glass sortiment, men denna ändras växelvis beroende på vilken glassort ett parti väljer att representeras av. Resultatet från tidigare val avgör vilket parti som ska få välja vilken glassort de ska representeras av först, så om exempelvis Socialdemokraterna vunnit det senaste valet får de chansen att välja glass först. Socialdemokraterna har tack vare sina goda valresultat tidigare år ofta representerats av den eviga favoriten Piggelin.

Vilket parti som sedan vinner avgörs helt enkelt genom att man räknar ihop det tredje kvartalets glassförsäljning (dvs sommaren), och det parti vars glassrepresentant har sålt bäst kommer således att stå som valets vinnare.


Hur skulle dessa val kunna göras mer rättvisa?
Ja först och främst måste man ha i åtanke att laktosintolleranta inte kan rösta på vilket parti de vill eftersom detta skulle kunna leda till en sprutdiarré som man inte ens önskar sin värsta fiende. Ett annat problem som belysts mycket i media under senare år är att glass inte finns tillgängligt i samma utsträckning i hela landet. I de norrländska skogarna är det exempelvis klart svårare att sälja glass än på en strand på Öland. Dessutom bidrar de lägre temperaturerna i landets norra delar till att glassförsäljningen är klart mindre där, vilket gör att människor från de sydligare breddgraderna har större inflytande när det kommer till valets slutgiltiga resultat.

Det sista problemet jag nämde har man på GB länge försökt råda bot på. Det senaste i raden av förslag var att helt enkelt spränga hela jävla norrland i luften, men det ansågs för kostsamt. Därför lanserar jag istället en idé som rent teoretiskt skulle kunna revolutionera hela det demokratiska systemet, och omöjliggöra orättvisa val:

Vi slår ihop GB med Hemglass, och tredubblar antalet glassbilar. Detta skulle leda till att fler människor kan delta i valet, och vi får dessutom ett bredare glassortiment, vilket gör att även mindre partier får chansen att synas och höras. Således har vi utvecklat det demokratiska systemet, och skulle ännu en gång ligga i europatoppen.



Det var allt för den här gången. Hoppas jag inte var till någon hjälp alls!