Potatisbulledagbok #3
Mindre än två månader återstår av tävlingen mellan mig och Fisabsorberarn. I nuläget har jag precis börjat äta potatisbullar igen för att avsluta snyggt. Det var mycket, mycket länge sedan jag lät potatisbullarna beträda min känsliga tunga. Många skulle kanske säga att jag föråt mig på potatisbullar, fast det är inte riktigt sant. Visserligen blev jag allt mer sällan sugen på att trycka i mig min dagliga dos potatisbullar, men sanningen är att ätandet avstannade eftersom jag hade en så betryggande ledning att det inte längre fanns skäl till att proppa hela munnen full med denna ljuvlighet varje dag.
I skrivande stund har jag en förkrossande ledning med 276 potatisbullar mot Fisabsorberarns direkt svaga 176. Den som sitter med sin abakus i högsta hugg kan enkelt se att jag alltså har en ledning på hela 100 potatisbullar. Rimligtvis innebär det någonstans mellan sju och tio mål mat, så därför känner jag segervittringen tydligare en någonsin. Det ska mycket till för att den gode absorberaren ska kunna komma ikapp min mäktiga siffra. För säkerhets skull kommer jag dock under årets resterande dagar att ha ett paket potatisbullar redo i frysen (som för övrigt frostat igen till den grad att dörren knappt längre går att stänga) om Fisabsorberarn bestämmer sig för att göra en sista spurtattack.
Även om denna spurtattack uteblir så har jag nog som mål att åtminstone nå 300-strecket innan vi firar årets slut. Vi kan lätt konstatera att Fisabsorberarn trots sitt usla resultat i denna tävling åtminstone kommer nå förstaplatsen när vi rankar årets mest fantastiska citat. När han i början av tävlingen deklarerade att "tio potatisbullar om dagen inte alls är orimligt" så höll jag faktiskt med honom, men nu när jag tänker efter så är det inte längre lika rimligt. 3650 bullar av potatis får man nog inte i sig på ett år, oavsett hur fantastiskt gott det än må vara. Når jag 300 kommer jag känna mig sådär lagom stolt i alla fall. Jag är dock helt övertygad om att 500 inte hade varit omöjligt att nå om min motståndare pressat mig hårdare, samt om jag själv gick in mer för att variera tillbehören till mitt potatisbulleätande. Nåväl, huvudsaken är att jag vinner och nu är segern nära. Riktigt nära till och med...
I skrivande stund har jag en förkrossande ledning med 276 potatisbullar mot Fisabsorberarns direkt svaga 176. Den som sitter med sin abakus i högsta hugg kan enkelt se att jag alltså har en ledning på hela 100 potatisbullar. Rimligtvis innebär det någonstans mellan sju och tio mål mat, så därför känner jag segervittringen tydligare en någonsin. Det ska mycket till för att den gode absorberaren ska kunna komma ikapp min mäktiga siffra. För säkerhets skull kommer jag dock under årets resterande dagar att ha ett paket potatisbullar redo i frysen (som för övrigt frostat igen till den grad att dörren knappt längre går att stänga) om Fisabsorberarn bestämmer sig för att göra en sista spurtattack.
Även om denna spurtattack uteblir så har jag nog som mål att åtminstone nå 300-strecket innan vi firar årets slut. Vi kan lätt konstatera att Fisabsorberarn trots sitt usla resultat i denna tävling åtminstone kommer nå förstaplatsen när vi rankar årets mest fantastiska citat. När han i början av tävlingen deklarerade att "tio potatisbullar om dagen inte alls är orimligt" så höll jag faktiskt med honom, men nu när jag tänker efter så är det inte längre lika rimligt. 3650 bullar av potatis får man nog inte i sig på ett år, oavsett hur fantastiskt gott det än må vara. Når jag 300 kommer jag känna mig sådär lagom stolt i alla fall. Jag är dock helt övertygad om att 500 inte hade varit omöjligt att nå om min motståndare pressat mig hårdare, samt om jag själv gick in mer för att variera tillbehören till mitt potatisbulleätande. Nåväl, huvudsaken är att jag vinner och nu är segern nära. Riktigt nära till och med...
