ettpaeron

5

Eva Hamilton bodde i en stor vit villa utanför Bromma. Tillsammans med grannhusen i samma färg bildade huset vad som på avstånd såg ut som en perfekt blekt tandrad. Solljusets reflektion i den välpolerade stenfasaden bländade nästan Arne och Lotta när de öppnade grinden och traskade in på den stora gården, som omringades av välansade buskar. Ett halvdussin äppelträd bildade en vacker allé som sträckte sig ända från grinden till husets framsida. Väl där väntade en kort stentrappa och ovanför den en imponerande mörkbrun trädörr med glasfönster på bägge sidor.

  Arne och Lotta stegade med försiktiga steg fram över marmorplattorna som utgjorde gångvägen fram mot huset. De stannade för ett ögonblick på trappan och samlade sig, innan Arne höjde handen mot ringklockan. Han tog ett sista förberedande andetag och skulle just till att ringa på när dörren öppnades. En man stod i hallen och skulle uppenbarligen just till att gå. Han var iklädd en rutig skogshuggarskjorta som han hade stoppat ned i ett par mörkblå jeans. Arne och Lotta kände genast igen honom som Martin Timell.

  ”Hej!”, stammade han fram förvånat.
  ”Hej”, svara Lotta lugnt.

  Men från Arne kom det inget svar. Han stod istället helt tyst och stirrade på mannen på andra sidan tröskeln. Han kisade lätt och tog sig tid att notera varje detalj som uppenbarade sig i situationen. Arne visste att Martin Timell var programledare för inredningsprogrammet Äntligen Hemma som allmänt räknades som Sommartorpets största konkurrent. Det var någonting skumt med hela situationen. Vad skulle Martin Timell gör hemma hos Ernst Kirchsteigers chef?

  Arnes hjärna arbetade på högvarv för att addera ledtrådarna som han hade samlat ihop under utredningen. Han sökte febrilt efter ett svar på vad Martin Timell egentligen gjorde i en villa tillhörande Eva Hamilton. Kunde det vara så enkelt att de två var vänner, eller att Martin bodde i närheten och bara besökte en granne? Nej, det måste vara någonting annat, funderade han. Precis när Arne var på väg att ge upp så svarade äntligen hjärnan så som han hade hoppats.

  Martin Timell.

  M.T.

  Det var han som hade skickat mailet till Eva Hamilton. Mailet som tydligt antydde att det pågick en affär mellan en programledare från TV4 och en chef från SVT. Det var som om Arne fick sitt livs uppenbarelse. Varje liten detalj, varenda liten pusselbit, som han hittills samlat på sig under utredningen föll nu på plats, en efter en.
Arnes näsborrar vidgades av upphetsningen, men han visste att han var tvungen att agera lugnt och sansat. Än var fallet inte löst. I sitt huvud visste han hur allting låg till, men tyvärr räckte huvudet längre än bevisen än så länge.

  ”Är Eva Hamilton hemma?”, frågade han med stark och bestämd röst, och bröt därmed den långa tystnaden.
Frågan hann inte mycket mer än lämna hans läppar innan en kvinna dök upp bakom Martin Timell. Hon var iklädd en för årstiden ovanligt tjock svart tröja och ett par högt skurna byxor, även dessa i svart. Eva Hamilton var inte bara hemma, hon var precis framför honom.

  ”Vad är det frågan om?”, väste hon irriterat och lät blicken vandra fram och tillbaka mellan Arne och Lotta. ”Vad gör ni här?”

  ”Vi kommer från polisen. Vi har ett par frågor vi skulle vilja ställa till dig”, svarade Lotta med sin ömmaste röst, som för att försöka lugna ner den tydligt irriterade motparten.

  ”Faktiskt så vore det nog bäst om både du och Martin kunde följa med till stationen för att svara på några frågor där”, tillade Arne och möttes av en frågande blick från Lotta. Det var ytterst sällan han tog med någon till stationen utan att det fanns särskild anledning till det, så Lotta förstod att Arne måste ha listat ut någonting.

  ”Varför det?!”, svarade Eva snabbt, nu ännu mer irriterat. Hon formade sina rödmålade läppar till ett tunt streck.
Arne noterade hur hon slängde en kort men ilsken och bestämd blick mot den tydligt nervöse Martin, som inte verkade kunna få fram ett ord.

  ”Det har att göra med mordet på Ernst Kirchsteiger som du nog kan förstå. Vi vill bara ställa ett par frågor, det är allt.”

  ”Nåja, låt gå då.”

6

Under bilresan tillbaka till polisstationen så viskades det friskt från baksätet där Martin Timell och Eva Hamilton satt. En hätsk diskussion verkade pågå, men Arne såg ingen idé i att tjuvlyssna. Istället koncentrerade han sig på körningen. Han visste redan allt han behövde veta inför det stundande förhöret. Han passade till och med på att vissla en liten trudelutt för att signalera till alla närvarande att han minsann hade situationen under fullständig kontroll.

Väl framme vid polishuset så mötte Arne Lottas frågande blick. Han visste att Lotta mer än någonting annat ville veta vad det var som han räknat ut och som hon missat, men det fanns ingen anledning att ta henne avsides för att berätta, så han svarade bara med ett kort, aningen busigt leende. Hon skulle snart märka det i alla fall, tänkte han när de i samlad trupp gick in i förhörsrum ett. Det var polisstationens största förhörsrum och utan minsta tvekan Arnes favoritrum på hela stationen. Det var här han brukade knäcka även de hårdaste skurkarna.
Han pekade mot det lilla bordet som stod mitt i rummet och signalerade att Martin och Eva kunde sätta sig i de två aluminiumstolarna som stod vid den bortre långsidan.

  ”Vill ni ha kaffe?”, frågade han samtidigt som Lotta intog sin sedvanliga position, där hon ställde sig med armarna i kors och lutade sig mot väggen vid sidan av bordet där förhöret skulle äga rum.

  ”Bara vanligt svart kanske?”, fyllde Arne snabbt på för att skynda på svaret.

  Både Martin och Eva såg för ett ögonblick chockade ut av denna vänliga gest. De nickade förvånat till svar.
Arne flinade när han insåg att de måste ha väntat sig att han skulle gå på stenhårt med frågor redan från första början, men det var inte alls hans stil. Hans signum var snarare det totala lugnet som han alltid visade upp i alla lägen. Det var viktigt att visa vem det var som hade kontroll över situationen. Han kilade snabbt iväg till kaffeautomaten ute i korridoren och gjorde i ordning två koppar svart kaffe.

  ”Borde kanske börja ta mer avancerade beställningar i framtiden”, skrockade han belåtet när han återigen intog förhörsrummet. Han placerade kopparna mitt på bordet och slog sig sedan ned i den enda lediga stolen som fanns kvar. Han pustade ut ljudligt och tittade över på Martin och Eva som välsynkroniserat sträckte sig fram efter sina kaffekoppar. Martin såg fortfarande märkbart nervös ut när han greppade koppen med båda händerna, innan han förde den mot munnen och tog en minimal klunk av det heta innehållet. Eva Hamilton å sin tur såg inte det minsta nervös ut. Hon spred bara en obehaglig kyla omkring sig. Med stadigt grepp lyfte hon koppen till munnen och tog ljudlöst en stor klunk.

  ”Nåväl, låt oss börja”, meddelade Arne med en lugn men bestämd stämma. Martin Timell var tydligen inte alls beredd på att börja förhöret innan kaffet var uppdrucket. Han andades in häftigt när Arne bröt tystnaden och började hosta kraftfullt när kaffet letade sig ned i fel del av strupen.

  Arne tittade med vänliga ögon mot honom och inväntade att hostattacken skulle gå över.

  ”Sådär ja, låt oss börja. Jag tror ni båda vet varför ni är här, eller hur?”

  "Du sa att det hade med Ernst Kirchsteiger att göra, mer än så vet vi inte”, svarade Eva med betoning på ”vi”. Det var tydligt att hon ville föra talan för de båda.

  ”Jag tror definitivt att ni vet mer. Faktum är att jag vet att ni sitter på mer information än så.”

  ”Vad pratar du om egentligen?” Eva bjöd på ett övertydligt fejkat hånleende.

  ”Du har aldrig riktigt tyckt om Ernst Kirchsteiger, eller hur Eva?”

  ”Nej, det kan jag väl erkänna. Men jag mördade honom inte. Varför skulle jag göra det?”

  ”Det hela är mycket enkelt. Du vill ersätta hans program med Äntligen Hemma, för att få jobba närmare din nyfunna kärlek i lille Martin här”, sa Arne och gjorde en pekande gest mot deras gemensamma bordskamrat. ”Men Sommartorpet var överlägset Äntligen Hemma bland tittarna, och Ernst Kirchsteiger var klart mer populär än Martin Timell någonsin har varit. Du kunde inte bara lägga ned programmet. Du var tvungen att se till att programmet lades på is av sig självt. Tillsammans så dödade ni Ernst Kirchsteiger, och jag vet exakt hur det gick till.”

  Martin Timell satte återigen i halsen när han hörde avslöjandet. Den här gången skänkte Arne honom dock inga tröstande blickar, utan istället så tittade han över sina tjocka glasögonbågar och mötte Evas blick. Ögonvitorna verkade ha slocknat på henne och irisarna mörknade. Hennes blick liknande den hos en vithaj. Det var som om den ville bränna sönder Arnes lugn, och i början av hans karriär hade den kanske smält undan hans iskyla, men nu visste han bättre. Rutinen gjorde sitt, och Arne kände att han hade de båda lindade runt sitt finger.

  ”Även om det där vore sant så har du ju inget bevis för vem av oss som mördade Ernst, eller har du det?”
Lotta, som fortfarande stod på sidan om utan att visa något som helst intresse av att lägga sig i förhöret nickade intresserat när Eva ställde frågan. Hon hade en poäng.

  ”Du kanske inte delade ut det dödande slaget, men du är definitivt skyldig. Du måste nämligen ha varit den som öppnade fönstret på Ernst Kirchsteigers kontor så att Martin kunde klättra in. Därefter tror jag att du har dragit på dig Ernsts uppmärksamhet samtidigt som Martin har smugit upp bakom honom. Ett lätt slag i bakhuvudet med en hammare räcker långt för att få även en storväxt man att förlora medvetandet, inte sant?”, byggde Arne på sin väl genomtänkta teori. Den hade överlevt det första riktiga testet.

  ”Det är en intressant gissning du har där”, svarade Eva rappt när hon försökte återfå lugnet som hon tidigare visat upp.

  ”Det kommer mer. Därefter har ni tillsammans placerat Ernsts kropp i städskrubben där Martin sedan slog ihjäl honom. Ni placerade honom just där för att ni visste att spåren då skulle leda till städaren”

  ”Du har inga bevis, du har ingenting mer än dina löjliga teorier”, vräkte Eva ur sig. Det blev mer och mer tydligt att hon inte alls hade någon kontroll över sitt temperament längre. Arne visste att han var på rätt väg. Han var helt säker på att pusselbitarna som tillsammans kunde lösa gåtan var korrekt placerade. Han visste att han hade rätt.

  ”Men någonting gick inte riktigt som väntat, eller hur Martin?”

  För första gången sedan Arne börjat med sin utläggning så tittade Martin upp. Hans ögon var blanka och vattniga, och när han stängde dem hårt kunde Arne tydligt se en tår som letade sig ned mot hakan innan den tog sats mot bordet.

  ”Du hade uppdraget att slå ihjäl Ernst, eftersom Eva inte kunde göra det. Hon var ju tvungen att gå ut via huvudentrén vid receptionen innan hon kunde åka hem, om hon nu ville undvika misstankar. Det hade aldrig gått obemärkt förbi om hon bar blodiga kläder, och därför fick du utföra mordet för att sedan fly ut genom fönstret. Det hela gick bra tills dådet var utfört, då du fick panik. Du glömde stänga dörren när du sprang ut i korridoren. Väl där slängde du hammaren i första bästa papperskorg innan du flydde ut genom samma fönster som du kom in igenom. Men du glömde en viktig sak: du torkade aldrig bort fingeravtrycken från hammaren”

  Arne halade långsamt upp ett papper som visade tydliga fingeravtryck. Analysen av mordvapnet hade gett honom precis det han hoppats på. Martin tittade återigen upp och visade sitt ansikte där tårarna rann ned och formade små pölar på bordet under honom, och han snörvlade och snyftade om vartannat. Arne såg tårarna som ytterligare ett bevis på att han hade haft helt rätt i sin teori, men ännu saknades någonting. Bevisningen var inte stark nog för en fällande dom för båda. Han var tvungen att spela ut sitt sista. Det behövdes ett erkännande.
Under tiden som Arne fortsatt att utveckla sin teori så blev Eva allt mer ursinnig. Så fort Arne tystnade för en sekund så kräkte hon ur sig:

  ”Du kan inte bevisa att någon av oss är inblandad. Du har bara fingeravtrycken på en hammare, ingenting mer. Du har bara dina jävla teorier. Vi vägrar att jämföra våra fingeravtryck med de på ditt värdelösa papper.”

  Arne bara log ett stilla leende. Han visste redan att han hade vunnit. En enda liten knuff i rätt riktning var allt som behövdes nu.

  ”Tvärtom. Ni har redan lämnat era fingeravtryck”, svarade han långsamt, samtidigt som han nickade mot kaffekopparna på bordet. ”Där har jag allt jag behöver jämföra med.”

  Precis som väntat så var det droppen för Martin Timell. Storbölande började han genast erkänna sin skuld:

  ”Okej jag ger upp! Jag gjorde det. Jag slog ihjäl honom för att Eva lovade att jag skulle få ta över Ernsts jobb. Det var hon som fick mig att göra det. Hon har knappt pratat om annat än hur mycket hon hatar Ernst Kirchsteiger den senaste tiden.” Han hulkade och flåsade fram sitt erkännande, med tårarna rinnande i små bäckar längsmed kinderna. ”Hon fick mig att göra det. Åh herregud. Hon fick mig att göra det. Jag mördade honom”.

  Martins erkännande fick bägaren att rinna över för Eva. Med ett enormt vrål släppte hon lös all sin vrede mot bord, stolar och den stackars gråtande Martin Timell. Med sparkar och slag gick hon lös på allt som fanns i hennes närhet, och Martin gjorde det bästa han kunde för att dra sig undan den fysiska misshandeln.

  Lotta, som hittills inte bidragit med annat än sin närvaro, såg nu sin chans att göra det hon gjorde alla bäst. Med full kraft tog hon sats mot Eva och halvsekunden senare slängde hon sig över bordet och levererade en våldsam tackling. Evas späda lilla kropp var ingen match för Lottas generöst byggda lekamen, och inom en sekund låg Eva Hamilton utslagen på det svala stengolvet med Lotta Brommé sittandes ovanpå. Lotta nickade stolt mot Arne och gjorde ett okejtecken med handen för att visa att situationen var under kontroll.

  Arne nickade en tydlig nickning som svar. Han hade fått ut precis det han ville av förhöret: fingeravtryck som bevisade vem som använt hammaren, och därtill ett erkännande som kopplade både Eva Hamilton och Martin Timell till dådet. Ännu ett fall löst. Han suckade en lättnadens suck och tittade tillbaka mot Lotta igen. Utan att säga någonting så började han gräva i rockens djupa innerficka. Ur den plockade han upp en liten svart anteckningsbok i läder, och en kort blyertspenna som slitits ned efter år av användande. Han öppnade bokens sista sida och drog ett streck bredvid alla de andra. 29 streck totalt. Bara ett fall till, sedan kunde han gå i pension.