Jag hatar att flyga...
Jag är nu, tyvvärr, hemkommen från min mycket lyckade Barcelona-tripp. Det var en ytterst trivsam resa som bjöd på fantastisk väder från start till mål. Temperaturen låg runt 27 grader och shorts + t-shirt var dresscoden som konstant gällde, dag som kväll. Fotbollsmatchen var väl kanske lite av ett antiklimax dock, då spelet gick i lås totalt. Vi fick i alla fall se Barca vinna samt en Zlatan och en drös andra världsstjärnor i aktion. Det var dock inget snack om att fjolårets 6-1 segermatch mot Atletico Madrid var ett vassare matchval.
Den stora lärdomen av resan, som jag visserligen redan hade sedan långt tidigare, var att jag verkligen hatar att flyga. Det har ingenting med flygrädsla att göra, utan det suger bara riktigt hårt att sätta sig i ett plan. Det finns flertalet faktorer som gör en flygresa till ett helvete, jag vet knappt var jag ska börja.
Först och främst så sitter man ju helt värdelöst. Även om man trycker sig så långt bak i sätet som man kan komma så slår man i knäna i stolen framför. Ryggstödet är dessutom för lågt, vilket leder till att man inte kan vila nacken utan att samtidigt bryta den. Det enda lilla utrymme som finns att tillgå är mittgången, där man mer eller mindre måste tvinga ut benen för att inte fastna i det ofantligt lilla utrymme som du tilldelats. Problemet är då att det kommer en flygvärdinna i 180 med en livsfarlig vagn som krossar dina ben fullständigt.
Som om inte hela sittproblemet vore nog så måste även flygbolagen retas också. Inte nog med att man måste gå igenom de lite finare platserna, typ förstaklass, på vägen bak till sin egen lilla djurtransport, utan man har dessutom alltid placerat ett barn på 110 cm vid nödutgången. Varför ska en liten knodd vars fötter inte ens når ut till sittdynans kant få privilegiet med en meter extra benutrymme?
Även om han/hon har en förälder med sig så kan väl ingenting garantera att just målsman till ungjäveln överlever en flygkrasch och kan således öppna dörren. I teorin kan ju ungen vara den enda på hela nödutgångsraden som överlevt, och inte fan kan han/hon då öppna dörren. Nej, då ska vi istället tvingas brinna upp inne i en plats som vi, redan innan eldslågorna står oss upp till öronen, hatar. Folk som är under 185cm borde förbjudas att sitta vid nödutgången. Lämna dessa platser åt oss som faktiskt inte kan röra oss i en vanlig flygplansstol.
Sittproblemet är dock inte det enda som gör flygplanet till en plats jag ogärna besöker. Maten är om möjligt ännu värre. Vid närmare eftertanke har jag endast EN gång, av långt över 50 flygningar, fått mat som varit välsmakande. Detta var dessutom på en helt felfri flight, med den solklara favoriten Air New Zealand, där man kunde breda ut sig över 4 säten eftersom planet nästan var tomt. Det bjöds på frukost på äkta amerikanskt vis med både pannkakor, bacon och annat smått och gott. I övrigt har jag aldrig blivit bjuden på mat som fungerar att äta. Okej att man kan få i sig en brödbit utan att vomitera, men större delen av maten både smakar och ser ut som stuvad uggla eller liknande. Fy fan... När jag tänker efter förstår jag inte hur jag överlevt flygturer till utomeuropeiska destiantioner. Det är ett mysterium...
