ettpaeron

Då jag återigen blivit sviken av gudarna vad gäller tillgång till mat här i huset tvingades jag för ett par timmar sedan att uppsöka den lokala thaikiosken. Detta besök är ingenting åt det unika håller, utan det brukar förekomma då och då när basfödan som i normala fall finns i kylskåpet börjar ta slut. Oftast brukar det gå smärtfritt och snabbt, om än med vissa språksvårigheter då mannen som brukar ta emot beställningar pratar både otydligt, avslutar alla meningar i falsett och bryter kraftigt på thailändska, men denna gång gick allt helt annorlunda. Framför mig i kön stod nämligen en familj bestående av inte mindre än två mycket förvirrade föräldrar, två tonårsflickor som var hypnotiserade av mitt vackra ansikte, en glasögonprydd parkour-idiot i tolvårs-åldern och en hund som verkade ha löss.

Bara deras blotta existens skulle bli en käpp i hjulet för mig, det anade jag redan när jag närmade mig kiosken, men det visade sig bli mycket värre än jag någonsin kunnat tro. Precis alla problem, som egentligen inte är problem, som man kan ha när man beställer mat verkade denna familj ha. Först och främst visste INGEN vad de ville ha, och man förde en ivrig diskussion om vad som var gott och vad som var äckligt. Det slutade med att mamman i familjen bestämt menade att "alla rätter hon tycker är goda, är goda!", vilket familjen enades om utan minsta tanke på att hennes resonemang var helt meningslöst.  Problem nummer två var att mannen i familjen, som av någon anledning bara skulle beställa hälften av familjens mat, inte kunde läsa. Eller ja, han hade kunnat läsa om det inte var för att han verkade vara helt blind. Han stod och svajade farligt nära menyn och såg ut som ett kryss i ansiktet innan han till slut hade lyckats läsa in sig på vilka rätter han skulle beställa. Det blev givetvis fel ändå.

Efter tio minuter, väldigt kalla minuter bör poängteras eftersom det är november, så hade man till slut lyckats få fram en beställning som troligtvis var helt åt helvete. Man verkade väldigt nöjda och glasögonormen började med vad han nog ansåg vara parkour i världsklass, men som egentligen bara var klättrande på ett räcke. Breda léenden av tillfredställelse spred sig över familjens läppar, men ack så fort de försvann när mamman i familjen fick för sig att räkna och se om de beställt tillräckligt många rätter. Givetvis hade man en rätt för lite. Hela beställningsproceduren började således om, och det hela verkade ta minst lika lång tid som vid första försöket...

Nåja, efter att jag ådragit mig kraftiga frostskador och ett uppretat temperament så fick jag till slut min mat. Familjen som beställde innan mig då? Jo, de försvann med sin mat, men jag antar att någonting blev fel så de står väl där fortfarande och försöker beställa. Puckon!