ettpaeron

Nej, nu får det ärligt talat vara nog. Det går inte en sekund utan att det spelas en Veronica Maggio-låt på radion, vilket skulle vara nästintill uthärdligt om det inte var för att det varit så i snart ett halvår. Jag står inte ut längre. Man bara väntar och väntar på att Hon ska komma loss någon gång och få igång låten, men icke. Istället plöjer hon vidare med sina visktoner som om hon satt och sjöng på ett bibliotek.

En minut går, två minuter går. Till och med tre minuter går, men mjukosten i musikform fortsätter att flöda. Det händer absolut ingenting. Det börjar klia i fringrarna, som om kroppen har en automatisk reflex som försöker få en att strypa Veronica Maggio ifall du hade haft henne i dina händer. Men det har du ju givetvis inte.

Men så plötsligt händer någonting som åtminstone sticker ut pyttelite från resten av viskkavalkaden. Låten tar slut. Tjoho, tänker vi alla och funderar på att köpa en tårta att bjuda jobbarkompisarna på, för att fira att vi är välbehållna och ännu inte misstänkta för artistmord. Längre än så hinner vi ju dock inte. För vad händer nu tro? Jo, givetvis är det så att en ny Veronica Maggio-låt börjar. Och gissa vad? Den låter exakt som den föregående. Verkligen exakt, på pricken. Som en klonad låt. Kanske är även den inspelad på Stockholms Stadsbibliotek.