ettpaeron

För fyra veckor sedan började jag min väg mot vad som kan bli det bästa eller sämsta jag någonsin gjort: att utbilda mig till journalist. Hittills så har det varit ett överdimensionerat informationsflöde anpassat för att endast autistiska genier ska kunna hålla reda på all den fakta som man överöses med. Undervisningen ligger ohyggligt långt till vänster på den politiska skalan och redan efter ett par dagar hade man, i egenskap av vilja, kunnat samla på sig flertalet klassiska vänstercitat.

Föreläsningarna är av förvirrande ojämn kvalité. Ena dagen kan man inspireras till att förändra världen med pennan (egentligen tangentbordet) som vapen, för att man nästa dag ska undra vad i helvete som menas. En anledning till att jag över huvud taget sökte mig till utbildningen var för att jag tycker den svenska journalistiken håller en nivå som är lägre än botten. Som om någon utgått från botten och sedan både sprängt och grävt sig nedåt i flera generationer. Och så dröjer det inte mer än två dagar innan man får reda på varför. En av föreläsarna klämmer ur sig följande:

- Ni ska skriva som om läsarna är begåvade tolvåringar.

Med detta tankesätt kommer ju det svenska språket att konstant försämras, tills det en dag kommer bli omöjligt att beskriva någonting annat än precis så lite som krävs för att en läsare (LÄS: tolvåring) ska kunna förstå.  Jag är fast besluten att hålla min egen linje så gott det går. Jag kommer inte låta mig köras över av folk som förvisso insett att folk i allmänhet lider av grav efterblivenhet, men som inte har någon som helst lust att ändra på den saken.

Låt det svenska språket blomma ut, låt det bli ohyggligt krångligt att lära sig, låt oss ordnördar briljera som vi en gång gjorde. Vi enas under Fredrik Lindströms blonda lockar och marscherar mot den språkliga begåvningens högkvarter. Till attack!


Oj vad jag spårade ur...