ettpaeron

I söndags spelade jag fotbollsmatch. Jag kände mig på förhand mycket stark, kanske för att jag fysiskt är i min bästa form någonsin, men då är det ju självklart att olyckan skulle vara framme. I en helt vanlig löpning kände jag att baksidan av det vänstra låret plötsligt exploderade lite, typ som om någon detonerat en liten nitroglycerinkapsel innanför lårmuskeln. En rejäl muskelbristning hade drabbat mig, och smärtan var givetvis olidlig.

Att röra sig normalt blev efter detta en omöjlighet. Att gå var till och med ett enormt projekt att ta sig för, så jag blev soffliggande med ett hårt lindat ben under ungefär ett dygn. När jag vid ett omlindande av mitt ömmande vänsterlår insåg att benet hade svullnat upp till närmare dubbel storlek så kände jag att det kanske var läge att uppsöka läkare. Så kom det sig att jag idag spenderade ett antal timmar med det absolut roligaste och givande man kan göra här i livet - nämligen att besöka en akutmottagning.

Jag antar att alla någon gång besökt en akutmottagning, men trots detta så tänker jag dela med mig av mitt besök. Det var helt enkelt så hemskt att det måste förevigas på internet. Medan ni låter min berättelse sjunka in kan ni även ta och fundera på hur det kan heta AKUT-mottagning när det alltid går så oerhört långsamt.

Efter en kamp mot oändlig smärta lyckades jag till slut hitta min väg in i väntrummet. När jag slog mig ned med mitt sargade ben i denna otrevlighetens Mecka fanns där redan en handfull människor som väntade på att få sina dödsdomar av en läkare. Där satt två äldre par som samtalade med varandra med en uppenbart fejkad trevlighet, samt lite övrigt löst folk som stirrade ut i tomma intet. Polska byggarbetare visade sig snabbt vara överrepresenterade, vilket på alla sätt förstärker mina redan väl tilltagna fördomar. Till en början rådde en ganska god stämning, kanske främst på grund av att alla var ganska tysta och sysslade med sitt, men snart skulle allting bli mycket värre, för vi skulle få besök av en ofrivilligt irriterande människa.

Efter närmare trettio minuters väntan gjorde han sin entré. Han var iklädd världens äckligaste t-shirt, Europas vidrigaste mjukisbyxor, Sveriges mest motbjudande jacka samt ett par knallgula hörselkåpor som bekräftade det vi alla nog misstänkte från första början. Den stackarn var förståndshandikappad.

Jag vill inte på något sätt raljera över förståndshandikappade, men jag har nu insett att det inte finns någonting man mindre gärna har bredvid sig i ett väntrum i flera timmar. Anledningen till detta är att människan som satte sig bredvid mig aldrig någonsin kunde vara tyst. Faktum är att det var precis tvärtom, för alla ljud han gjorde - vilket var väldigt många - lät något oerhört. Antagligen berodde detta på de tidigare nämnda hörselkåporna, som ju säkert gjorde att den stackaren inte kunde höra sig själv.

Alla tänkbara irriterande ljud kunde under en tvåtimmarsperiod höras från denna mentalt störda individ. Det kunde vara ett kort trallande av en mycket omusikalisk trudelutt, eller ett knarrande som taget ur filmen Predator. Det enda man visste säkert var att allting konstant började och slutade med ett långt uttraget stön som varade i all evighet, samt att han då och då stampade med foten i marken så att hela husgrunden skakade.

Ju längre tid som fortlöpte desto mer stördes människor av denna oljuds-kavalkad. De tidigare så låtsastrevliga pensionärerna började nu öppet kriga om vilka som hade varit gifta längst, samt vilken av männen som var trevligast. Precis när man inte längre trodde att någonting kunde bli värre så räddades vi av att det äntligen var vår tur att diagnostiseras. Självklart konstaterades det att vi hade varit där nästan helt i onödan, men vi kom ändå därifrån lite klokare. Vi hade återigen lärt oss att ett väntrum på en akutmottagning kan vara världens absolut minst trivsamma plats. Usch, fy och blä!