En underbar hemsk dag
(VARNING FÖR FOTBOLLSNÖRDERI OCH ÖVERDRIVET KÄNSLOMÄSSIG TEXT!)
Jag älskar FC Barcelona. Verkligen älskar, älskar, älskar. Det är egentligen en helt ohälsosam relation vi har till varandra, där den främsta anledningen till detta är att FC Barcelona under de senaste 7-8 åren har styrt en orimligt stor del av mitt känslomässiga liv. Det är som min andra familj, där deras framgångar eller motgångar direkt avspeglar sig i mitt mående på ett nästan obehagligt tydligt sätt.
Lyckligtvis är Barca världens bästa fotbollslag, vilket givetvis medför att humöret mestadels förbättras tack vare denna fotbollsfamilj. Men man kan inte vinna alltid. Det var just därför jag på förhand kände att denna tisdag (som nu blivit onsdag) skulle kunna bli en väldigt hemsk dag. Returmöte i Champions League väntade. Ett uruselt Barcelona hade förlorat den första av två möten med Milan, och var nu på väg att åka ur turneringen.
I normala fall hade jag varit bombsäker på att mitt kära Barca skulle kunna vända detta, men nu var jag faktiskt väldigt orolig. Prestationerna den senaste tiden hade varit usla, vilket får mig att känna mig exakt som jag skulle känna om en familjemedlem var sjuk. Hela dagen innan matchen gick jag runt och var idiotiskt nervös. När matchen väl började hade den idiotiska nervositeten övergått i rent av löjlig nervositet istället. Jag bara satt och skakade och svettades floder. Detta trots att läget kändes hopplöst.
Men så plötsligt var allt som vanligt igen. Barcelona var helt överlägsna, och efter fem minuter klev han fram. Messi, den lilla stora mannen, bombade in ett mål. Snart bombade han in ett till, innan fantastiske David Villa placerade in ytterligare ett mål. Bara sådär så var Barcelona plötsligt vidare, men det krävdes bara ett motståndarmål för att allt skulle vara över ändå.
Nervositeten blev bara värre och värre, och mina nervösa skakningar övergick nu till och från i rena krampanfall. Vetskapen om att det plötsligt fanns så mycket hopp som kunde släckas på bara en sekund gjorde allt ännu värre än tidigare. Klockan gick oändligt långsamt. Det kändes som om allt skulle skita sig vilken sekund som helst, trots en fantastiskt genomförd match.
När klockan stod på 92 minuter, med en endaste minut kvar att spela, och vänsterbacken Jordi Alba gav sig iväg på en löpning så grät jag lite smått av nervositet. Han viftade som en väderkvarn med armarna och sprang över hela planen som skjuten ur en kanon. Hur han orkade göra det ännu en gång, efter att ha gjort det oavbrutet i över 90 minuter, är en gåta för hela mänskligheten, men så plötsligt var han helt fri.
Pang! Bollen i mål, Barca är vidare. Eufori, gränslös glädje och ingen mer nervositet. Det är över. Barca har vunnit, och min tidigare sjuka familjemedlem har besegrat sjukdomen som den senaste tiden har härjat i laget. Det är dagar som denna jag älskar fotboll som allra mest. Det är dagar som denna som mitt älskade Barca kan göra livet bättre. Det är hemska dagar som denna som i slutändan kan vara alldeles, alldeles underbara. Åh, vad jag älskar FC Barcelona!
Jag älskar FC Barcelona. Verkligen älskar, älskar, älskar. Det är egentligen en helt ohälsosam relation vi har till varandra, där den främsta anledningen till detta är att FC Barcelona under de senaste 7-8 åren har styrt en orimligt stor del av mitt känslomässiga liv. Det är som min andra familj, där deras framgångar eller motgångar direkt avspeglar sig i mitt mående på ett nästan obehagligt tydligt sätt.
Lyckligtvis är Barca världens bästa fotbollslag, vilket givetvis medför att humöret mestadels förbättras tack vare denna fotbollsfamilj. Men man kan inte vinna alltid. Det var just därför jag på förhand kände att denna tisdag (som nu blivit onsdag) skulle kunna bli en väldigt hemsk dag. Returmöte i Champions League väntade. Ett uruselt Barcelona hade förlorat den första av två möten med Milan, och var nu på väg att åka ur turneringen.
I normala fall hade jag varit bombsäker på att mitt kära Barca skulle kunna vända detta, men nu var jag faktiskt väldigt orolig. Prestationerna den senaste tiden hade varit usla, vilket får mig att känna mig exakt som jag skulle känna om en familjemedlem var sjuk. Hela dagen innan matchen gick jag runt och var idiotiskt nervös. När matchen väl började hade den idiotiska nervositeten övergått i rent av löjlig nervositet istället. Jag bara satt och skakade och svettades floder. Detta trots att läget kändes hopplöst.
Men så plötsligt var allt som vanligt igen. Barcelona var helt överlägsna, och efter fem minuter klev han fram. Messi, den lilla stora mannen, bombade in ett mål. Snart bombade han in ett till, innan fantastiske David Villa placerade in ytterligare ett mål. Bara sådär så var Barcelona plötsligt vidare, men det krävdes bara ett motståndarmål för att allt skulle vara över ändå.
Nervositeten blev bara värre och värre, och mina nervösa skakningar övergick nu till och från i rena krampanfall. Vetskapen om att det plötsligt fanns så mycket hopp som kunde släckas på bara en sekund gjorde allt ännu värre än tidigare. Klockan gick oändligt långsamt. Det kändes som om allt skulle skita sig vilken sekund som helst, trots en fantastiskt genomförd match.
När klockan stod på 92 minuter, med en endaste minut kvar att spela, och vänsterbacken Jordi Alba gav sig iväg på en löpning så grät jag lite smått av nervositet. Han viftade som en väderkvarn med armarna och sprang över hela planen som skjuten ur en kanon. Hur han orkade göra det ännu en gång, efter att ha gjort det oavbrutet i över 90 minuter, är en gåta för hela mänskligheten, men så plötsligt var han helt fri.
Pang! Bollen i mål, Barca är vidare. Eufori, gränslös glädje och ingen mer nervositet. Det är över. Barca har vunnit, och min tidigare sjuka familjemedlem har besegrat sjukdomen som den senaste tiden har härjat i laget. Det är dagar som denna jag älskar fotboll som allra mest. Det är dagar som denna som mitt älskade Barca kan göra livet bättre. Det är hemska dagar som denna som i slutändan kan vara alldeles, alldeles underbara. Åh, vad jag älskar FC Barcelona!
Kommentarer
Trackback
