ettpaeron

För inte alls länge sedan bloggade jag med stolthet om det, i mitt tycke, fantastiska torn som jag byggt av mjölkkartonger. Dessvärre måste jag meddela att detta torn inte överlevde speciellt länge. Terrorkatten som konstant väcker mig genom att bita mig i underarmarna valde nämligen att göra tornets levnadstid mycket kort. Redan samma natt som tornet stod färdigt vaknade jag nämligen av ett ljud som inte på något sätt kunde misstolkas. Tornet hade rasat, och bredvid satt den lilla tigern och försökte se oskyldig ut.

Jag kände mig bestört, men svalde nederlaget, knöt näven i fickan och bestämde mig för att en dag bygga upp tornet igen. Från grunden, men ännu bättre än senast. Några dagar har passerat sedan dess, och jag kan fortfarande ana en viss skam i kissekattens ögon när jag stirrar på henne. Idag ansåg jag till slut att jag var både fysiskt och mentalt förberedd för att återigen låta ett härligt torn få torna upp sig på mitt köksbord. Med hjälp av mina vänner Mulla Omar och Fredde från Kina så stod snart ett sprillans nytt mjölkkartongstorn färdigt och doftade ruttet. Jag vet inte vad ni tycker, men jag är i alla fall oerhört stolt.