ettpaeron

Min eminente bloggläsare tillika stora kärlek här i livet, Sofia, skickade för några dagar sedan världens absolut sämsta gåva till mig. Det var videon ovan, där en underbart charmig dam vid namn Monica Augustsson sjunger som ingen någonsin har sjungit förr. Först blev jag lite glad av denna otippade present, men faktum är att den på senare tid har drivit mig till vansinne.

Monica är vedervärdigt dålig, på ett helt ofattbart sätt. Hon lyckas trots helt fantastisk sångteknik vara Sveriges kanske sämsta sångerska genom alla tider. Hennes röst är gällare och gnälligare än en trasig dörrklocka, och de superljusa tonerna avlöser varandra. Hennes stämma är så ljus att den måste ligga i närheten av vad det mänskliga örat ens är kapabelt till att uppfatta, och påminner om en döv människa som försöker vissla. Trots detta är hennes teknik helt magnifik. En perfekt del i någonting som annars är så operfekt som det kan bli.

Till en början är Monica en härligt frisk fläkt i den annars så gråa och tråkiga vardagen, men snart blir allting till en mardröm. Den gränslösa gällheten går från att vara charmig till att bli direkt motbjudande, och hennes så härliga vibrato blir snart en börda för tung för en man av min kaliber att bära. När man inser att nästan varje ton hon tar avslutas med ett exakt likadant vibrato börjar man så sakteliga drivas till vansinne.

Snart står man inte ut. Man vill bara därifrån och glömma allt, men tyvärr går inte det. Monicas gälla stämma fastnar nämligen på hjärnan värre än silvertejp med superlim på. När man väl har hört den finns den ständigt där, som en muterad tinnitusattack som aldrig upphör. Mina öron är för evigt förstörda...