Störande ungar på Hemköp
Åh vad man önskar att man var lönnmördare ibland. Vid 21-tiden idag infann jag mig på hemköp utanför Skarpnäck för att inhandla lite mat, som sedan skulle användas för att säkra min existens. Dessvärre var denna matexpedition inte så njutningsbar som man hade hoppats på då fyra tjejer i 12-årsåldern bestämde sig för att göra mitt liv till ett helvete.
Det började redan när jag skulle handla mjölk. De små glinen sprang runt som yra höns och diskuterade, med röster som lätt skulle kunna uppfattas som Nazgûl-läten, vilken juice de skulle köpa. Deras målsmän, som uppenbarligen var två pappor runt 40 år gjorde ingen som helst insats för att rädda mina trumhinnor.
Till slut lyckades jag fly ut från mejerihyllorna och begav mig iväg mot köttdisken, men inte fan var min mardröm slut där. De båda papporna kommer snart gående och funderar på vilken korv de ska köpa till de små glinen. En strimma hopp intar mitt sinne då jag tror att småhäxorna övergivit butiken, men denna känsla dör snabbt när jag i fjärran hör nazgûl-armén ropa: "PAPPORNA, VAR ÄR NI?! HALLÅ PAPPORNA?!"
Och här kan man tro att "papporna" har vett nog att svara, men nej. Istället försöker de mer eller mindre gömma sig, vilket leder till att kurragömmaleken fortsätter i ytterligare EN HEL MINUT. Just som man trodde att livet inte kunde bli värre hör man plötsligt "DÄR ÄR DOM", och likt en grupp elefanter som skenar i panik kommer hela familjen Vidrig springande. Vad än värre är att när de små glinen till slut är framme hos sina stackars pappor så kommer de fram till att det är en lysande idé att göra en form av rekonstruktion över hur de hade agerat när de letade efter sina föräldrar.
Vid det här laget insåg jag att det inte var någon idé att handla mer mat, jag var tvungen att fly. Man hade ju ingen vidare lust att stå bredvid ett gäng fjortis-nazgûls vid kassan.
Usch, minnet från denna händelse kommer i många år att hemsöka mitt sinne...
Don't Stop Believing, Hold On To That Feeling// Eder Allsmäktige: Viktor "Den Store" Jansson
Det började redan när jag skulle handla mjölk. De små glinen sprang runt som yra höns och diskuterade, med röster som lätt skulle kunna uppfattas som Nazgûl-läten, vilken juice de skulle köpa. Deras målsmän, som uppenbarligen var två pappor runt 40 år gjorde ingen som helst insats för att rädda mina trumhinnor.
Till slut lyckades jag fly ut från mejerihyllorna och begav mig iväg mot köttdisken, men inte fan var min mardröm slut där. De båda papporna kommer snart gående och funderar på vilken korv de ska köpa till de små glinen. En strimma hopp intar mitt sinne då jag tror att småhäxorna övergivit butiken, men denna känsla dör snabbt när jag i fjärran hör nazgûl-armén ropa: "PAPPORNA, VAR ÄR NI?! HALLÅ PAPPORNA?!"
Och här kan man tro att "papporna" har vett nog att svara, men nej. Istället försöker de mer eller mindre gömma sig, vilket leder till att kurragömmaleken fortsätter i ytterligare EN HEL MINUT. Just som man trodde att livet inte kunde bli värre hör man plötsligt "DÄR ÄR DOM", och likt en grupp elefanter som skenar i panik kommer hela familjen Vidrig springande. Vad än värre är att när de små glinen till slut är framme hos sina stackars pappor så kommer de fram till att det är en lysande idé att göra en form av rekonstruktion över hur de hade agerat när de letade efter sina föräldrar.
Vid det här laget insåg jag att det inte var någon idé att handla mer mat, jag var tvungen att fly. Man hade ju ingen vidare lust att stå bredvid ett gäng fjortis-nazgûls vid kassan.
Usch, minnet från denna händelse kommer i många år att hemsöka mitt sinne...
Don't Stop Believing, Hold On To That Feeling// Eder Allsmäktige: Viktor "Den Store" Jansson
Kommentarer
Trackback
