Ett idrottsminne i världsklass
När ni läser rubriken kanske ni tänker att jag nu kommer skriva en överlång text om fotbolls-VM 1994. Ni kanske tror att det kommer en hel uppsjö av kärleksförklaringar till Ingesson, Schwarz, Thern, Brolin, Dahlin, Andersson, Larsson, Bjärred och allt vad de hette. Ni kanske tror att jag kommer skriva en målande berättelse om Ravellis magiska räddning mot Rumänien i kvartsfinalen? Det är fel.
"Jaha, då måste det vara OS-guldet i ishockey från Lillehammer samma år, eller möjligtvis det från 2006 i Turin" kanske ni tänker. Även detta är helt fel, då det jag tänker på är klart mycket större än så. Jag tänker nämligen på J-O Waldner i OS. Men det är inte heller hans OS-guld ifrån Barcelona 1992 som kittlar mina hjärnhalvors mest erogena zoner, utan något så osexigt som hans fjärdeplats ifrån 2004. Varför kanske ni frågar er? Jo, av den enkla anledningen att det var helt otippad. J-O hade precis kommit tillbaka från att ha brutit foten och var märkbart mycket mer stillastående än sina motståndare. Han fick istället leva, mer eller mindre, enbart på sin bollkänsla, och som han gjorde det.
J-O sa i en intervju när han var 15 år att han hade "ganska bra bollbegåvning". Det är fel. Det är tidernas största underdrift. J-O Waldner är tidernas största bollgeni och det visade han gång på gång upp i OS 2004. Han slog ut tre (!) toppseedade kineser under en enda dag, varav den ena var världsetta för tillfället, och allt detta utan att ha full rörlighet i underkroppen. Han slog slag som inte ens fanns, jag minns bara det när han hade ryggen mot bordet och drog in en dräpande forehand. Han spelade som han gjort tidigare i sin karriär och fick hela Kina att börja kalla honom "Det evigt gröna trädet" och mig att bli hutlöst pingisintresserad igen, något som jag inte varit sedan jag var 10 år gammal.
J-O tog ingen medalj. Han förlorade de två sista matcherna och avslutade hela turneringen med att missa bollen när han skulle serva, men såhär i efterhand spelar det ingen roll. Han visade att gammal är äldst och att han är ägare till ett bollsinne som får Zlatan att se lam ut. Det John Carew gör med en fotboll, det gör Zlatan med en apelsin, men det Zlatan gör med en apelsin, det gör J-O med en vindruva. När J-O kramade Kungen efter ytterligare en i raden av OS-matcher så är det egentligen vår egen Carl XVI Gustaf som kramat en kung. J-O... Det evigt gröna trädet!
