ettpaeron

Danmarksmatchen närmar sig med stormsteg och de två senaste veckornas nervositet håller nu på att nå sitt så kallade epicentrum. Det börjar bli för mycket för en människa att klara. Jag kan knappt sitta still, kan inte äta och kan bara sitta och rabbla den startelva jag innerligt hoppas ska starta.

Ibland önskar jag att jag totalt saknade idrottsintresse. Livet hade varit så mycket enklare då. Man behöver aldrig oroa sig, man slipper må dåligt när ens lag eller landslag går på knäna, och framförallt så skulle man tjäna en helvetes massa fritid. Men så tur har jag ju givetvis inte. Nej, jag är istället sportintresserad i överdrift, vilket gör en såhär pass viktigt VM-kvalmatch till ett rent helvete att genomlida.

Hela uppbyggnaden fram till matchen är jobbig, själva matchen är vidrig och på allt detta kommer dessutom alltid någon form av efterskakning då matchen tagit slut. Jag kan exempelvis fortfarande känna att min puls är aningen för hög efter Zlatans magiska avgörande mot Ungern på övertid, ett mål som efterföljdes av 1,5 timmars nervvraksstirrande rakt in i en vägg. Jag kunde inte förstå vad som just hade hänt.

Trots att Ungernmatchen var en pers för hela mitt psyke så får gärna dagens utgång bli densamma. Zlatan får gärna avgöra matchen genom att göra världens fulaste mål när matchen sedan länge borde varit över. Vid närmare eftertanke får vem som helst göra det, och så länge Daniel Andersson inte spelar finns det faktiskt hopp. Den jäveln spelar ju mer för Danmark än för Sverige när han är på banan. Jävla sopa. Man pallar verkligen inte att förlora mot Danmark, det går bara inte. Förbannade nordtyskar...