Vilken oerhört värdelös årstid hösten är...
Då var det höst igen. Riktigt mycket höst dessutom. Det är en årstid som jag verkligen hatar, då den gör livet som människa mer eller mindre omöjligt att genomföra. Det är så oerhört deprimerande att man inte ens vill titta ut genom fönstret. Allt är dött, träden saknar blad, gräset är mer grått än grönt och dessutom är det totalt kolsvart ute precis hela tiden. Det spelar ingen roll hur man försöker lägga upp sitt dygn. Det verkar som att oavsett när man går upp för att gå till skolan eller jobbet så är solen som bortblåst, och oavsett när man kommer hem så är det minst lika mörkt.
Det är som att den svenska hösten endast finns till för att avskräcka hela mänskligheten genom att visa hur planeten skulle se ut om allting var dött. Inte nog med att den på våren så vackra svenska naturen tvärdör på hösten, utan det ska dessutom vara kallt som i någon form av isinferno. Det går ju knappt att röra sig. Knälederna blir stelfrusna, fingrarna tappar känsel och ögonen måste man försöka torka ut för att de inte ska frysa till is.
Det allra värsta med hösten, som man egentligen endast kan överleva genom att ha någonting fantastiskt att se fram emot, är att det hela ska bli ännu värre. Vi är fortfarande bara halvvägs in i den här fruktansvärt överskattade årstiden. Det ska bli ännu mörkare. Det ska bli ännu kallare.
Vi har faktiskt inte ens nått november, den månad då Sverige förvandlas till ett riktigt helvete. Det är piskande regn dygnet runt. Temperaturen ligger kring noll grader och det blåser svinkallt. Det är dessutom ännu mörkare än det extrema mörker som oktober bjuder på. Det är helt svart. Det går knappt att se handen framför sig. Problemet skulle man kunna undkomma, åtminstone lite, genom ett fint lager snö på marken, där de små glimmande snökristallerna kan reflektera det lilla ljus som finns så att man i alla fall skulle kunna urskilja konturer. Men icke. För i november kommer det aldrig någon snö. Det är som att det saknas ett litet steg på termometern för att vi ska få se den ljusbringande snön falla.
Jag hoppas verkligen att jag inte behöver gå ut på hela november. Jag hoppas att jag kan ligga under täcket i sängen, med nerdragna persienner, elementet på över 3000 grader celcius och TV:n på så hög volym att den vinande vinden utanför kan skrika allt vad den vill, utan att jag hör den. Jag hoppas att jag kan överleva ytterligare en helvetesavbildning som i folkmun kallar för "hösten". Men det är väl säkert för mycket begärt...
Såhär brukar utsikten se ut under november månad...
Det är som att den svenska hösten endast finns till för att avskräcka hela mänskligheten genom att visa hur planeten skulle se ut om allting var dött. Inte nog med att den på våren så vackra svenska naturen tvärdör på hösten, utan det ska dessutom vara kallt som i någon form av isinferno. Det går ju knappt att röra sig. Knälederna blir stelfrusna, fingrarna tappar känsel och ögonen måste man försöka torka ut för att de inte ska frysa till is.
Det allra värsta med hösten, som man egentligen endast kan överleva genom att ha någonting fantastiskt att se fram emot, är att det hela ska bli ännu värre. Vi är fortfarande bara halvvägs in i den här fruktansvärt överskattade årstiden. Det ska bli ännu mörkare. Det ska bli ännu kallare.
Vi har faktiskt inte ens nått november, den månad då Sverige förvandlas till ett riktigt helvete. Det är piskande regn dygnet runt. Temperaturen ligger kring noll grader och det blåser svinkallt. Det är dessutom ännu mörkare än det extrema mörker som oktober bjuder på. Det är helt svart. Det går knappt att se handen framför sig. Problemet skulle man kunna undkomma, åtminstone lite, genom ett fint lager snö på marken, där de små glimmande snökristallerna kan reflektera det lilla ljus som finns så att man i alla fall skulle kunna urskilja konturer. Men icke. För i november kommer det aldrig någon snö. Det är som att det saknas ett litet steg på termometern för att vi ska få se den ljusbringande snön falla.
Jag hoppas verkligen att jag inte behöver gå ut på hela november. Jag hoppas att jag kan ligga under täcket i sängen, med nerdragna persienner, elementet på över 3000 grader celcius och TV:n på så hög volym att den vinande vinden utanför kan skrika allt vad den vill, utan att jag hör den. Jag hoppas att jag kan överleva ytterligare en helvetesavbildning som i folkmun kallar för "hösten". Men det är väl säkert för mycket begärt...
Såhär brukar utsikten se ut under november månad...
Kommentarer
Trackback
