ettpaeron

Djurlätes-Amanda valde att utannonsera en tävling där man skulle skicka in sin bästa historia över hur man gjort bort sig, där de bästa bidragen skulle få sin bloggadress publicerad. Jag valde att helt sonika ljuga ihop ett eget bidrag som jag mer eller mindre kan garantera kommer att vinna. Läs och njut, eller läs och spy. Jag hade valt det senare alternativet:


Det hade varit en helt vidrig dag i skolan. Jag var nu på väg hem och molnen låg tätt över mig när jag sakta men säkert lunkade hemmåt. Det såg ut att bli regn, tänkte jag för mig själv, samtidigt som jag funderade över vad jag skulle göra när jag anlänt till min bostad. Kanske kolla in datorn lite, kom jag fram till samtidigt som dagens första regndroppe landade rakt i nacken på mig. Jag rös till, varpå jag ökade tempot något, i hopp om att slippa undan ett eventuellt ösregn.

Det gick inte bra, då det plötsligt brakade loss å det grövsta. Regnet fullständigen forsade ner och fyllde gatorna med små floder som letade efter små håligheter och brunnar att rinna in i.

Jag påbörjade nu en kraftfull löpning för att snabbare komma hem. Två minuter senare stod jag i hallen, dyngsur och arg. Jag svor några gånger åt det svenska vädret, visade ett varnande finger mot meterologen Per Holmgren som av en händelse gick igenom morgondagens väder på TV, innan jag slog mig ned vid datorn.

Jag hade i min väderfrustration totalt glömt bort vad jag skulle till datorn och göra, vilket ledde till att jag snart påbörjade en klassisk slösurfning. Jag hamnade till slut på youtube, där en mycket underlig bild fångade mitt intresse. Det gick inte att se vad det föreställde, men nyfikenheten tog snart överhanden och jag klickade mig fram till vad som snart visade sig vara ett videoblogg-inlägg.

I klippet figurerade en, uppenbarligen, totalt IQ-befriad person som talade på det mest korkade av sätt. Röstläget var på tok för ljust för att örat skulle må bra, och varannat ord dränktes i ett konstigt "hmmmhm" ljud. Amandavardet stod det som rubrik.

Jag försökte kolla vidare på klippet, men personen på filmen verkade så omåttligt korkad att jag snart inte stod ut. En konstig form av tics började sprida sig genom min kropp, som gjorde att mina händer formade ett stryptag i luften. Mellan händerna önskade jag att jag hade denne bloggidiots hals. I min fantasi tryckte jag åt lite hårdare, och den gränslöst störande rösten tystnade tvärt.

I verkligheten hade jag inte strypt någon, men jag hade lyckats hitta det röda krysset i Internet Explorers högra hörn. Jag pustade ut, lättad över att jag överlevt ett av mitt livs jobbigaste ögonblick. Jag önskade verkligen att jag aldrig hade klickat på den där länken. Jag borde ha förstått att jag gick i världens mest uppenbara fälla. Jag kände att jag verkligen hade gjort bort mig...

Hoppas att du läste hela inlägget och verkligen förlorade lite dyrbar tid av ditt liv på mitt skitinlägg. Jag ogillar dig något enormt... Men det vore ju jävligt kul om du länkade till min blogg. Verkligen superkul. Alltså, nu talar vi inte Tivoliroligt, men nästan. Typ som ett bra skämt, men som du hör för andra gången. Ungefär så kul vore det. Fjant...