Killen som kastade sten i glashus
Igår var jag som vanligt ute och cruisade lite med Flammande Tomaten, vilket till slut ledde till att vi hamnade på det småtrevliga McDonalds i Sköndal. Allt som oftast brukar det vara överfyllt av lite halvpackade typer som mystiskt lyckats ta sig dit, men denna sena kväll hade plötsligt stället förvandlats till en samlingsplats för fjortisar samt övrigt löst folk som ännu inte funnit sin identitet.
Redan när vi kommer in genom dörrarna slår fjortislukten mot oss som en diskhandske som daskar till kinden. Vi låter oss dock inte skrämmas, utan tar några tappra steg in i restaurangen där vi sedan beställer in lite mat. Under tiden som vi stod i kön har en mycket lustig liten figur tagit sig in genom dörren. Han ser ut att vara en pojke i sina mest vilsna år, sådär runt 14, och hans utseende beskrivs bäst som en ganska tjock kille som fått en allergisk reaktion. Hela ansiktet är svullet, framförallt runt ögonen vilket gör att han tydligt påminner om en av de tre små grisarna, och på huvudet bär han en väldigt sliten keps som nog har använts av alla hans förfäder under flera sekel.
Vi kommer snabbt fram till att han måste vara den lilla grisen som har ett hus gjort av halm. Vi gör denna bedömning eftersom han ser extremt korkad ut, samt att hans svullna ansikte då kan förklaras av halmallergi.
Vi har vid det här laget fått våran mat, tyvärr samtalat med grisens tjejkompisar varav den ena med helt galet djup och mörk röst, och satt oss vid det bort som är mest fördelaktigt om en snabb flykt skulle vara nödvändig. Allergigrisen har nu lyckats tränga sig de platser i kön som krävdes för att han snabbt som attan skulle få sitt skrovmål och kommer nu sakta lunkande mot bordet mittemot oss, där även hans färdsällskap väntar. Han går runt bordet så att han skulle sitta med ryggen mot oss, men precis innan han sätter sig så vänder han sig om och stirrar på oss som om han vore värsta psykfallet.
Det är nu det blir helt magiskt. Samtidigt som jag och min gode vän Micke har en sådan där telepatisk konversation där vi i kör gång på gång poängterar att killen som ser ut som en svullen gris är en riktig tönt, så vänder sig killen till sina kompisar och kläcker onödigt högt ur sig:
- VILKA TÖNTAR, och syftar på oss.
Vår telepatiska ordväxling dör snabbt ut och ersätts med höga skratt. Killen har just lyckats bli ett skolexempel på uttrycket "att kasta sten i glashus". Han har till och med utvecklat uttrycket i flera ytterligare steg och det skulle snarare kunna uttryckas "man ska inte provspränga splitterbomber i ett korthus".
Vilken oerhört dålig självinsikt killen hade, men han får ändå 4 plus för att han lyckades rädda en annars ganska misslyckad kväll. Tack grisen i halmhuset, you made my night!
Redan när vi kommer in genom dörrarna slår fjortislukten mot oss som en diskhandske som daskar till kinden. Vi låter oss dock inte skrämmas, utan tar några tappra steg in i restaurangen där vi sedan beställer in lite mat. Under tiden som vi stod i kön har en mycket lustig liten figur tagit sig in genom dörren. Han ser ut att vara en pojke i sina mest vilsna år, sådär runt 14, och hans utseende beskrivs bäst som en ganska tjock kille som fått en allergisk reaktion. Hela ansiktet är svullet, framförallt runt ögonen vilket gör att han tydligt påminner om en av de tre små grisarna, och på huvudet bär han en väldigt sliten keps som nog har använts av alla hans förfäder under flera sekel.
Vi kommer snabbt fram till att han måste vara den lilla grisen som har ett hus gjort av halm. Vi gör denna bedömning eftersom han ser extremt korkad ut, samt att hans svullna ansikte då kan förklaras av halmallergi.
Vi har vid det här laget fått våran mat, tyvärr samtalat med grisens tjejkompisar varav den ena med helt galet djup och mörk röst, och satt oss vid det bort som är mest fördelaktigt om en snabb flykt skulle vara nödvändig. Allergigrisen har nu lyckats tränga sig de platser i kön som krävdes för att han snabbt som attan skulle få sitt skrovmål och kommer nu sakta lunkande mot bordet mittemot oss, där även hans färdsällskap väntar. Han går runt bordet så att han skulle sitta med ryggen mot oss, men precis innan han sätter sig så vänder han sig om och stirrar på oss som om han vore värsta psykfallet.
Det är nu det blir helt magiskt. Samtidigt som jag och min gode vän Micke har en sådan där telepatisk konversation där vi i kör gång på gång poängterar att killen som ser ut som en svullen gris är en riktig tönt, så vänder sig killen till sina kompisar och kläcker onödigt högt ur sig:
- VILKA TÖNTAR, och syftar på oss.
Vår telepatiska ordväxling dör snabbt ut och ersätts med höga skratt. Killen har just lyckats bli ett skolexempel på uttrycket "att kasta sten i glashus". Han har till och med utvecklat uttrycket i flera ytterligare steg och det skulle snarare kunna uttryckas "man ska inte provspränga splitterbomber i ett korthus".
Vilken oerhört dålig självinsikt killen hade, men han får ändå 4 plus för att han lyckades rädda en annars ganska misslyckad kväll. Tack grisen i halmhuset, you made my night!
Kommentarer
Trackback
