ettpaeron

Den omåttligt fete mannen hade efter en 30 minuters lång plåga, fylld med hundratals ursäktande fraser, lyckats pressa sig igenom den alltför trånga och överbefolkade mittgången fram till sin sittplats. Han insåg att han trots sin massiva kroppsstorlek inte hade haft turen att placeras vid en av planets nödutgångar. "Förbannat också", tänkte han för sig själv samtidigt som han försökte justera bältet så att det åtminstone skulle nå runt ett av hans monstruösa lår. Hans feta fingrar gjorde justeringsarbetet mycket mödosamt, och efter fem minuters kraftansträngning insåg han att det var lönlöst. Hans blanka ögon som hittills hade varit fixerade vid stolens bälte lyftes nu och han började mycket varsamt skanna av ansiktena på de människor som närmade sig honom i mittgången.

En viss nervositet infann sig när han insåg att en hel busslast med frustande fetton närmade sig. Skulle han verkligen kunna ha så otur att han tvingades sitta bredvid människor som var nästan lika tjocka som han själv? Mycket riktigt. Både en och två mäktigt överviktiga kvinnor pressade sig ner i de alldeles för små flygplansstolarna bredvid honom.  Det enda som nu tycktes befinna sig inom en radie av en meter ifrån honom var mänskligt fett, och de två kvinnornas kärlekshandtag tävlade med hans egna om platsen på armstödens överkant.

"Den matchen verkar sluta oavgjort", tänkte han medan de krockande valkarna började bli fuktiga av svett.  För ett ögonblick undrade han om inte planet skulle bli felbelastat när tre fläskberg tvingats in på en så oerhört liten yta, men han slog snabbt bort den tanken.

Han hade alltid varit lite flygrädd, och som han såg det så fanns ingen vettig anledning till att sitta och skrämma upp sig själv. "Flygvärdinnorna har säkert koll", funderade han, bara för att sekunden senare avbrytas i sina tankar av att den ena kvinnan somnat och nu dreglade kraftigt mot hans axel. "Förbannat också", mumlade han för sig själv när han insåg att detta skulle bli en mycket, mycket lång resa.

Efter ytterligare fem minuter var den fete mannen dränkt i såväl svett som båda kvinnornas dregel, eftersom de nu båda snarkade högt och tydligt. Hans ilska över sin monumentalt värdelösa sittplats ökade i takt med att motorerna varvade igång, och när planet äntligen började röra sig framåt använde han denna rörelseenergi som maskering för att med hjälp av en kraftfull axelryckning försöka väcka de båda dreglande sjusovarna. En kvick grymtning hördes från de båda klotrunda kvinnorna, men denna ersattes snart av vidare snarkningar. Den fete mannen började nu förstå varför så många människor ryggade undan när de såg honom. "Tjockisar är helt enkelt inte den typ av människor man vill ha i sin närhet", funderade han, varpå han lovade sig själv att börja banta så fort flygturen var slut. Längre än så hann han dock inte tänka.

Precis när planet skulle lyfta hände nämligen det som den fete mannen redan för länge sedan hade misstänkt. De tre hutlöst överviktiga passagerarna hade skapat en tillräcklig obalans i planet för att piloten skulle tappa kontrollen så fort hjulen inte längre var i kontakt med marken. Vingen på de tre fläskbergens sida tog genast i marken och detta i kombination med luftmotståndet som skapades när den andra vingen lyfte från marken satte planet i en våldsam spinn. Folk i planets samtliga delar skrek i panik och handbagage flög runt som om gravitationen plötsligt hade försvunnit.

"Nu är det kört", tänkte den fete mannen precis som helvetet brakade lös på riktigt. Ett öronbedövande dån, så högt att alla passagerarnas skrik framstod som viskningar, hördes när planet slets itu av de enorma krafter som kraschen genererade. En strimma ljus syntes precis ovanför mannens huvud när en del av flygplanets tak bröts loss. Mannen fäste sina panikslagna ögon på ljuset, som för att hoppas att det skulle leda honom ur detta helvete, bara för att sekunden senare förlora medvetandet.

Trots att det hela kändes som en evighet så hade det bara gått ett fåtal sekunder från det att planet slets sönder tills dess att mannen återfick medvetandet och kunde blicka ut över ett landskap av död. Överallt i hans närhet satt illa tilltygade människokroppar. Människokroppar som inte visade minsta tillstymmelse till liv. En starkt illamående känsla infann sig hos mannen allt eftersom han blickade ut över sin omgivning. Snart stod det klart att ingen annan hade överlevt utom han själv.

Sirener hördes i fjärran. Mannen fäste återigen sin blick mot den klarblå himlen och nickade som för att tacka ljuset för att det visat honom vägen genom dödens labyrint. I samma ögonblick som en sjukvårdare anlände till mannens säte, där han fortfarande satt fastkilad mellan armstöden, började en tår rulla ner för den fete mannens kind.

"Här har vi en överlevare", hörde han sjukvårdarens stämma klinga.

"Han måste ha överlevt tack vare allt fett runt omkring honom som dämpade kraschen!", fortsatte rösten, samtidigt som ytterligare en tår letade sig ner för mannens kind. Och så en till. Han insåg först nu att han verkligen hade överlevt, och hans lycka visste inga som helst gränser. Hans tårfyllda ansikte log mot en av de fyra sjukvårdare som hjälptes åt att bära hans enorma kroppshydda till en närliggande ambulans. "Tacka vet jag tjockisar", tänkte han samtidigt som dörren till ambulansen stängdes. "Tacka vet jag tjockisar".