ettpaeron

Jag vågar för ett ögonblick inte röra mig, än mindre släppa denna livsfarliga best ur sikte. Efter fem minuter har den blodsugande helvetesvarelsen förflyttat sig till kanten av mitt skrivbord och jag ser min chans. Utan att förflytta ögonens fokus från gräshoppan så lyckas jag sno åt mig en tidning. Jag rullade snabbt men ljudlöst, jag ville ju inte att gräshoppan skulle misstänka något, ihop tidningen till ett majestätiskt vapen. Ett vapen redo att avsluta det liv som under de senaste 5-6 minuterna halvt skrämt mig till döds. Gräshoppan rör sig lite sakta och sitter plötsligt med ryggen mot mig. En chans som jag helt enkelt inte fick missa hade uppenbarat sig.

Smidig som någonting som är mycket smidigt attackerade jag det gröna monstret. 5 sekunders febrilt bankande senare var striden över. Gräshoppan var död. Jag hade överlevt en av de mest traumatiska händelserna i hela mitt, då 19 år, långa liv. Tyvärr var det inte över än.

Nästa dag satt jag och återupprepade samma procedur. Jag skulle precis sätta mig för att njuta av ytterligare en tallrik äckliga flingor när jag får syn på den mest skräckinjagande syn en människa kan tänkas se. Bredvid liket till den fruktansvärda dödsgräshoppan sitter det en ännu större, uppenbart ännu giftigare mardrömsinsekt. Den sitter och stirrar på sin döda kompis, och för ett ögonblick tycker jag mig se en frätande insektstår rulla ner för den levande gräshoppans "kind". Jag inser att tiden är knapp. Skrider jag inte till aktion kanske han hinner kalla på förstärkning. Ännu smidigare en den tidigare smidiga saken som var smidig som någonting mycket smidigt dräpte jag den andra gräshoppan på två dagar.

Mitt helvete var äntligen över. Någon vecka senare städade städerskan bort de två liken och sedan dess har jag inte sett röken av gräshoppor. Det händer dock att jag fortfarande har mardrömmar om händelsen. Mardrömmar där gräshoppa nummer två lyckas kalla på förstärkning. Mardrömmar alltför hemska för att återberätta. Tur att det inte är verkligt...