ettpaeron

Tänk dig att du äntligen ska få göra dina drömmars resa. Du ska till Sydney i Australien, en plats du sedan urminnes tider velat besöka men fram tills nu aldrig haft chansen till. Det enda som står mellan dig och platsen som ska lägga beslag på ditt hjärta är en 23 timmar lång flygtur. Du är en smula bekymrad över den långa flygturen eftersom du är över 130 cm lång och således knappt får plats i det skamlöst trånga utrymme som kallas sittplats.

Du tränger dig långsamt igenom planets mittgång för att sakta men säkert närma dig din plats i planets bakre del. Du passerar nödutgångsraden och avundas de människor som haft den oändliga tur som krävs för att få en av dessa magnifikt rymliga platser. Du tittar åt höger och gör en nickande hälsning för att visa din respekt för en av de gråhåriga män som lyckats sno åt sig en av platserna i paradiset. Han nickar tillbaka och bjuder på ett leende innan han sätter sig i sitt rymliga säte och sträcker på benen, som för att visa att detta är möjligt. Ditt ansikte vandrar nu istället åt vänster, och det är då du ser det. På en av platserna sitter ett barn. En liten unge som är helt inne i sin egen värld och som viftar med en Action Man-docka som om han hade spasmer i hela överkroppen. En liten unge vars ben inte ens sträcker sig till sittdynans kant.

Varför ska han ha en av nödutgångsplatserna? Om hans föräldrar i samma rad dör vid en eventuell krasch så finns det ju ingenting som talar för att ungjäveln skulle kunna öppna fönstret för att på så vis rädda livet på oss andra. Han skulle bara leka vidare med sin Action Man och ovetandes gå döden till mötes, samtidigt som han tar en sjättedel av planets passagerare med sig. Nu kanske ni tror att jag hittar på allt detta. "Det sitter aldrig några kids vid nödutgångarna". Joho, det gör det visst. ALLTID. Så ska det fa-an inte vara...