ettpaeron

Det var på väg hem från biobesöket då jag såg Inception som en av mina vänner berättade en historia som var så omåttligt kul att den helt enkelt måste spridas vidare. Måhända att jag berättar historien en aning annorlunda, men poängen är densamma. Allt är dessutom sant och det gör hela historien än mer fantastiskt. Anyway, here we go:

Det var nämligen så att min kompis (han som berättade historien) har en arbetskamrat som var iväg med sin familj på någon form av kryssning. Han stod med sin sexåriga dotter och pratade om allt mellan himmel och jord i väntan på en hiss. Hissen närmade sig oändligt långsamt och dottern blev bara mer och mer pratglad. Efter en halv evighet så var hissen till slut framme och dörrarna började öppnas. På andra sidan stod tre kvinnor iklädda burka. Dottern ser detta, varpå hon högt och tydligt utbrister:

-Titta pappa, ninjas!

För vår gode fadersfigur var det bara att vända om och ta en annan hiss efter denna smått pinsamma händelse. Pinsam för honom, men gränslöst kul för oss andra! Se upp för ninjas!

Igår var tiden äntligen kommen. Jag skulle, efter månaders väntan, äntligen få se Christopher Nolans nya film Inception. I vanliga fall när jag beger mig till biografen för att se en film som varit så hypad som Inception så brukar jag vara en smula nervös eftersom jag inte på förhand kan vara säker på om filmen lever upp till mina skyhöga förväntningar. Men denna gång var det dock inte ett dugg nervöst, för jag vet att Christopher Nolan alltid levererar mer än vad man kan vänta sig. Inception var givetvis inget undantag.

Jag vet knappt var jag ska börja, för den här filmen besitter ett sådant djup att varje liten del skulle kunna vara föremål för timslånga samtal. Timslånga samtal som enbart skulle innebära att du ytterligare inser filmens oerhörda djup. Nolan har skapat en historia som är så hutlöst genomtänkt att du måste vara mäktigt koncentrerad hela filmen igenom för att hänga med i handlingen. Det kanske låter jobbigt, men det är faktiskt en egenskap som jag alltid har uppskattat hos Nolan. Han ställer krav på tittaren. Man måste själv ge filmen en ärlig chans för att kunna förstå, men samtidigt så kan man alltid slötitta på Nolans filmer och ändå ha en väldigt behaglig bioupplevelse. Kanske inte lika magiskt gastkramande och fängslande som om du verkligen sätter dig in i handlingen, men fortfarande tillräckligt för att du ska inse att det är en riktigt bra film.

Så låt oss helt enkelt utgå från handlingen till Inception, för den är ex(in)ceptionellt bra. Lägg därtill skådespelarinsatser som är mycket övertygande, i vissa delar av filmen till och med lysande. Joseph Gordon-Levitt är exempelvis en skådespelare som vi i framtiden kommer få se mycket av, han var briljant. Adderar du dessutom specialeffekter som var helt fantastiska så har du en oerhört bra film. Men det är inte slut här. Det finns ytterligare delar i  Inception som sticker ut som total konst i sin absolut bästa form. Hans Zimmer är mannen jag tänker på. Soundtracket som Zimmer har skapat är kanske hans bästa verk hittills, faktiskt så bra och mångsidigt att det nog skulle kunnat användas till sisådär fyra olika filmer. Den här gången ska Zimmer ha en Oscar, annars kan hela galan lägga ner.

I ärlighetens namn är Inception en film som det är svårt att sätta ord på, man måste se den för att förstå hur fantastisk den är. En sak är i alla fall säker: Inception SKA dra in Oscar efter Oscar, förhoppningsvis så många att Nolan äntligen får lite av den uppskattning han förtjänar. För nu kan ingen längre sopa Nolans prestationer under mattan, ingen kan längre förneka att Nolan bara gör smarta, snygga och oerhört bra filmer. Ingen kan förneka att Nolan just nu är Hollywoods bäste regissör. Jag kallar honom Sir Christopher Nolan.

Klockan 00:25, precis när jag ska avsluta min löprunda, får jag möte med en kille vars utseende var så gay att det inte ens är teoretiskt möjligt att placera in på en skala. Hans hår var så blont att det nästan kunde räknas som transparent och hans klädstil skrek "SE PÅ MIG" på alla tänkbara språk.

Jag trodde för ett ögonblick att vi helt enkelt skulle passera varandra och till en början verkade jag ha rätt. Så var dock inte fallet, för precis när våra vägar möts utbrister han: "NU?!" med en röst så ljus att en Näktergal framstår som rena James Earl Jones i jämförelse. Jag svarar lite snabbt, men ack så tydligt, "Ja" innan jag fortsätter att forcera mot mållinjen. Killen ger dock inte upp så lätt.

Han ser att jag passerar mållinjen för att sedan stanna och pusta ut, och genast ser han sin chans till att ragga:
-Rosévin, frågade han med sin överljusa röst för att sekunden senare visa upp en kartong som till synes var oöppnad.
-Nej tack, svarade jag, samtidigt som jag insåg att det nog var bäst om jag stod över den sedvanliga strechingen och begav mig hemåt illa kvickt istället.

Hur ofta får man ragg på detta sätt egentligen? Varför gör aldrig tjejer så?

Eftersom det finns på alla andra bloggar i hela världen så kommer här en såndär jätteintressant Q&A-del, med den väsentliga skillnaden att jag inte har fått några frågor utan skrivit alla själv. Är det någon som har en fråga så kan ni gärna skicka den till Hemköps huvudkontor så får de sig en liten trevlig överraskning.

Är det sant att det var du som dödade Bambis mamma?
-Nej

Det ryktas om att du saknar överkäke, stämmer det?
-Det är faktiskt helt fel. Jag saknar dock underkäke och har istället två överkäkar, där den ena är upp och ned-vänd.

Fick du bra kontakt med Eddie Van Halen under din sejour som sångare i bandet?
-Jodå, jag och Eddie fick mycket bra kontakt. Han brukar än idag skicka blommor och småsnuskiga dikter när jag fyller år. Jag tror att han vill ha mig.

Har du någonsin gått ner för en uppförsbacke?
-Nej, jag går bara ner för nerförsbackar.

Är det du eller jag som låter nu?
-Det är helt tyst, ingen av oss låter.

Det sägs att din flickvän är sjukligt intresserad av vårtsvin, är detta sant?
-Tror du själv att jag skulle ha en flickvän, mitt under självaste fotbolls-VM? Galenskap...

Är det sant att den kinesiska muren inte alls är det sista man ser när man reser till rymden, utan att din penis istället övertagit den platsen?
-Det stämmer.

Simmar du lika fort i fisksoppa som i vatten?
-Det antar jag, men jag har faktiskt aldrig provat.

Skrev du verkligen flera av Malcolm X tal?
-Det kan jag tyvärr inte uttala mig om.

Om du var tvungen att gå böjd i 45-graders lutning framåt eller bakåt i resten av ditt liv, vilket skulle du välja?
-Definitivt bakåt, jag är ett stort fan av Nordman.


Tack, det var allt för den här gången. På återseende!

Alltid när jag går och köper skor så tar det, trots att klädshopping troligen är det tråkigaste som finns, en evighet. Det finns helt enkelt inga snygga skor. Däremot så finns en hel uppsjö med gräsligt fula skor och man undrar givetvis om folk är i total avsaknad av smak, eftersom 95% helt enkelt måste gå i fula skor med det utbud som finns. När man väl har gjort denna lite snabba överläggning i huvudet så kan man omöjligt undgå att försöka styrka sin teori genom att titta på vad folk har tryckt in sina fötter i.

Mitt resonemang kom alltså fram till att nästan alla bör gå klädda i rejält äcklande fulpjuck, men jag hade fel. Visst är det så att många går runt i skor som jag inte ens hade varit iklädd om jag var tvingad att vandra över glödande kol, men det är tamejfan ännu fler människor som har trätt på sig ett par överfula foppatofflor. Man måste bara fråga sig vad dessa människor håller på med. Ser de inte sina fötter? Ser de inte sina skor? Någon av dessa två frågor måste ju ha svaret "nej", för annars är det totalt obegripligt hur någon frivilligt kan stoppa in foten i denna vidriga gummiskapelse. Foppatofflan är nämligen det mest motbjudande klädesplagg som någonsin skapats.

Inte nog med att den ser obekväm ut, den är dessutom den absolut största formgivningsmissen som någonsin har producerats. Att ens skapa en sko som ser så hutlöst avtändande ut är en bragd i sig, för det är nämligen helt omöjligt. Jag hade hellre trampat i krossat glas än att gå omkring i foppatofflor. Jag hade hellre slipat fotsulorna med en slipmaskin än att klä mig i foppatofflor. Jag hade hellre sovit varje dag resten av mitt liv iklädd moonboots än att förpesta mina fötter med denna ohyra. Så extremt fula och spyframkallande är de.

Tyvärr så slutar inte min aggression här. Inte nog med att man ska tvingas bli arg när man ser en fullt frisk vuxen människa gå klädd i dessa groteska skor, man måste även se deras stackars barn försöka springa runt och leka i dessa otympliga gummiplattor. Deras barn. Små snoriga ungar som inte vill annat än att ha på sig ett par supersnygga gympadojer, men istället tvingas klampa runt i en sko som är ungefär lika inbjudande till sommarlek som ett par pjäxor. Snälla foppatoffle-älskare, tänk lite på hur det är att vara barn. Snälla tänk lite på hur det är för oss stackare som måste se er spatsera fram i dessa fruktansvärda plastpjuck. Snälla tänk på mig, jag HATAR foppatofflor!