ettpaeron

Det har väl, tyvärr, inte undgått någon som ens kan stava till blogg att den hemska pesten som i folkmun går under namnet Dessie har släppt en egen låt. Precis som alla andra bloggare alltså. Är den då i runda slängar lika kass som alla andra bloggares låtar? För att svara kort: Ja. Den är precis lika övermäktigt usel som väntat. Varför? Jo det ska jag tala om för er.

Låt oss för enkelhetens skull börja från början. De första sekunderna bjuder på någon skum 8-bitarsinspirerad (inget ont mot 8-bit egentligen) avföring i ljudform som skulle kunna komma från tidernas sämsta spel utgivet under det tidiga 90-talet. Den är hela 3,5 sekunder lång och loopas gång på gång eftersom den eventuella producenten, som jag dock hoppas var anonym under projektet, inte orkade skapa någonting längre. Därefter öser man på med en fantastiskt irriterande basslinga, som jag antar ska dölja så mycket av sången som möjligt, utan att lyckas. Detta kombineras med den tidigare nämnda 3,5 sekunder långa retrobajskorven. Det hela skapar någon form av musikaliskt lågvattenmärke som överträffar allt från flyglarmet plus rundgång till klinkandet på 1000 ostämda pianon samtidigt. Vid det här laget tror man att det inte kan bli mycket värre. Det blir det.

Efter åtta sekunder, väldigt långa sekunder bör tilläggas, börjar nämligen sången. Man slås direkt av att det sällan har funnits en tråkigare sångröst, då rösten nämligen helt saknar någon typ av nyans. Ungefär som att man valt att redigera hela låten så att den ska vara så platt och tråkig som möjligt. Vid en djupare analys av det hela inser man dock att det blir lite som att man inte kunde bestämma sig för ifall Dessie skulle försöka sig på att rappa eller sjunga. Det blir ett mellanting, och det funkar inte för fem öre. När verserna dessutom genomsyras av ett horribelt engelskt uttal, och en text som är så usel att jag inte ens tänker ge mig in på den, så framkallas både kräkreflexer samt återigen känslan av att det nog inte kan bli sämre än detta. Det blir det.

Efter de längsta 33 sekunderna i våra liv börjar nämligen refrängen och den är riktigt bra. Nej, jag skojade givetvis den är horribel in minsta detalj. Den redan osannolikt superusla texten fortsätter sin marsch mot helvetet samtidigt som man slängt in lite "heeeeeey"-skrik fast i form av en viskning som skär i öronen värre än det värsta tänkbara av ljud. Efter den alldeles på tok för långa refrängen är det tyvärr dags för nästa vers. Denna är om möjligt ännu sämre än den första då den både präglas av ytterligare textrader som bringar till skratt, gråt och hutlös ilska på samma gång, men även ett uttal som försämrats från den tidigare obefintliga nivån. Som vanligt tänker man: "Nu är det väl bara döden som är värre än detta", men precis som tidigare så har vi fel. Det blir värre.

Resterande årslånga sekunder av denna hemska kreation är som en evig raksträcka fylld med hemskheter. Någon form av rap letar sig in och staplar ytterligare lite skit på detta exkrementberg, och i slutet lyckas man pressa in ännu en loop som är under 5 sekunder lång. Efter 150 sekunder, vilka upplevs vara ungefär lika långa som urans halveringstid (4,5 miljarder år för den obildade), så är låten till slut över. Vi har överlevt och vi tackar alla tänkbara religioners gudar för att vi lever, samtidigt som vi svär oss fördärvade över att de tvingat oss igenom en sådan grotesk prövning som denna. Trots våra nedbrutna psyken och för evigt skadade öron tar vi med oss två ord från denna hemska hemskhet: Aldrig mer!

Plötsligt förstår jag varför Van Gogh skar av sig ena örat...

Första gången jag såg The Social Network så befann jag mig på ett flygplan, vilket måste vara i särklass den sämsta platsen att se en film på. Ja, nästefter helvetet då. Trots att man i denna miljö knappt kan höra eller se på långa vägar så bra som man kunde önska så tyckte jag redan då att The Social Network bjöd på riktigt bra underhållning. Jag tyckte dock att jag inte riktigt gett filmen den rättvisa chans som den faktiskt förtjänar, så av den enkla anledningen satte jag mig häromdagen för att se filmen en gång till. Det slutade med tre gånger.

The Social Network borde verkligen inte vara bra. Att följa historien om hur Facebook kom att bli just Facebook låter på förhand ungefär lika lockande som att läsa en 1000 sidor lång bok som enbart handlar om löv. Det verkar helt enkelt inte spännande, men redan efter en minut har The Social Network bevisat motsatsen. Den första scenen är en makalös skapelse som hamnar högt upp på listan, inte bara över de bästa öppningsscenerna, utan över scener över huvud taget. Sorkins manuskript fullständigen sprutar ut en knivskarp dialog i ett rasande tempo genom hela filmen; smart, rappt och underhållande, och David Finchers regi osar en strävan efter perfektion som saknar motstycke. Karaktärerna är djupa och nyanserade och berättartekniskt finns det heller ingenting övrigt att önska. Sakta men säkert byts den trevliga kompisstämningen ut mot moraliska dilemman och ständigt växande klyftor i den tidigare vänskapen. Här låter det återigen både ytligt och tråkigt, men tack vare den underbara dialogen blir varje scen en njutning för alla sinnen.

Visserligen vet jag inte hur mycket direktiv de aktuella skådespelarna behövde, men jag anar att Fincher haft ett finger med i spelet även här för det är nämligen briljant rakt igenom. Spidermankillen Andrew Garfield är superb och Jesse Eisenberg, som spelar Facebook-skaparen och tillika den socialt missanpassade Mark Zuckerberg, levererar en av de bästa rolltolkningarna som gjorts av en skådespelare som ännu inte passerat 30-strecket. Någonsin.

När man funderar över vad Facebook egentligen har för betydelse för mänskligheten är det lätt att komma fram till den givna slutsatsen. Ingenting. Facebook är en totalt meningslös tidsdödare som vi utan tvekan skulle klarat oss minst lika bra utan. Jag vet redan att det finns många människor som önskar att Facebook inte fanns, ett tag hörde jag till den skaran. Det gör jag inte nu längre, för utan Facebook hade en film som The Social Network aldrig existerat. Och utan The Social Network hade filmåret 2010 känts fattigt, för så bra är den. Ett mästerverk.