ettpaeron

När jag gick i gymnasiet kallade min klasskamrat mig för perfektionist. Denna oändliga förolämpning, med all den hutlösa ondska den då förde med sig, gjorde mig mycket uppretad eftersom jag inte alls tyckte att jag var någon perfektionist. Idag vet jag bättre. Hans egentligen harmlösa ord gjorde mig uppretad eftersom att vara perfektionist i det sammanhanget lät som någonting negativt, vilket skulle göra mig felaktig. Idag vet jag att jag är så mån om att uppnå perfektion att själva strävan efter att försöka uppnå just perfektion blir en börda. Men inte heller idag är jag perfekt. För perfektion finns inte på riktigt.

Efter år av envist sökande efter perfektion inom alla tänkbara delar av livet har jag kommit fram till den slutsats som vi nog alla känner till, men som vi perfektionister fruktar värre än döden: Perfektion är en myt. Ingenting är perfekt. Inte ens jag. Och så kommer det alltid att förbli. Jag kommer aldrig att bli perfekt, troligen kommer jag aldrig ens komma nära, och detsamma kommer gälla allt jag åstadkommer i livet. Jag strävar mot ett mål som är omöjligt att uppnå, men samtidigt det enda mål som känns rättvist för att jag alltid ska göra mitt allra bästa.

Jag kommer för all framtid göra mitt bästa för att försöka vara felfri genom den del av livet som jag har kvar. Jag kommer för all framtid finputsa varenda detalj av allt jag gör för att få till minimala förbättringar, för att på så vis närma mig målet. Jag kommer för all framtid att vara felaktig. För trots att jag kommer göra mitt allra bästa så kommer jag aldrig att uppnå perfektion, se bara på den här texten. Jag har försökt göra mitt bästa, men ändå är jag väldigt missnöjd. Perfektion är en sådan börda…