ettpaeron

Först och främst bör poängteras att detta troligen är min enda riktigt seriösa text jag någonsin skrivit (Jag skrev den som en novelluppgift i Svenska A, tror jag, åt en vän som hade det lite stressigt). Således har jag ingen aning om ifall folk tycker det är bra eller inte, så jag skulle uppskatta all kritik jag kan få. Tack på förhand!

(PS. Vill du hijacka min novell och lämna in som skolarbete så lycka till. Det går säkert utmärkt om din lärare inte använder urkund!)

Det hade gått flera månader sedan de senast sågs. Tid som för de båda hade framstått som både en och två evigheter hade passerat sedan de senast tittat djupt in i varandras ögon. Tid som de aldrig kunde få tillbaka. Mannen hade under en längre period tvingats till utlandstjänst i armén, och deras oändliga kärlek till varandra hade satts på prov av ett avstånd så långt att det troligen skulle kunna bryta blommans kärlek till solens strålar. Men mannen och kvinnans romans hade uthärdat, bestått och förstärkts. Deras förälskelse hade överlevt den svåraste av prövningar utan att ens för en sekund befinna sig i gungning. Deras romans tycktes aldrig kunna dö ut och deras ihärdiga, nästan naiva sätt att klamra sig fast vid minnen om tiden de levt tillsammans hade nu gett utdelning. Mannen hade skickats hem. Äntligen skulle de träffas igen.

Kvinnan hade knappt kunnat sitta stilla, prata eller ens tänka under dagens tidiga timmar, utan satt mest och stirrade ut genom fönstret mot platsen där mannen slutligen skulle dyka upp. Trots att det ringt ihärdigt i telefonen hade hon inte kunnat förmå sig att svara. Trots att solen vid ett tillfälle under de tidiga morgontimmarna skinit rakt in i hennes ögon hade hon inte vänt bort blicken. Trots att hon visste att hennes livskamrat troligen inte skulle vara hemma på flera timmar så kändes ändå alla andra aktiviteter både överflödiga och värdelösa. Hon var helt enkelt för spänd inför mötet med mannen som hon älskade så.

Efter timmar av stirrande ut i tomma intet såg kvinnan till slut någonting som rörde sig på andra sidan vägen. Innan hennes ögon ens hunnit fokusera på föremålet hade hon flugit upp ur stolen, stormat mot ytterdörren och mer eller mindre exploderat ut på husets veranda. Hennes hutlöst höga förväntningar övergick dock snabbt i en känsla av total besvikelse när hon insåg att det inte var hennes älskade hon sett på andra sidan gatan. En simpel brevbärare hade triggat hennes största känslomässiga utbrott sedan hennes käraste hade lämnat henne. Det kändes som en kniv i hennes hjärta, där den enda fungerande medicinen var tankarna om att hennes livs kärlek trots allt snart skulle återvända. Med tunga steg vände hon sig sakta om för att mycket långsamt masa sig in mot sin tidigare utkiksplats, för att där fortsätta sitt allt mer desperata väntande. Hon hann dock inte långt.

I samma ögonblick som hennes darrande högerhand nuddade vid ytterdörrens kraftiga handtag avbröts alla hennes rörelser och tankar av ett öronbedövande ljud. Ett ljud som för alltid skulle förändra hennes liv. Ett ljud av en bil som bromsar i panik.

Redan före det hjärteskärande gnisslet avtagit kände kvinnan att någonting var fruktansvärt fel. När hon återigen tvingades göra en 180-gradersvändning för att kunna identifiera källan till ljudet var det som om tiden stod stilla. Sekunderna kändes som en hel livstid. De rödaktiga löven som föll från det stora trädet i trädgården verkade ha frusit fast i luften, och fåglarna som i vanliga fall satt utspridda över grenarna och sjöng glatt var nu helt tysta. Alla ljud var som dränkta i ett oändligt hav och det enda hon kunde höra var sitt eget hjärtas slag som hamrade i bröstet på henne. Adrenalinet flödade i hennes kropp och pulsen steg i takt med hennes allt kortare andetag när hon påbörjade sin resa mot ljudkällan.

Redan under resans gång överväldigades hennes sinnen av information från platsen som hon sakta men säkert närmade sig. Trots att det bara gått ett fåtal sekunder sedan ljudet uppkommit hade det redan hunnit samlas en folksamling kring platsen där den hittills okända scenen hade utspelats. Hennes ögon registrerade två långa svarta bromsspår i gatan, en bil med ymnigt rykande motor samt glassplitter från en uppenbarligen krossad vindruta.

Hennes hjärna adderade de olika synintrycken och hon förstod redan innan hon var framme vid den snabbt tilltagande folkmassan att någon blivit påkörd. För varje steg hon tog förstärktes känslan av att olycksplatsen som hon närmade sig skulle ha en betydande inverkan på hennes liv, och allt eftersom känslan förstärktes steg hennes panik. Hennes andning påskyndades ytterligare när hon nu tog de sista stegen fram till folkmassan. Redan nu visste hon i sitt hjärta vad hon snart skulle se.

Hon knuffade sig igenom den nu mycket stora samlingen människor som omringade olycksoffret, innan hon slängde sig ned på knä bredvid honom. Tårar började strömma nedför hennes kinder när hennes ögon bekräftade det hennes hjärta redan visste. Där på marken låg hennes älskade. Hennes ögon panorerade över hans illa tilltygade kropp, från fötterna till huvudet där hennes blick till slut mötte hans. De såg djupt in i varandras ögon och plötsligt var det som om världen endast existerade för dem, och de för varandra. Hon lyfte försiktigt upp mannens huvud i sin famn, utan att för en sekund slita blicken från hans himmelsblå ögon. Det var som om han tittade rakt in i hennes själ.

Hon grät nu mer än vad som torde vara möjligt. Grät för att hon äntligen fick se sin älskade igen, men också för att detta var deras sista stund tillsammans. Hon blundade hårt en gång, som för att hoppas att det bara var en dröm och att allt skulle vara bra när hon återigen öppnade ögonen. Hon kände en gränslös fruktan inför synen som skulle möte henne när hon skulle tvingas öppna ögonen igen, men längre än så hann hon inte tänka innan hon kände mannens hand stryka mot hennes kind. Hon öppnade sina ögon och mötte hans blick, samtidigt som mannens hand torkade bort en tår som smekte hennes kind. Han log ett mystiskt leende mot henne och skakade på huvudet, som för att säga "Var inte rädd, allt kommer att bli bra". Men de båda visste redan att så inte var fallet.

Kvinnan önskade att stunden de nu delade tillsammans kunde vara för evigt, men visste att den snart var slut. Mannen blev blekare och blekare och hon visste att hans liv snart kommit till sin ände. För första gången slets nu hans blick från hennes, när han tittade ned mot sin bröstficka. Med en sista kraftansträngning öppnade han knappen som dittills hållit bröstfickan stängd och drog ut ett brev. Hans ögon återgick till att möta hennes och det mystiska leendet kom tillbaka, samtidigt som hans hand sökte hennes. Han överlämnade brevet varpå en första tår lämnade hans öga. Det var en tår av lycka. Hon greppade tag om brevet som han överlämnade, och i samma stund som deras fingrar nuddade varandra hade mannens liv kommit till sitt slut. Hans himmelsblåa ögon stängdes för sista gången.

Kvinnan kysste mannen lätt på pannan, för att sekunden senare resa på sig. Hon grät inte längre. Hon visste från det ögonblick som mannen överlämnade brevet att han alltid skulle vara med henne. Hon gick sakta hemåt, medan polis och ambulanspersonal i samma stund anlände till platsen för den hemska olyckan. Hon gick in i huset och slog sig ned på stolen där hon spenderat större delen av dagen med att vänta. Nu var väntan över. Med stadiga händer öppnade hon det prydligt hopvikta brevet och började läsa, samtidigt som en övervägande känsla av att hennes älskade var där spred sig i hennes kropp.

"Din kyss ger mig styrka, hopp och tro, ditt leende är som en kärlekens bro.
Din beröring är som evig grönska, din hand i min är allt jag kan önska
Med dig i mitt liv behöver jag aldrig lida, jag vill aldrig någonsin lämna din sida
Tanken på din blick får mig att stå ut, jag hoppas jag möter den när mitt liv tar slut.
Hoppas det inte är för mycket att begära, jag kommer alltid vara med dig, "INSERT NAME" min kära"

Nu visste hon med säkerhet. Han skulle alltid vara vid hennes sida...