ettpaeron

Eftersom jag i samband med släppet av Dessies alldeles utomordentligt usla låt gjorde en liten recension av den kände jag idag att det vore på sin plats att även recensera Kissies låt. Man märker väldigt fort vissa likheter mellan låtarna, men nu går jag händelserna i förväg. Låt oss istället börja från början.

Låten startar, på ett klassiskt blogglåtssätt, med en slinga på ett fåtal sekunder som loopas om och om igen. I fallet med Kissies låt, Success, så är slingan precis som vanligt i blogglåtssammanhang ungefär fyra sekunder lång, och dessutom fruktansvärt dålig. Den börjar lite trevande med ett väldigt otrevligt plinkande för att sedan, allt eftersom låten går, dränkas i mer och mer bas. Efter 15 sekunder börjar man bli rejält trött på den redan då uttjatade slingan, vilket producenten troligtvis märkte, för här börjar nämligen sången.

Vad finns det då att säga om sången? Ja om Dessies sång var outhärdligt vidrig och genomruttet usel, ja då finns det knappast ord som kan beskriva det Kissie sysslar med. Precis som i Dessies låt så hamnar sången i ett mellanting mellan just sång och någonting mer åt prathållet. Trots att det är svårt att sjunga falskt när man inte sjunger har Kissie lyckats med denna smått heroiska bedrift, vilket man försökt dölja med lite härligt nytänkande autotunande. Det går rent åt helvete. Trots att man lindat in sången i så mycket effekter man möjligtvis kan så blir resultatet långt värre än värdelöst. Vad effekterna inte heller lyckas med är att dölja det sanslöst dåliga uttal som Kissie besitter.  Till och med en person som varit döv sedan födseln bör ha ett bättre uttal en Kissie. Dessie, som med sin låt tog Svengelskan till en helt ny nivå, känns som en amerikansk talpedagog i jämförelse. Det är faktiskt så dåligt att man bara sitter och gapar medan versen sakta men säkert får dina öron självmordsbenägna. Att ingen stoppat Kissie från att sjunga på engelska kommer för mig alltid att förbli ett mysterium större än Atlantis. Nej förresten, Atlantis och Loch Ness tillsammans.

Efter 30 sekunder som är längre än samtliga världens basketspelare tillsammans är versen äntligen över. Man pustar för ett ögonblick ut och skänker en tanke av medkänsla till sina kraftigt plågade öron, innan man blir stel av skräck då man plötsligt inser att det nu bör vara dags för refrängen. Det finns nu bara en sak att göra: Be om nåd. Man ber på sina bara knän, om man nu hunnit ned i knästående, om att man ska slippa en refräng som håller samma superlåga nivå som den första versen. Och vet ni vad? Gud hör bön, för det kommer nämligen inte någon refräng. För den finns inte. Tyvärr finns det inget utrymme för att jubla över denna seger, för den verklighet man istället kastas in i är inte mycket bättre.

Istället för en refräng har man nämligen slängt in, ja just det, mer bas! Det är en apokalyptiskt dålig basslinga man har lagt in. Som en avgrundsdjup sjö av alla tänkbara ljud man absolut inte vill höra, och på botten står Kissie och kläcker ur sig några ord som knappt är hörbara. Jag tycker mig höra ett antal "Datts watt aj niid yu får" (That's what I need you for), men jag är inte säker. Efter ett tag tycker jag mig även kunna urskilja någonting som i det närmaste låter som ett kort och rappt "Pang!", men som i verkligheten nog är någonting helt annat.

Medan tiden går börjar man nästan undra om det kommer någon mer vers. Både en och två evigheter verkar hinna passera. Man tittar på klockan för att se om tiden har hakat upp sig eller stannat, men det har den givetvis inte. Man börjar känna sig väldigt gammal och frågan om man kommer hinna dö av ålder innan det blir dags för en ny vers börjar gnaga i bakhuvudet, men så tur har man absolut inte. Efter vad som i verkligheten bara var 70 sekunder så börjar nämligen det vi väntat på, men gärna hade sluppit: den nya versen. 

Eller ny och ny. Ny är den ju inte. För att med säkerhet se till att lyssnaren förstått att texten är sämst genom alla tider och enbart kan mätas med Kissies sångröst när det gäller mänsklighetens största snedsteg någonsin så återanvänder man den första versen. Producenten kanske tyckte att det var en sån där vers som växer andra gången man hör den, men om så var fallet så hade han monumentalt fel. Den är precis lika dålig som tidigare. Om inte sämre. Eftersom man redan efter halva versen inser att det inte bjuds på någonting nytt har man gott om tid på sig att spekulera i vad som ska komma härnäst. I egenskap av att de flesta, till skillnad från Kissie, inte är idioter så gissar man gärna på att det där 70 sekunder långa mellanspelet ska komma igen. Bingo!

Versen tar slut och basbombardemanget med de där underliga förmodade "pangen" tar vid igen. Eftersom vi sedan tidigare försäkrat oss om att vår klocka fungerar alldeles utmärkt så söker vi tröst i att titta på den igen i ett lamt försök att räkna ut ifall inte låten är slut snart. Och till slut, strax under fyra minuter efter att låten började, är den äntligen över. Vi överlevde, om än knappt.

Vad kan man då säga som summering av denna skapelse? Ja det hela är ganska enkelt. Success är tidernas absolut sämsta låt. Den är dålig på alla sätt man kan tänka sig: musiken är fruktansvärd, texten är horribel och uttalet och sången kan man inte ens beskriva med ord utan att hamna i helvetet. Att man dessutom gjort en låt som egentligen är så innehållsfattig att den bara är en minut och 45 sekunder lång, men man valt att spela allting två gånger, är bara skrattretande. Skitdåligt räcker inte till, för faktum är att jag faktiskt hellre har riktit bajs i öronen än att lyssna på Kissies låt en gång till. Det är bara att gratulera Dessie, vars låt nu klättrat upp till näst sista plats över tidernas sämsta musikstycken. Nej, om ni ursäktar mig så ska jag gå och lyssna på någon som inte kan spela fiol men som gör det ändå. Det kommer att kännas som en befrielse för mina öron.