ettpaeron

Science Fiction har en tendens att passera mina hornhinnor, ja faktiskt ögats fullständiga anatomi, utan att beröra nämnvärt i de flesta fallen. Det krävs oftast en ofantligt bra Sci fi-rulle för att jag ska bli sådär härligt sugen på att spontanapplådera som jag kan bli av riktigt bra filmer tillhörande andra genrer. Därför var jag lite tveksam till Sunshine när jag bläddrade fram den i imdb's mäktiga arkiv, framförallt eftersom den enligt uppgift ska ha haft en orimligt låg budget, men eftersom Danny Boyle åtminstone alltid bjuder på visuellt briljanta filmer så bestämde jag mig för att ge Sunshine en chans. Det blev ett spännande möte.

Sunshine handlar som namnet antyder om solsken. 50 år in i framtiden håller solen på att slockna, vilket leder till att ett gäng astronauter skickas iväg på uppdraget att "tända" solen igen. Uppdraget misslyckas, men resultatet av detta är inte den totala domedagen. Man har nämligen en chans till på sig, så 7 år senare skickas ytterligare ett astronautlag iväg för att bli mänsklighetens räddning. Med fysikern Robert Capa (Cillian Murphy) i spetsen blir deras uppdrag att färdas in till solens mitt, och där detonera det sista tillgängliga "superkärnvapnet" som ska återuppliva den döende solen och således rädda mänskligheten från att utplånas.

Precis som det låter så är handlingen ganska, låt oss säga, trist. Trots att mycket av händelseförloppet som utspelas under rymdfärden inte är totalt påhittat, utan det mesta är faktiskt faktabaserade saker som stämmer in i hur det hade varit i verkligheten, så känns på något sätt scenariot inte helt trovärdigt. Men å andra sidan bottnar ju en science fiction film sällan eller aldrig i verkligheten så detta borde absolut inte vara ett problem.

Och ett problem är det faktiskt inte heller, för trots att den röda tråden i filmen hela tiden handlar om återtändandet av solen så är egentligen det intressanta i storyn den emotionella resa som besättningen gör. Och det är även denna som Danny Boyle tack och lov valt att lägga vikt vid. Det är just det här som blir Sunshines absoluta styrka, för samtidigt som den huvudsakliga handlingen är ren Science Fiction så är karaktärernas psykologiska tillstånd i filmens olika stadier utmärkt kalkylerade och fullständigt verklighetstrogna. Känslan av att vi får följa en handfull människor som lever med hela världens eventuella överlevnad som en evigt vakande skugga, och som är helt isolerade från livet på sin hemplanet, förmedlas makalöst väl genom hela filmen.

För att det här ska fungera räcker det dock givetvis inte med Boyles, som alltid, fantastiskt vackra bildspråk. Det krävs ju skådespelarinsatser av rang också, och det bjuds det faktiskt på. Cillian Murphy (Kanske mest känd som Scarecrow i Batman) är bra i sin huvudroll, men den som verkligen lyfter föreställningen är Chris Evans (Fantastic Four, och nu senast Captain America). Skådespelaren som jag alltid trott var medelmåttornas medelmåtta visar sig vara en utomordentligt vass skådespelare bara regin och karaktären är den rätta, och hans rollprestation är karriärens överlägset bästa. Det finns det ingen tvekan om. Evans roll som Mace är, bortsett från det visuella, filmens absoluta behållning. Även om jag, till de andra skådespelarnas försvar, tycker att det endast är Evans och Murphy som får tillräckligt med utrymme för att kunna briljera.

Den karaktärsutvecklande psykologistudien bjuder på en riktigt underhållande film fram till de sista 20 minuterna. Här verkar det tyvärr som att Boyle och författaren Alex Garland tappat fokus fullständigt, för den tidigare så unika filmen om hur en människa fungerar i fullständig isolering och under press förvandlas nu till en dålig skräckfilm. Rymden som arbetsplats verkar ha blivit för överväldigande, och till och med Boyles alltid så fläckfria bildspråk blir nu hafsigt, skakigt och ärligt talat värdelöst.

Nej, de sista 20 minuterna kan endast jämföras med att man klippt in slutet från en helt annan film. Det passar inte, skär sig med precis allt den spänning som tidigare i filmen hade byggts upp, och det blir ett rejält magplask av allting. Vad som hade kunnat bli en riktigt bra film förstörs av ett slut som känns både krystat och felplacerat, och trots att slutscenen spelades in på Gärdet i Stockholm så räcker inte det för att rädda filmen. Sunshine hade kunnat vara en väldigt bra och unik film, men nu blir det tyvärr inte så. Duger är det ord som ligger närmast till hands som betygssättning, och det känns väldigt synd. För jag vet att Danny Boyle kan så mycket bättre.