ettpaeron

En dag bestämde sig Matt Damon för att köpa ett zoo. Vissa kanske säger att regissören Cameron Crowe tvingade honom, andra hävdar nog att Damon verkade trivas så väl på sitt zoo att han nog köpte det frivilligt. Det är nog snarare Matt Damons son som blivit tvingad till att hänga med till zooet, för han är inte alls lika glad som Matt Damon. Han är inte heller lika glad som sin sjuåriga syster, för hon älskar det. Trots sonens hat mot situationen han befinner sig i så är det med honom i blickfånget som filmen växer.

Colin Ford, som spelar Matt Damons (han heter egentligen Benjamin Mee, men alla känner ju honom som Matt Damon, så whatever) son Dylan, är nämligen lysande. Barnskådespelare är ju i regel vedervärdigt usla, men Ford lyfter en film som utan bra skådespelarinsatser hade kunnat bli ett riktigt platt fall.

Nu blir det faktiskt inte platt fall, trots att handlingen är på gränsen till löjligt förutsägbar och cheesy. Cameron Crowe vet vad han gör. Framför allt visste han vad han gjorde när han lät Jónsi från Sigur Rós göra musiken, för den är verkligen magisk. Simpelt plinkande på ett piano kan tyckas, men det är makalöst briljant. Som silke för öronen. En fullständig njutning. Det finns inte en scen som inte förgylls av Jónsis underbara soundtrack. Ska man nämna någonting negativt med filmen så är väl det att Scarlett Johansson castats i en roll där hon ska spela någon typ av fulsnygging. En snygg tjej som tack vare sitt jobb och sin karaktär inte ska se så snygg ut. Det går ju sådär, för hon är bedårande ändå.

På det stora hela är We Bought a Zoo en högst medelmåttig film. Cameron Crowe kan bättre, det har han visat förr (Almost Famous), men samtidigt spelar han på rätt tangenter med We Bought a Zoo. Musiken lyfter filmen både ett och två steg, och så finns det ju därtill bilder på massvis med underbara djur. Framför allt så finns det en hel del tigrar med i filmen, och tigrar är ju ascoola. Men tyvärr också snart utdöda. Så gör er själva en tjänst, se We Bought a Zoo, njut av musiken, och donera sedan en slant till världsnaturfonden för att rädda tigrarna. Jag vill att det ska finnas tigrar kvar när jag känner mig mogen för att klappa en...

Huddinge är ett konstigt ställe. Det är på nästan alla sätt man kan föreställa sig ett riktigt skitställe. Hela Huddinge är som den tråkigaste tråkigheten som man kan (t)råka stöta på. Allt i Huddinge är makalöst tråkigt och hjärteskärande uselt, förutom en liten kvadratmeter. En pytteliten kvadratmeter som erbjuder någonting som kittlar dina sinnen på ett sätt som får dina pupiller att vidgas och dina näsborrar att fladdra av förtjusning.

Utanför Huddinges ena kommunhus - olyckligtvis det som ligger längst bort från övrig civilisation - doftar det bulle. Och då menar jag inte att det doftar som att någon en bit bort äter en bulle, eller som att någon bakar bullar. Nej, det luktar som om du är inuti världens största bulle. Som om hela världen runt omkring plötsligt var gjord av nybakt bulle. Som om du var på studiebesök i en bullfabrik där bulldegen knådats till perfektion av barbröstade änglar. Doften är himmelsk, medan frustrationen över att inte kunna äta en bulle är helvetisk.

Du dreglar vid tanken på de barbröstade kvinnogestalterna som knådar bulldegen med sensuella handrörelser, och du vill ingenting hellre än att låta en av de ljuva bullarna suga upp ditt saliv. Men det går inte, för ingen vet var doften kommer ifrån. Ingen utanför Huddinge kommunhus äter bulle och det finns ingen bullfabrik i närheten. Framför allt så är inte hela huddinge gjort av bulle, vilket man faktiskt kan tro om man står på denna lilla kvadratmeter.

Mysteriet med den bulldoftande miniplätten i Huddinge ser ut att förbli olöst. Det enda man med säkerhet kan veta är att det någonstans i Huddinge finns en skatt så underbar att den inte ens är realistisk i sagornas värld. Någonstans i Huddinge finns världens godaste bulle. Synd bara att ingen vet var...




OBS! Bullen på bilden ser direkt motbjudande ut i jämförelse med doften av Huddingebullen!