ettpaeron

Jag befann mig nyligen i London för att delta i de olympiska spelen. Som åskådare alltså. Det hela var ganska trivsamt, även om biljettsystemet var så massivt uruselt att jag inte kan jämföra med någonting. Detta gjorde att det mer eller mindre var fullständigt omöjligt att få biljetter till någonting, eftersom även sporter som fäktning, konstsim och velodromcykling hade varit utsålda i ungefär två års tid. Och nu skojar jag inte ens, det hade varit utsålt i flera år även på de sämsta sporterna. Därför blev det sporter utanför arenorna som vi kunde följa "på riktigt", det vill säga damernas triathlon och marathon. Det sistnämna bjöd på ett citat som i min familj kommer att bli en klassiker.

Vi stod ute i ösregnet på gatorna i London tillsammans med tiotusentals människor som alla var mycket intresserade av att se damernas marathon, trots att det är den absolut minst åskådarvänliga sporten man kan tänka sig. Starten skulle gå klockan 11.00 och löparna skulle sedan passera vår utpost efter ungefär fem minuter. Klockan började nu närma sig start och min bror började bli mycket orolig att vi av någon anledning skulle missa när deltagarna löpte förbi. Vi hade placerat oss ungefär 50 meter ifrån Big Ben, ni vet den där klockan som både är en av världens största och mest kända, när min bror i ett förstadie till panik utbrister:

-Är det någon som har koll på tiden?!

Vi tittar på honom med blickar som enbart kan beskrivas som: "men vad fan säger du pojk" innan vi alla blickar upp mot den enorma klockan.

- Tjaa du... Man får väl anta att Big Ben går rätt, så den är fem minuter i.

Hur fan kan man inte veta vad klockan är när man står 50 meter ifrån en klocka som är så stor att den syns på flera kilometers håll, och vi dessutom allihopa är vända mot den? Det förblir en gåta.



Den är lite halvsvår att missa faktiskt...