ettpaeron

Tonight is the night of nights. Likt Ola Skinnarmo skall jag slutligen ut på köexpedition för att få biljetter till premiären av The Hobbit - An Unexpected Journey. Väderprognosen lovar minus sju grader, vilket torde innebära att jag kommer uppleva mitt livs kallaste natt. Att sitta i en jävla solstol helt stilla i åtminstone tolv timmar är föga lockande när det faller isbitar från skyn och varje andetag är så kallt att lungorna fryser.

Att bara gå utanför dörren är som att slå in sig själv i kolsyresnö, vilket får mig att förutspå att min kroppstemperatur vid avslutat köande kommer att vara nära den absoluta nollpunkten. Klädseln kommer (minst) att bestå av två par vantar, fyra par strumpor, två underställ, en t-shirt med mörkrets furste Sauron på, samt en fleecetröja och en sjuhelvetes fin jacka. Därtill tillkommer en sovsäck anpassad för alpexpeditioner, samt en filt anpassad för att se fin ut när den placeras hopvikt över armstödet till en soffa.

Förväntningarna är att detta kommer bli min alldeles egen D-day. Den hemskaste dagen i hela mitt liv, och någonting jag för evigt kommer att bära med mig i bagaget om jag nu överlever. Och om jag får biljetter. Jag kommer att köa med två vänner, som jag tror båda har insett värdet av att inatt arbeta som ett lag. Vi måste forma ett speciellt band mellan oss. Ett band som aldrig försvinner, och som gör att vi kan lita på varandra även när det är kallt som aldrig förr. Ett band som innebär att den som dör först accepterar att hans kropp kommer att förtäras. Ett band of brothers.

PS. Vi kommer sitta utanför Filmstaden Sergel om någon har lust att komma förbi och kramas, eller slåss. Eller brottas. Allt som får oss varmare är välkommet...