ettpaeron

Nu är jag tyvärr hemma från Dubai igen, en solbränna, en förkylning och många intryck rikare. Dubai visade sig nämligen vara en minst sagt spännande stad där allt som går att köpa för pengar har köpts för pengar. Och lite därtill. Det är vräkigt bortom all sans, och det kändes precis som en stad som byggts upp enbart för att det finns ett överflöd av pengar som man måste göra av med på något sätt.

Denna känsla är dock inte speciellt konstig, för det är ju precis detta som Dubai är. En överflödets stad där skidbackar finns inomhus bara för att, där världens högsta byggnad finns bara för att och där ett hotell som förstört hela skalan med stjärnor finns, bara för att.

 

 820 meter onödigt hög byggnad.

 

Hela pengafloden gör att staden blir spännande eftersom varenda skyskrapa är byggd för att överträffa sin granne, men det gör även att allt känns oerhört själlöst. En stad som bara är som ett tomt skal, där befolkningen inte hör hemma egentligen. Det är svårt att inte fascineras av staden, men nästan omöjligt att bli förälskad i den.

Nåväl, en av kvällarna lyckades vi i alla fall smita ut från överflödets Mecka och begav oss ut i det hav av sand som i folkmun kallas öken. Tillsammans med en uppsjö av turister och ett dussin galna araber begav vi oss med bil ut för att busåka lite över sanddynerna.

Det var löjligt roligt. Vår arabiske chaffis blandade fnitter med obehagligt skrockande när han totalt vårdslöst sladdade omkring i den lösa sanden och skrämde livet ur oss i bilen. Allt detta ackompanjerades av att radion spelade riktigt tung hiphop, vilket bildade en fantastisk kontrast som gjorde det hela ännu roligare. Det var lite som att lyssna på dödsmetall i en karusell. Magiskt.

Ökensolnedgång och bil att sladda runt med. Jätteskoj!

 

Allt för tidigt var dock ökenkörningen slut, och turens riktiga turistfälla uppenbarade sig vid horisonten. Det skulle bjudas på mat och show, vilket visade sig vara minst sagt... konstigt. Maten var visserligen funktionell, men showen var bara ett praktexempel på idioti och uselhet.

Det hela började med magdans, vilket på förhand kan låta ganska trevligt, men sanningen var snarare det motsatta. Den utvalda magdansösen var nämligen fruktansvärt dålig. Hennes taktkänsla var totalt obefintlig och trots att hon då och då balanserade en kroksabel på huvudet så lyfte aldrig showen från botten. Detta trots att hon fick hjälp med applåder från en stupfull ryss som hade ännu sämre taktkänsla än dansaren själv. Han kunde nämligen inte ens klappa händerna i vanlig entakt, utan det blev en orgie i randomklappning. Mycket lustigt, men ack så dåligt.

Som om inte magdansfiaskot var illa nog så gjorde nu mannen som presenterades som Kapten Han entre. Han såg osannolikt överklädd ut i den 18-gradiga ökennatten, vilket snabbt skulle få sin förklaring. Väl på scen börjar nämligen Kapten Han att snurra. Han snurrade och snurrade som en komplett idiot. När en viss centrifugalkraft uppnåts visade det sig att bäste Herr Han var iklädd fyra monumentalt stora självlysande bordsdukar som nu bildade idiotiska formationer i vinddraget. Det var askonstigt, men detta hindrade inte Kapten Han, som fortsatte snurrandet och viftandet med bordsdukar i närmare tio minuter.

När han till slut var klar hade en oerhörd känsla av längtan ifrån ökennattens turistfälla infunnit sig, men än var det inte dags att åka hemåt. Tyvärr skulle han först övertala oss alla om sin briljans genom att låta folk i publiken klä sig i bordsdukar och snurra. Det gick inte ett dugg bra, och en efter en föll folk som furor efter ett fåtal varvs snurrande. Vi var nu alla övertygade om att Kapten Han verkligen hade en meningslös talang för att lura sitt balanssinne, och således var vi äntligen fria att återvända hem.

Och hemma är jag nu. I kylan. Det är nästan så att man längtar efter Kapten Hans störtdåliga och superusla snurrshow igen...