ettpaeron

Eftersom snön yr utanför fönstret som... som snö som yr utanför ett fönster så tänkte jag bjuda er på en resa tillbaka i tiden, till ett annat tillfälle då snön yrde likt någonting som yr. Det var året efter att jag slutat gymnasiet.

Den skolan jag tidigare gått i hade en tradition att några elever anordnade en resa till Idre varje år. Trots att vi inte längre var några elever på skolan tänkte vi att det kunde vara en rolig idé att hänga på kidsens skidweekend, så jag och en hel uppsjö vänner bokade en egen stuga i nära anslutning till skolungdomarnas boende.

Väl på plats i Idre åkte vi som väntat skidor, medan kvällarna erbjöd ett mer urartande alternativ i form av en enorm snefylla för alla ungdomar som fanns i närheten. Uppskattningsvis ett femtiotal elever från skolan var på plats, och så vi - ett grabbgäng på ungefär 10 personer. Det var upplagt för katastrof. Samtliga festkvällar ägde rum i en stuga där några av gymnasiekidsen bodde, och man kan lugnt säga att det blev en smula överfullt med folk.

Varendaste millimeter av stugans golvyta verkade vara upptagen av skolkids som gjorde allt för att skaffa ett ragg. I egenskap av att jag inte var intresserad av ragg, eftersom jag redan på den tiden var en visdomens mästare, höll jag mig istället i festens hörn. Jag har en tendens att vara den där obehagliga killen i hörnet som stirrar som ett psykfall, en roll jag trivs utomordentligt bra med.

Allt eftersom kvällen fortlöpte fortsatte jag cirkulera i ytterspår kring festdeltagarna, samtidigt som jag tog varje chans jag kunde att socialisera mig med pojkarna från mitt crew som då och då kom inom synhåll. Efter några timmar insåg jag dock att jag inte sett min vän Fisabsorberarn på säkert två timmar. Eftersom festen för min del vid detta lag började bli sådär lagom långtråkig valde jag därför att göra detta till mitt mål för kvällen. Jag skulle hitta honom!

Efter trettio minuters alltför central position bland festdeltagarna var jag beredd att ge upp. Han verkade vara borta. Men då, som genom ett mirakel, dök han plötsligt upp. Helt normalt kom han gående med en väldigt uttråkad min, varpå jag direkt stoppade honom för att fråga var sjutton han har hållit hus de senaste timmarna.

Tyst som en mus vinkade han med mig ut i hallen, där han helt utan att röra en min visade upp sin jacka. Den var proppad med alla möjliga matvaror som stått att finna i stugan vi befann oss i. Ostbågar, ägg, nudlar och pasta. Allt fanns där. Fisabsorberarn hade blivit kleptoman.

- Jag har snott så jävla mycket käk, så nu kommer vi kunna fyllekäka när vi kommer hem, meddelade han stolt.

Lika snabbt som han kommit tillbaka från sin frånvaro försvann han nu igen, medan jag stod kvar i hallen och stirrade på allt stöldgods. Förbluffad över hans briljanta lugn över situationen insåg jag att detta måste delas med övriga i vårt crew. Dessa var enklare att finna, och snart hade jag berättat för två andra vänner vad Fisabsorberarn ställt till med.

- Tycker du att det är konstigt? Han är skitsur på oss nu för att vi inte ville fota våra bajsbryggor (vilket enligt uppgift är området mellan pungen och anus).

Vad i helvete var det jag just hörde? Jag fattade verkligen ingenting, och frågade i massiv nyfikenhet vad fa-an de snackade om.

- Har du inte hört? Fisabsorberarn hittade ju någon kamera i en hylla, så tvingade han med oss in på toaletten där vi fotade våra rövhål. När han sedan började fota sin bajsbrygga tyckte vi det räckte, och då blev han skitsur på att vi bangade.

Jag var nu så chockad över situationen som jag någonsin kunde bli. Min vän Fisabsorberarn hade spenderat hela jävla kvällen med att hitta på de absolut sjukaste hyssen jag någonsin har hört talas om, men han gjorde det så iskallt att han inte ens berättade för någon om man inte frågade. Hela incidenten med kameran var bara toppen på det oändliga isberg av konstigheter som han under denna kväll bjöd på. Kameran lade han för övrigt tillbaka på sin plats i hyllan efter fotograferandet, för att ägaren till kameran inte skulle ana någonting.

Efter detta kändes allt annat på festen plötsligt helt oviktigt. Jag spenderade resterande timmar med att skratta hejdlöst varje gång jag såg min vän, men själv rörde han inte en min. Han hade utfört det absolut sjukaste dådet sedan tidernas begynnelse, men uppförde sig som om allt var helt normalt.

Man kan ju tro att hans lömska plan vid det här laget var slut. Men icke. Faktum är att planen inte ens var slut när vi åkte hem från Idre, för då började tydligen researcharbetet. Han kunde ju inte ha fotat sitt rövhål med en kamera utan att ta reda på vem som ägde den. Och efter mycket om och men lyckades han efter två veckor få reda på att en stackars tjej fått sin kamera förpestad med bilder på den kanske minst vackra ytan på hela människokroppen.

Efter denna dagen har ingen annan fest någonsin riktigt uppnått samma legendariska status som kvällen i Idre då Fisabsorberarn fotade sitt rövhål och sin bajsbrygga. Men jag umgås med honom än idag, med förhoppningar om att en dag se honom briljera på samma sätt igen. Känner jag honom rätt är det nog bara en tidsfråga...