ettpaeron

Nu var jag slutligen hemma från den minst sagt underliga helgen i Göteborg. Det hela började med en hemsk bilresa på sex timmar som bland annat bjöd på äckliga hamburgare från Max och en evighetslång spellista med fruktansvärt dålig julmusik.

Väl på plats i Sveriges rövhål var huvudsyftet att besöka den pågående Fitnessfestivalen, vilket därför gjorde att just den nämnda festivalen blev platsen vi spenderade större delen av lördagen. Överdrivet biffiga discogymmare vandrade runt efter bästa förmåga, vilket ofta inte var speciellt mycket att skryta med eftersom deras lår blivit för stora av allt gymmande. I fruktan över att bli dödad av dessa steroidpumpade gangsters försökte jag under förmiddagen undvika ögonkontakt, men insåg allt eftersom dagen fortlöpte att detta ändå var omöjligt eftersom allas blickar var fästa vid de booth babes som fanns i mässhallen.

I egenskap av att detta är mycket patetiskt ansåg jag att vi istället borde titta på det som föregick på scenen, vilket skulle visa sig vara en ganska intressant idé. Den extremt götborgske lekledaren meddelade nämligen att det var dags för en tävling som han kallade för "Bajs battle", vilket senare olyckligtvis visade sig vara "biceps battle". Trots att det inte blev avföringskrig var det en mycket intressant tävling i vem som kunde göra flest biceps curls. Det intressanta låg dock inte i själva tävlingen, utan snarare i vilka konstigheter de tävlande hittade på. Bland annat så bjöds det på en tjej som blev extremt skelögd vid ansträngning, samt en asiat som hela tiden lyckades vidröra sitt dinglande organ med skivstången. Båda dessa lockade till många skratt.

Efter detta övergav vi Fitnessfestivalen och begav oss så sakteliga hem mot hotellet. Trodde vi. Det visade sig nämligen att detta inte är lätt i Göteborg, eftersom hela staden är en enda stor labyrint. Alla skyltar visar Hisingen, men ingen väg leder dit. Istället leder alla vägar antingen till att man frontalkrockar med en spårvagn eller finner sig själv mitt på Älvsborgsbron som inte leder till någonting alls. Således tog en tur som normalt bör ta ungefär 10 minuter att köra närmare en och en halv timme, och vi passerade över Älvsborgsbron fem gånger.

Som om inte detta nederlag var nog tvingades jag även under kvällen ut på en nykter krogrunda. Det var som väntat hemskt. Folk med överdriven göteborgsdialekt bjöd på överdriven göteborgshumor och visade oroväckande behov av närhet till oss stockholmare. Det hänges och klängdes, trots mina upprepade försök att fly. Framför allt var det en mystiskt korkad kvinna som klängde på oss samtliga, innan den yngste i vårt sällskap slutligen gick i fällan. Han var toknära den absolut sämsta tänkbara bortamatchen i världshistorien, men tog sina sinnen till fånga i sista sekund när han insåg att flickan som sugit på hans tunga större delen av kvällen antagligen saknade någonting på övervåningen. Vid femtiden på morgonen hade slutligen alla i vårt sällskap lyckats leta sig ut från klubben, som likt hela staden var en enda stor labyrint, och vi begav oss tillbaka till hotellets värmande sängar.

Mycket sömn hann det dock inte bli, eftersom partymongona valt att tvinga oss kvar ända till stängningsdags vid 05.00-tiden, så vi åkte i stort sätt bara till hotellet för att vända. Efter närmare sex timmar i bilen log lyckan återigen mot mig. Stockholm var inom synhåll och jag kunde andas igen. Göteborg visade sig nämligen vara en väldigt trevlig stad, men den var väldigt otrevlig, hemsk och omöjlig att köra bil i. Därför får den fyra smultron.

Usch, vad skönt det är att vara hemma igen...