ettpaeron

Igår fick jag äntligen hem min älskade lilla kissekatt igen. Kaliumbristen var ett minne blott, och min livskamrat visade återigen upp sin energiska och glada sida. Min glädje blev dock ganska kortvarig.

Som en trolig följd av sjukhusbesöket var nämligen min älskade lilla Åsa lite smått lös i magen när hon under gårdagskvällen uträttade sina behov. Detta borde ju rimligtvis inte leda till några större problem för mig eftersom hon klarar sig själv, men igår gick någonting mycket snett. Hon lyckades nämligen på något vänster att trampa i sin egen avföring, så hela baktassen täcktes av ett fint lager med rinnigt bajs. Självklart var hon även tvungen att springa och sätta sig på en filt jag har här hemma, så den är numer totalt förstörd och luktar vidrigt mycket härsket bajs.

Som ett försök att rädda resten av min lägenhet från att smetas in i kattexkrement försökte jag hjälpa min lilla kisse med att tvätta av baktassen, men det gick åt skogen kan vi säga. Hon flydde istället undan mina försök och jag gav snart upp tanken på att tvätta hennes små fossingar. Hon fick helt enkelt lösa det själv tänkte jag.

Och lösa det, det gjorde hon. Efter någon timme visade hon sig igen, och denna gången var tassen renare än någonsin. Och för alla som vet om att katter tvättar sig med hjälp av sin egen tunga så förstår ni hur det har gått till. Min lilla misse har alltså tackat nej till min assistans och istället valt att äta upp en rejäl klick av sitt eget bajs. Ibland är katter inte jättegulliga...