ettpaeron

"How do you pick up the threads of an old life?"

Orden kommer från Frodo i Sagan om Konungens Återkomst. Och hur gör man egentligen? Ett sätt är att göra som Peter Jackson gör med The Hobbit - An Unexpected Journey, för han återvänder sannerligen till Middle Earth som en konung.

Det var verkligen ingen lätt uppgift Peter Jackson hade framför sig när han valde att ta oss alla tillbaka till Middle Earth igen. Men The Hobbit börjar precis sådär härligt som Sagan om Ringen gör, och vi vaggas direkt in i Middle Earths magiska värld på ett sätt som får oss att tro att vi aldrig lämnat den. Makalöst smarta återkopplingar till Sagan om Ringen-trilogin skickar nostaligska rysningar genom hela kroppen redan inom filmens första minuter. Den nya tekniken gör dessutom att bilden är skarpare än någonsin, och Middle Earth blir till och från nästan outhärdligt vackert.

Rent visuellt är The Hobbit ingenting annat än helt makalös. Den kombinerar det vackraste av Nya Zeeland med de bästa specialeffekterna som någonsin skapats, och resultatet är spektakulärt på ett sätt som knappast kan beskrivas i ord. Många scener är inte bara det vackraste man sett på film, utan i vissa fall till och med bland det vackraste man någonsin har vilat sina ögon på.

Och på tal om ögonen så gör den nya tekniken med 48 bilder per sekund att ögonen inte alls behöver jobba lika hårt för att ta in alla intryck. 3D-effekten blir inte längre lika störande, och det stora jobbet för ögonen blir nu istället att hålla tårarna tillbaka när scenerna blir ofattbart vackra och dessutom kombineras med Howard Shores förträffliga soundtrack.

Helt utan brister är denna oväntade resa dock inte. Ibland känns det lite som att de många karaktärerna gör att det blir lite för många trådar att dra i. Att memorera namnet och utseendet på alla 13 dvärgar är exempelvis ett hopplöst jobb för alla oss som inte läst boken. För någon som inte njuter av hela upplevelsen att bara få befinna sig i Middle Earth igen tror jag även att filmen kan kännas lite väl långsam. Till skillnad från i den gamla trilogin finns här nämligen oändligt med tid till fördjupning, vilket Jackson valt att utnyttja till fullo. Fram mot slutet har dock filmens tempo stegrats markant, och slutet är ett episkt actionäventyr som imponerar på ett sätt som vi sällan eller aldrig kunnat se förut.

I slutändan tror jag nog att alla undrar om The Hobbit - An Unexpected Journey är bättre eller åtminstone lika bra som Sagan om Ringen-trilogin, och svaret är nej. Så bra är den inte. Men när jag nu i efterhand tänker efter så inser jag att troligen ingenting någonsin kommer bli så bra. Att för första gången få uppleva någonting magiskt är alltid extra speciellt, och hur mycket man än strävar efter att få uppleva samma magi igen så blir det aldrig riktigt samma sak. Den första gången är alltid den bästa.

Middle Earth är och förblir dock en plats jag alltid kommer trivas utomordentligt bra i. Jag satt och köade i elva timmar i isande minusgrader för att få biljetter till premiären av den här filmen, och denna hemska upplevelse till trots så skulle jag utan tvekan göra om det för att få se filmen igen. Peter Jackson förtjänar verkligen sin adelstitel, för The Hobbit är ett svåröverträffat verk. Den är så mycket mer än bara en film. Den är ett bevis på mänsklighetens tekniska framsteg, och den sätter nya gränser för hela underhållningsbranschen. I slutändan så överträffas Peter Jackson bara av en enda filmskapare - nämligen sig själv, för drygt tio år sedan. Och det om något måste räknas som ett fantastiskt betyg för en fantastiskt skapelse. En skapelse jag kommer att njuta av varje gång jag ser den i resten av mitt liv. Min resa tillbaka till Middle Earth kändes som att komma hem. Och film är bäst hemma.