Vid liv, om än knappt
Efter den tuffaste prövningen man någonsin kan tänka sig är jag nu hemma, och dessutom vid liv. Men det är knappt. I elva timmar köade vi, och trots att jag var klädd i fyra par strumpor, fyra lager på överkroppen, tre lager på underkroppen, dubbla vantar samt en sovsäck och två filtar, så var det kallt. Fullständigt, omåttligt, gränslöst kallt.
Vi började köandet klockan 22.00 på kvällen, och som av en händelse var jag och min vän de första på plats som inte spenderade natten i tält. Således var vi antagligen de kallaste människorna i hela kön, som vid öppnandet klockan 09.00 var närmare 200 meter lång. Under natten fick vi sedan förstärkning och var till slut fyra tappra män som riskerade våra liv för att få våra drömmars biobiljetter.
Det hela var verkligen ett äventyr. Underligt folk överallt, och detta i kombination med att vi tältade mitt i vintern, mitt i stan, gjorde att vi alla kände oss som några utställningsobjekt. Alla som gick förbi stirrade ogenerat på den extremt underliga gruppen människor som frivilligt valde att spendera natten i ett islandskap.
Av någon outgrundlig anledning verkade alla frågvisa människor söka sig till just oss dessutom, så nyfikna själar flockades stundtals kring vårt lilla camp. En mycket underlig tjej dissade till och med sitt krogragg i närmare en halvtimme för att beskriva sin beundran för oss. Hon var till och med beredd att offra sin toalett för vår skull, eftersom hennes hem låg i närheten, men som tur var för henne behövde vi aldrig tömma våra tarmar.
När livet till slut började passera i revy slog plötsligt SF upp dörrarna, och vi fick stiga innanför portarna till vad som då verkade vara himmelriket. Och känslan av att vara i himmelriket förstärktes när vi slutligen stod där med våra biljetter. Glädjetårar hade gråtits om det inte vore för att tårkanalerna var förfrusna, men trots att vi nog varken fysiskt eller psykiskt någonsin kommer bli helt återställda så enades vi på hemvägen om en sak: Det var absolut värt det. Vi utmanade vädergudarna och vann. Priset var biobiljetter till den mest efterlängtade filmen någonsin: The Hobbit - An Unexpected Journey. Premiärdagen kan inte komma fort nog...
Vi började köandet klockan 22.00 på kvällen, och som av en händelse var jag och min vän de första på plats som inte spenderade natten i tält. Således var vi antagligen de kallaste människorna i hela kön, som vid öppnandet klockan 09.00 var närmare 200 meter lång. Under natten fick vi sedan förstärkning och var till slut fyra tappra män som riskerade våra liv för att få våra drömmars biobiljetter.
Det hela var verkligen ett äventyr. Underligt folk överallt, och detta i kombination med att vi tältade mitt i vintern, mitt i stan, gjorde att vi alla kände oss som några utställningsobjekt. Alla som gick förbi stirrade ogenerat på den extremt underliga gruppen människor som frivilligt valde att spendera natten i ett islandskap.
Av någon outgrundlig anledning verkade alla frågvisa människor söka sig till just oss dessutom, så nyfikna själar flockades stundtals kring vårt lilla camp. En mycket underlig tjej dissade till och med sitt krogragg i närmare en halvtimme för att beskriva sin beundran för oss. Hon var till och med beredd att offra sin toalett för vår skull, eftersom hennes hem låg i närheten, men som tur var för henne behövde vi aldrig tömma våra tarmar.
När livet till slut började passera i revy slog plötsligt SF upp dörrarna, och vi fick stiga innanför portarna till vad som då verkade vara himmelriket. Och känslan av att vara i himmelriket förstärktes när vi slutligen stod där med våra biljetter. Glädjetårar hade gråtits om det inte vore för att tårkanalerna var förfrusna, men trots att vi nog varken fysiskt eller psykiskt någonsin kommer bli helt återställda så enades vi på hemvägen om en sak: Det var absolut värt det. Vi utmanade vädergudarna och vann. Priset var biobiljetter till den mest efterlängtade filmen någonsin: The Hobbit - An Unexpected Journey. Premiärdagen kan inte komma fort nog...
Kommentarer
Trackback
