ettpaeron

Årets överlägset mest efterlängtade film var det. Martin Scorsese bestämde sig för att göra en familjefilm istället för sina vanliga dramathrillers, och resultatet blev Hugo. Nu är det ju dock så att Scorsese inte skrivit handlingen själv, utan Hugo är urpsrungligen en bok om en pojke som bor i väggarna på en tågstation i 30-talets Paris.

Av någon anledning har den lilla pojken ett fullständigt oförklarligt behov av att bygga ihop en liten robotgubbe som man skruvar upp likt en musiklåda. Eftersom hans far var klockmakare, och den lilla pojken springer runt som besatt inne på tågstationen och skruvar ihop klockor, så lyckas han givetvis snart bygga ihop den underliga manicken. Problemet är bara att han saknar nyckeln att skruva upp gubben med. Nu gäller det alltså att han får tag på den!

Bildspråket i filmen är snyggt, till och med underbart till och från, och musiken personifierar 30-talets Paris på ett utmärkt sätt. Ben Kingsley i en av rollerna visar sig fortfarande vara både kort och duktig.Tyvärr är även Sascha Baron Cohen med, och hur jag än gör så går det inte att inte påminnas om hur han ser ut i en mankini. Egentligen är han inte alls dålig, men det känns ändå som att det står BORAT i pannan på honom.

I övrigt är det barnskådespelare som gäller, och trots att den brittiske komikern Sean Locke myntat uttrycket: "There is nothing worse that children fucking trying to act" så är faktiskt de två små kidsen utomordentligt duktiga. Asa Butterfield som spelar Hugo har visserligen hemskt vita ben och kläderna han tvingats ha på sig är överjävligt fula, men han är fantastiskt duktig för sin ålder. Detsamma gäller Chloë Grace Moretz som visar att det inte bara är hennes haka som är vass. Vad är det då som gör att Hugo aldrig riktigt blir så bra som man önskade?

Jo, det är själva grundstoryn som jag nämnde ovan. För i själva verket är det jag beskrev inte alls själva grunstoryn, utan bara en pytteliten del som styr personernas handlingar i början av filmen. Visst handlar det om den där maskinen till ungefär halva filmen har passerat, men då är det plötsligt som att robotuppskruvnings-gubben faller i glömska och handlingen går över till någonting helt annat, utan att riktigt ha tagit fart från början. Känslan blir att filmen står och stampar och stampar utan att någonsin verkligen komma iväg. Det blir lite som att försöka hoppa jämfota från en skummadrass - hur mycket man än tar i så blir det inget bra frånskjut. Det är precis det här som gör att Hugo aldrig lyfter från medelmåttornas rike.

Elva Oscars är den nominerad till. Nu är jag mycket väl medveten om att det är lönlöst att jämföra Oscarsnominerangar från ett år till ett annat, men jag gör det ändå. Elva stycken är lika många som Titanic och Sagan Om Konungens Återkomst i slutändan vann. Jämför man Hugo med dessa två storheter så är klasskillnaden enorm. Hugo känns som en halvfärdig produkt som i slutändan varken passar barn eller vuxna. I ärlighetens namn spelar det nog ingen roll hur många guldgubbar Hugo får, de kommer väl ändå alla att falla i glömska. Samma glömska som den där robotuppskruvnings-gubben hamnade i.

Frågorna duggade tätt på dagens Dugga. Hoppas att resultatet dug(g)er så du (-g)ger mig godkänt. Jag tyckte i alla fall att jag var duggtig.

Vad fan skrev jag just...?

För fyra veckor sedan började jag min väg mot vad som kan bli det bästa eller sämsta jag någonsin gjort: att utbilda mig till journalist. Hittills så har det varit ett överdimensionerat informationsflöde anpassat för att endast autistiska genier ska kunna hålla reda på all den fakta som man överöses med. Undervisningen ligger ohyggligt långt till vänster på den politiska skalan och redan efter ett par dagar hade man, i egenskap av vilja, kunnat samla på sig flertalet klassiska vänstercitat.

Föreläsningarna är av förvirrande ojämn kvalité. Ena dagen kan man inspireras till att förändra världen med pennan (egentligen tangentbordet) som vapen, för att man nästa dag ska undra vad i helvete som menas. En anledning till att jag över huvud taget sökte mig till utbildningen var för att jag tycker den svenska journalistiken håller en nivå som är lägre än botten. Som om någon utgått från botten och sedan både sprängt och grävt sig nedåt i flera generationer. Och så dröjer det inte mer än två dagar innan man får reda på varför. En av föreläsarna klämmer ur sig följande:

- Ni ska skriva som om läsarna är begåvade tolvåringar.

Med detta tankesätt kommer ju det svenska språket att konstant försämras, tills det en dag kommer bli omöjligt att beskriva någonting annat än precis så lite som krävs för att en läsare (LÄS: tolvåring) ska kunna förstå.  Jag är fast besluten att hålla min egen linje så gott det går. Jag kommer inte låta mig köras över av folk som förvisso insett att folk i allmänhet lider av grav efterblivenhet, men som inte har någon som helst lust att ändra på den saken.

Låt det svenska språket blomma ut, låt det bli ohyggligt krångligt att lära sig, låt oss ordnördar briljera som vi en gång gjorde. Vi enas under Fredrik Lindströms blonda lockar och marscherar mot den språkliga begåvningens högkvarter. Till attack!


Oj vad jag spårade ur...

Trots namnet på denna blogg så beblandar jag mig faktiskt även med andra frukter än bara päron. I det här fallet så är väl egentligen just vindruvor inte en frukt utan en druva, men eftersom det brukar benämnas som en frukt tycker jag att vindruvor får falla in under fruktkategorin ändå. I alla fall för stunden.

Vindruvor är gott. Det är i alla fall anledningen till att jag brukar köpa lite mer vindruvor än vad jag vanligtvis klarar av att äta. Men är vindruvor verkligen så gott då? Det här är själva problemet, för svaret är nämligen både ja och nej. Vindruvor är gott, men bara om du hittar rätt druvor. Söta fina druvor som inte är för mjuka känns som en dansande smakorgie på tungan, medan en skrumpen sur druva dödar din muns levnadsvilja. Så hur hittar man egentligen rätt?

Jo, jag satt med min bror häromdagen och diskuterade ämnet ingående. I och med att fler och fler druvor inte längre säljs i lösvikt utan i plastförpackningar så går det inte längre att provsmaka druvorna, utan man får istället lita till sina andra sinnen för att hitta den rätta druvan. Vi kom fram till att följande gäller:

Gröna druvor:
Leta efter druvor som ser hårda och avlånga ut. Runda druvor har en tendens att erbjuda mindre sötma, och mjuka druvor är bara sämst på alla tänkbara sätt. 




Röda druvor:
Personligen tycker jag att röda druvor har större spridning i form och smak än vad gröna druvor har. Är druvorna i fråga stora bör du försöka leta efter en klase med fasta och runda druvor av mörkare färg. Är druvorna istället små är det snarare reglerna för gröna druvor som gäller: avlånga och "hårda". Ljusare "röd" än vid de stora druvorna är att föredra. En viss grön nyans kan ibland synas på de mindre druvorna, precis i anknytning till grenen. Detta ska inte alls avskräcka dig eller få dig att tro att druvan inte är mogen. För det är den. Mogen, och troligen alldeles, alldeles underbar.




Sådär ja. Svårare än så är det inte. Grattis, nu vet ni hur ni hittar rätt i vindruvs-djungeln!

Speltidningen Gamereactors chefredaktör, Petter Hegevall, bloggar inte bara om hamburgare. Ibland lyckas han även pricka in riktiga godsaker som inte är vad som i folkmun kallas föda. Idag var en sådan dag då han helt plötsligt chockade med att lägga upp ett kort och trevligt inlägg som förändrade hela min dag, ett inlägg innehållandes ett stycke livemusik som har allt. Det är inte bara akustisk briljans, utan det är även ett skolexempel på en fantastisk sångare med en nästintill fulländad sångteknik.

Matt Corby, tidigare tvåa i Australian Idol, sitter i en radiostudio för att spela sin egen låt "Brother". Man lägger märke till att killen ser bra ut, och att han troligen har legat klart mer än han stått upp sedan sitt TV-genombrott. Man tänker: "Det här är väl någon halvdan Zelmerlöw-kopia som ska sjunga någon töntig tråklåt som man kommer ha glömt redan innan den är slut". Och så öppnar han plötsligt munnen och man börjar skämmas. Hur fel kan man ha egentligen?

Redan under den absolut första sekunden gör Corby något som borde vara sångtekniskt omöjligt så länge man inte är en fågel. Därefter stegrar låten för att mot slutet vara ett fantastiskt gitarr-mangel till tonerna av en röst som i det närmaste är perfektion. Det där landet på andra sidan Jorden gömmer så mycket talang.