ettpaeron

Årets överlägset mest efterlängtade film var det. Martin Scorsese bestämde sig för att göra en familjefilm istället för sina vanliga dramathrillers, och resultatet blev Hugo. Nu är det ju dock så att Scorsese inte skrivit handlingen själv, utan Hugo är urpsrungligen en bok om en pojke som bor i väggarna på en tågstation i 30-talets Paris.

Av någon anledning har den lilla pojken ett fullständigt oförklarligt behov av att bygga ihop en liten robotgubbe som man skruvar upp likt en musiklåda. Eftersom hans far var klockmakare, och den lilla pojken springer runt som besatt inne på tågstationen och skruvar ihop klockor, så lyckas han givetvis snart bygga ihop den underliga manicken. Problemet är bara att han saknar nyckeln att skruva upp gubben med. Nu gäller det alltså att han får tag på den!

Bildspråket i filmen är snyggt, till och med underbart till och från, och musiken personifierar 30-talets Paris på ett utmärkt sätt. Ben Kingsley i en av rollerna visar sig fortfarande vara både kort och duktig.Tyvärr är även Sascha Baron Cohen med, och hur jag än gör så går det inte att inte påminnas om hur han ser ut i en mankini. Egentligen är han inte alls dålig, men det känns ändå som att det står BORAT i pannan på honom.

I övrigt är det barnskådespelare som gäller, och trots att den brittiske komikern Sean Locke myntat uttrycket: "There is nothing worse that children fucking trying to act" så är faktiskt de två små kidsen utomordentligt duktiga. Asa Butterfield som spelar Hugo har visserligen hemskt vita ben och kläderna han tvingats ha på sig är överjävligt fula, men han är fantastiskt duktig för sin ålder. Detsamma gäller Chloë Grace Moretz som visar att det inte bara är hennes haka som är vass. Vad är det då som gör att Hugo aldrig riktigt blir så bra som man önskade?

Jo, det är själva grundstoryn som jag nämnde ovan. För i själva verket är det jag beskrev inte alls själva grunstoryn, utan bara en pytteliten del som styr personernas handlingar i början av filmen. Visst handlar det om den där maskinen till ungefär halva filmen har passerat, men då är det plötsligt som att robotuppskruvnings-gubben faller i glömska och handlingen går över till någonting helt annat, utan att riktigt ha tagit fart från början. Känslan blir att filmen står och stampar och stampar utan att någonsin verkligen komma iväg. Det blir lite som att försöka hoppa jämfota från en skummadrass - hur mycket man än tar i så blir det inget bra frånskjut. Det är precis det här som gör att Hugo aldrig lyfter från medelmåttornas rike.

Elva Oscars är den nominerad till. Nu är jag mycket väl medveten om att det är lönlöst att jämföra Oscarsnominerangar från ett år till ett annat, men jag gör det ändå. Elva stycken är lika många som Titanic och Sagan Om Konungens Återkomst i slutändan vann. Jämför man Hugo med dessa två storheter så är klasskillnaden enorm. Hugo känns som en halvfärdig produkt som i slutändan varken passar barn eller vuxna. I ärlighetens namn spelar det nog ingen roll hur många guldgubbar Hugo får, de kommer väl ändå alla att falla i glömska. Samma glömska som den där robotuppskruvnings-gubben hamnade i.