Att paddla med en kines, en idiot och en tjej.
För ungefär en vecka sedan bar jag mig av på ett äventyr. Ett äventyr som skulle utspela sig mestadels på vattenytan i de jämtländska urskogarna, bland björnar, myggor och regndroppar i överflöd. Detta äventyr skulle jag dela med ett antal människor som åtminstone på förhand var mina goda vänner. Med på resan var Fredde från Kina, Miche från 128 Pungpinan och Carro som visade sig ha rötter i en ort som inte finns.
Vi började vår episka resa mot absolut ingenstans redan tidigt på morgonen. Med min skeva dygnsrytm innebar det att jag redan på förhand anade att jag eventuellt kunde drabbas av vissa problem med sömnen, vilket visade sig stämma mycket bra. Jag lyckades nämligen inte sova en enda sekund natten innan avfärd, och var således vad man i folkmun brukar kalla "JÄÄÄÄVLIGT TRÖTT!!!" redan innan vi åkte. Mina ögon var torrare än motsatsen till vatten när jag satte mig i bilen som skulle föra oss till midnattssolens land, men trots detta så var humöret på topp.
Fredde från Kina körde första etappen, med mig som fullständigt meningslös kartläsare, eftersom jag redan tidigt hade poängterat min monumentala trötthet och därmed totala olämplighet som förare. I baksätet satt Miche med tillhörande fru, båda två mycket utvilade och förhållandevis fräscha. Tills vi hade åkt i 25 minuter alltså, sedan sussade de sött medan jag och kinesen förklarade våra länders kulturarv för varandra. Eftersom man i de flesta kinesiska provincerna kör bil som kompletta galningar så hade givitvis Lee tagit oss ända till Gävle inom två timmar. Vi stannde för att rasta vid vad som tydligen är ett hejdlöst överdimensionerat kinesiskt museum kombinerat med restaurang, och man kunde verkligen se hur hemlängtan lyste i Freddes ögon. Låt oss nu för enkelhetens skull göra ett tidshopp. Läs detta i någon typ av futuristisk och gäll röst för att få till rätt ljudeffekt: Pzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzieeeeeeeeeeeeeu! POFF!
Klockan började närma sig... Whatever, som att ni bryr er? när vi äntligen var framme vid kanotuthyrningen utanför Östersund, en ort som ligger så långt norrut att det är helt meningslöst att ens rita kartor där dessa landområden ingår. Det visade sig snabbt att mannen som ägde campingplatsen som ägde kanoterna var sjukligt intresserad av att hålla sig på god fot med oss stockholmare, så han berömde mig för min enorma kroppsliga längd, men även för längden och grovleken på min vid tillfället slaka medlem. En snabb ompackning från vår bil till hans så var vi slutligen på den sista etappen mot vattnet. En etapp som jag gärna varit utan.
Av någon anledning fick jag nämligen sitta fram, bredvid den förvirrade norrlänningen, under den 45 minuter långa resan. Han blandade kolossalt dåliga skämt med att förklara livet i Jämtland. Han beskrev noga att det knappt finns några mygg samt att det minsann finns snö på vissa av bergen. Det var tydligt att han både ljög och antog att vi stockholmare aldrig hade hört talas om snö förut. Han var även mycket benägen att förklara sin usla bilkörning, vilket inte intresserade mig det minsta. Jag stängde av öronen och satte på mitt "åh, gud så intressant"-ansikte och försökte slappna av, vilket kan vara nog så svårt när någon försöker förklara fördelarna med att ha en mobiltelefon med antenn på utsidan.
Efter vad som kändes som tusentals år var vi till slut framme och hade kanoterna i vattnet. Därmed började det riktiga äventyret, där tanken var att vi under några dagar skulle fånga fisk att äta (tillsammans med ris och andra basförnödenheter vi tagit med oss, typ Tom&Jerry-kex). Det gick sådär. Trots att jag redan på förhand varnat för att tre förpackningar Tom&Jerry-kex var alldeles för lite så fick jag inget medhåll från de tre övriga. Av den anledningen tog givetvis kexen slut illa kvickt, och fiskelyckan varierade från dag till dag.
Avsaknaden av mygg som norrlänningen, som kanske hette Leif, hade berättat om var en överjävlig lögn, för vi led allihopa av blodförlust hela tiden. Myggen var överallt, och vart man än vände sig så väntade ett moln av blodsugande kräk med ett enda mål: Att förpesta tillvaron maximalt. Trots att vi inhandlat alla sorters myggmedel i hela världen, bland annat ett armband som skulle hålla ALLA mygg på två meters avstånd i femton dagar, så kände man sig ständigt som en måltavla. Visserligen landade inte myggen direkt på armbandet, men de där två meterna var aldrig någonsin mer än tio centimeter. Det kan jag då lova. Nej, det enda som höll myggen borta var regnet. Och nog regnade det alltid.
Varje jävla dag dränktes vi av flertalet skyfall. Trots flera lager regnkläder så blev man oundvikligen mycket blöt, och det var ganska överskattat. Sista dagen visade det sig dock att solen sken. Men inte ens då kunde vi klara oss utan regn, för det kom tamejfan en dödlig mördarskur ändå. Detta var dock ett mindre problem, för nu hade vi återigen fått vittring på de Tom&Jerry-kex som väntade i närmaste affär vid återkomsten till uthyrningsplatsen, så vi satte en ruskig fart. Jag och Fredde från Kina utklassade tiderna från de flesta olympiska kanotisterna under den sista biten. Det var imponerande.
Det slutliga problemet var nu att jag och Fredde från Kina var tvungna att släppa av Miche och Carro i en liten ort som egentligen inte finns, innan vi sedan skulle genomföra återtåget till Stockholm själva. Det skulle bli en mycket lång natt, full av äckliga energidrycker och andra sockerbomber, eftersom vi påbörjade resan klockan 23 på kvällen. Efter ca 3 timmar på en grusväg som började ingenstans och slutade ännu längre ut i ingenstans kunde vi till sist släppa av de två fjantarna och i ilfart börja pressa bilen till det yttersta för att nå den kungliga huvudstaden igen. Sagt och gjort, vi öste som dårar. Med busringningar från Hassan i högtalarna och fruktansvärda mängder koffein i våra kroppar så blev resan hem en fröjd. Eller ja, det var ganska hemskt, men hem kom vi.
Och så var till slut vårt "Into The Wild"-äventyr över. Nu följde vara några dagar av det bruna regnet och magsjuka, men snart är jag tillbaka i form igen. Har du läst hit? Jag beklagar verkligen att du har så tråkigt. Hoppas du får det roligare snart. Puzz!
Japp, jag slet hårt längst fram i kanoten!
Vi började vår episka resa mot absolut ingenstans redan tidigt på morgonen. Med min skeva dygnsrytm innebar det att jag redan på förhand anade att jag eventuellt kunde drabbas av vissa problem med sömnen, vilket visade sig stämma mycket bra. Jag lyckades nämligen inte sova en enda sekund natten innan avfärd, och var således vad man i folkmun brukar kalla "JÄÄÄÄVLIGT TRÖTT!!!" redan innan vi åkte. Mina ögon var torrare än motsatsen till vatten när jag satte mig i bilen som skulle föra oss till midnattssolens land, men trots detta så var humöret på topp.
Fredde från Kina körde första etappen, med mig som fullständigt meningslös kartläsare, eftersom jag redan tidigt hade poängterat min monumentala trötthet och därmed totala olämplighet som förare. I baksätet satt Miche med tillhörande fru, båda två mycket utvilade och förhållandevis fräscha. Tills vi hade åkt i 25 minuter alltså, sedan sussade de sött medan jag och kinesen förklarade våra länders kulturarv för varandra. Eftersom man i de flesta kinesiska provincerna kör bil som kompletta galningar så hade givitvis Lee tagit oss ända till Gävle inom två timmar. Vi stannde för att rasta vid vad som tydligen är ett hejdlöst överdimensionerat kinesiskt museum kombinerat med restaurang, och man kunde verkligen se hur hemlängtan lyste i Freddes ögon. Låt oss nu för enkelhetens skull göra ett tidshopp. Läs detta i någon typ av futuristisk och gäll röst för att få till rätt ljudeffekt: Pzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzieeeeeeeeeeeeeu! POFF!
Klockan började närma sig... Whatever, som att ni bryr er? när vi äntligen var framme vid kanotuthyrningen utanför Östersund, en ort som ligger så långt norrut att det är helt meningslöst att ens rita kartor där dessa landområden ingår. Det visade sig snabbt att mannen som ägde campingplatsen som ägde kanoterna var sjukligt intresserad av att hålla sig på god fot med oss stockholmare, så han berömde mig för min enorma kroppsliga längd, men även för längden och grovleken på min vid tillfället slaka medlem. En snabb ompackning från vår bil till hans så var vi slutligen på den sista etappen mot vattnet. En etapp som jag gärna varit utan.
Av någon anledning fick jag nämligen sitta fram, bredvid den förvirrade norrlänningen, under den 45 minuter långa resan. Han blandade kolossalt dåliga skämt med att förklara livet i Jämtland. Han beskrev noga att det knappt finns några mygg samt att det minsann finns snö på vissa av bergen. Det var tydligt att han både ljög och antog att vi stockholmare aldrig hade hört talas om snö förut. Han var även mycket benägen att förklara sin usla bilkörning, vilket inte intresserade mig det minsta. Jag stängde av öronen och satte på mitt "åh, gud så intressant"-ansikte och försökte slappna av, vilket kan vara nog så svårt när någon försöker förklara fördelarna med att ha en mobiltelefon med antenn på utsidan.
Efter vad som kändes som tusentals år var vi till slut framme och hade kanoterna i vattnet. Därmed började det riktiga äventyret, där tanken var att vi under några dagar skulle fånga fisk att äta (tillsammans med ris och andra basförnödenheter vi tagit med oss, typ Tom&Jerry-kex). Det gick sådär. Trots att jag redan på förhand varnat för att tre förpackningar Tom&Jerry-kex var alldeles för lite så fick jag inget medhåll från de tre övriga. Av den anledningen tog givetvis kexen slut illa kvickt, och fiskelyckan varierade från dag till dag.
Avsaknaden av mygg som norrlänningen, som kanske hette Leif, hade berättat om var en överjävlig lögn, för vi led allihopa av blodförlust hela tiden. Myggen var överallt, och vart man än vände sig så väntade ett moln av blodsugande kräk med ett enda mål: Att förpesta tillvaron maximalt. Trots att vi inhandlat alla sorters myggmedel i hela världen, bland annat ett armband som skulle hålla ALLA mygg på två meters avstånd i femton dagar, så kände man sig ständigt som en måltavla. Visserligen landade inte myggen direkt på armbandet, men de där två meterna var aldrig någonsin mer än tio centimeter. Det kan jag då lova. Nej, det enda som höll myggen borta var regnet. Och nog regnade det alltid.
Varje jävla dag dränktes vi av flertalet skyfall. Trots flera lager regnkläder så blev man oundvikligen mycket blöt, och det var ganska överskattat. Sista dagen visade det sig dock att solen sken. Men inte ens då kunde vi klara oss utan regn, för det kom tamejfan en dödlig mördarskur ändå. Detta var dock ett mindre problem, för nu hade vi återigen fått vittring på de Tom&Jerry-kex som väntade i närmaste affär vid återkomsten till uthyrningsplatsen, så vi satte en ruskig fart. Jag och Fredde från Kina utklassade tiderna från de flesta olympiska kanotisterna under den sista biten. Det var imponerande.
Det slutliga problemet var nu att jag och Fredde från Kina var tvungna att släppa av Miche och Carro i en liten ort som egentligen inte finns, innan vi sedan skulle genomföra återtåget till Stockholm själva. Det skulle bli en mycket lång natt, full av äckliga energidrycker och andra sockerbomber, eftersom vi påbörjade resan klockan 23 på kvällen. Efter ca 3 timmar på en grusväg som började ingenstans och slutade ännu längre ut i ingenstans kunde vi till sist släppa av de två fjantarna och i ilfart börja pressa bilen till det yttersta för att nå den kungliga huvudstaden igen. Sagt och gjort, vi öste som dårar. Med busringningar från Hassan i högtalarna och fruktansvärda mängder koffein i våra kroppar så blev resan hem en fröjd. Eller ja, det var ganska hemskt, men hem kom vi.
Och så var till slut vårt "Into The Wild"-äventyr över. Nu följde vara några dagar av det bruna regnet och magsjuka, men snart är jag tillbaka i form igen. Har du läst hit? Jag beklagar verkligen att du har så tråkigt. Hoppas du får det roligare snart. Puzz!
Japp, jag slet hårt längst fram i kanoten!
Kommentarer
Trackback
