Att söka efter det som inte finns...
Jag tänkte att jag skulle börja min andra seriösa text någonsin med ett citat. Jag känner bara till ett som jag gillar som kändes någorlunda relevant, så det fick bli det. Ironiskt nog så är det inte perfekt, vilket stör mig. Men jag kan inte bättre. Hur som helst så råder jag dig att sluta läsa här, eftersom den här texten är seriös och således inte rolig någonstans. Troligen är den inte heller speciellt bra, vilket beror på att jag är för dålig. Det enda jag kan lova att den är, det är deppig. För det är den enda känslan jag kan känna just nu. Här nedan följer hur som helst det jag knåpat ihop:
” We will be perfect in every aspect of the game. You drop a pass, you run a mile. You miss a blocking assignment, you run a mile. You fumble the football, and I will break my foot off in your John Brown hind parts, and then you will run a mile. Perfection. Let's go to work.” – Denzel Washington, Remember The Titans.
Någon gång, för länge sedan, så gjorde jag ett felval i livet. Jag valde att alltid sikta mot perfektion, i allt jag gjorde. Det kanske låter coolt och imponerande, men sanningen är en helt annan. Det är dumt och dåligt. Ingen har någonsin uppnått perfektion, och ingen kommer någonsin att göra det. För perfektion finns inte. Perfektion existerar enbart som en myt. Som ett orimligt mål vi aldrig kan uppnå, vars enda syfte är en enda sak: Att långsamt förgöra oss.
Trots denna insikt så är jag ändå fast i min strävan efter perfektion. Den finns ständigt där, som en skugga som följer mig var jag än går. Den driver mig till vansinne, den driver mig till helvetet och den driver mig till min yttersta gräns. Men ändå når jag inte fram till målet. Jag kommer faktiskt inte ens nära. För långt där borta vid horisonten finns inte mitt mål. Bara tomhet.
Jag vet allt detta, men kan ändå inte släppa min strävan efter att alltid vara den bäste, och i alla avseenden perfekt. Trots vetskapen om bristerna i min målsättning så kommer strävan efter perfektion alltid att finnas där. Min besatthet av att nå det ouppnåeliga kommer alltid finnas kvar. Jag har följt den vägen för långt för att kunna vända tillbaka, och även fast besattheten ibland till synes driver mig framåt så är sanningen en annan. Den kommer att förgöra mig.
Jag är säker. Säker på att frågan inte är om, utan när strävan efter perfektion kommer att förgöra mig. Det oundvikliga kommer närmare varje dag, med okänd men ökande hastighet. Jag tror inte det är så långt kvar längre. Ju längre jag vandrar besatthetens väg, desto kortare tid har jag kvar. Och jag vandrar längre och längre sträckor varje dag. Därför tror jag inte att det är så långt kvar innan jag når livets mål. Synd bara att jag, när jag väl står där på mållinjen, kommer plågas av tanken att jag aldrig nådde mitt eget mål. För det fanns inte.
Om du av någon anledning känner igen dig i det här så lämnar jag dig med ett enda tips: Vänd om. Följ inte besatthetens väg mot perfektion för långt, utan vänd medan du kan. Annars kommer du också att förgöras.
Hur gammal är du? Jag känner igen mig, för från 12 års ålder och fram till 26 hade texten ovan lika gärna kunnat skrivas av mig. Två år senare, efter att jag av olika anledningar lärt mig släppa det (och tro mig, jag hade aldrig någonsin kunnat tro att jag skulle kunna göra det eftersom det var en så stor del av min identitet), så känner jag en enorm befrielse. Det finns kanske en utväg för dig också. :)
Jag är 22. Hur gjorde du? :)
Det var egentligen bara en bonuseffekt som kom i samband med en liten (läs jätte) krasch i samband med att jag mer eller mindre höll på att arbeta ihjäl mig. Jag hade jobbat alltför energiskt under fyra års tid (jobb med alltför mycket ansvar i alldeles för unga år), och till slut blev jag galen. :) Det är ju inte det roligaste sättet att befrias på, men när man pressas så till den gräns att hela verkligheten som man känner den ställs på sin spets så tror jag att hjärnan undermedvetet prioriterar om med fokus på att klara vardagen och det som egentligen är viktigt.
Två år senare har jag kommit ur det här med stor behållning och en mycket mer avslappnad inställning till livet. Fortfarande kommer jag på mig själv med att förvånas över hur liten betydelse detaljerna har i det stora hela, och hur annorlunda det känns jämfört med tidigaredå detaljerna var allt och helheten liksom tappades bort någonstans mellan pedantismen och millimeterperfektionen.
Kan tillägga att jag utan lyckat resultat redan några år tidigare sökt hjälp i ett försök att få stopp på min besatthet av perfektion. Mycket möjligt att jag hade otur med själva psykologen dock (kommunalt anställd tant som nog hellre hade velat jobba någon annanstans) och att det var därför det initiala försöket var tämligen fruktlöst.
Ja jävlar du, det här blev långt och med fullständig avsaknad av konkreta tips. Men det är åtminstone en beskrivning av att det faktiskt går, även om man aldrig själv tror det när man är inne i det. :)
Tack för svaret! Jag har själv blivit tipsad om att gå till någon typ av hjärnskrynklare, men mina tidigare erfarenheter av detta säger mig att det är slöseri med både tid och pengar. Jag får väl helt enkelt fortsätta vandra vägen fram och hoppas att det kommer en avfart i sinom tid!
Fast det behöver nog inte vara slöseri med tid. Jag tror att om man bara kan hitta någon som verkligen kan pusha och göra sessionerna riktigt obekväma, så kan det eventuellt ha positiv effekt. Mjäktanten som jag gick till försökte vända det till något dr. Phil-liknande, med kärna i att jag hade låg självkänsla och därför var tvungen att ha allt perfekt omkring mig för att ingen annan skulle inse vilken bluff jag var. Ja, precis så sa hon, haha! Riktigt så låg det ju dock inte till, och det var förmodligen därför det aldrig riktigt klickade mellan oss. Ett helt eget kapitel för spekulation är ju hur någon med så dålig personkännedom tillåts arbeta inom ett sådant yrke, men det är väl bara att hoppas att åtminstone hon fick ut och lärde sig något av våra samtal för att förhoppningsvis utvecklas till det bättre.
Är du perfektionist i allt du gör, eller rör det även hemmet och prylarna?
Mer eller mindre allt jag gör. Materiella ting spelar ingen roll egentligen, jag vill bara att jag själv ska vara perfekt.
"Nowadays the world is becoming increasingly materialistic, and mankind is reaching toward the very zenith of external progress, driven by an insatiable desire for power and vast possessions. Yet by this vain striving for perfection in a world where everything is relative, they wander even further away from inward peace and happiness of the mind."
Fin linje mellan ambition och strävan efter perfektion. "Everything is relative", i slutändan handlar allt om din inställning - inte dina handlingar.
