ettpaeron

Jag vill be om ursäkt på förhand eftersom detta inlägg med största sannolikhet kommer att bli det längsta jag någonsin skrivit. Anledningen till detta vanvett är att inlägget i fråga kommer att beskriva en händelse som utspelade sig under nästan ett helt dygns tid, samt hela uppbyggnadsfasen innan denna händelse. Jag vill även klargöra att detta är helt sant, hur osannolikt det än må låta.

Det hela började för ett antal månader sedan då jag gjorde det ödesdigra misstaget att kommentera en nyhet på internet med mitt eget facebook-konto. Följden av detta blev att en tjej, vars namn vi för hennes eget välmående låter vara osagt, addade mig. Hon var en total främling, men började trots detta skriva till mig tämligen omgående. Detta var inte på något sätt speciellt otrevligt, även om hennes approach var något för "på". Det dröjde inte länge, och nu talar vi  om endast ett fåtal tillfällen då vi chattat, innan hon började beskriva hur mycket hon gillade mig och skulle tycka att det var underbart att få träffa mig. Här, endast några dagar efter att vi börjat prata med varandra, påbörjades en mycket invecklat kampanj att försöka bjuda in sig själv i min lägenhet för att se på film. Taktiken var solklar: tjata. Tjata, tjata och tjata. För att sedan lyckas med denna plan var hennes uppenbara plan att tjata lite till, och sedan ännu mer. Ja, ni fattar.

Hur som helst så pågick denna Masterplan phase: 1, side: A (skrev så bara för att citera Fantastic Mr. Fox) under en längre tid innan jag kände att jag nog borde ge mig. Att vara snäll kan väl knappast skada, trots att jag inte hade för avsikt att varken bli tillsammans med henne eller låta henne komma i kontakt med min "trollstav". Således beslutade jag mig för att visa för alla världens gudar att jag förtjänar en plats i himlen (Gärna bland mycket nakna tjejer om du läser detta, Gud), så jag bjöd över henne till mig för att titta på en film. Jag hade dock ett krav: Hon skulle vara den som bestämde allt. Och med allt menar jag verkligen precis allt: Vilken film vi skulle se, vad vi skulle prata om och vad vi skulle göra. Detta visade sig vara en idé sämre än att skriva sin bankomatkod direkt på kortet, men nu hoppar vi händelserna i förväg.

Någon dag senare hade vi bestämt att hon skulle komma på besök, och mycket riktigt fick jag runt 22.00 tiden på kvällen ett SMS där det stod att hon var utanför min dörr. Jag bad henne att ringa på porttelefonen så att jag skulle öppna, och nu hände något som fick mig lite fundersam över hur kvällen skulle fortlöpa. Svaret löd nämligen: "Vad heter du då?". Tre tankar tävlade nu om att vara i fokus i mitt huvud. Dessa var: 1. Ehhh? 2. Va?! 3. Vad menar hon nu?.

Efter en kort sms-växling som slutade med att jag var tvungen att säga mitt namn så ringde det slutligen på dörren och jag tryckte på knappen som elektroniskt öppnar husets ytterdörr. Därefter begav jag mig till min lägenhetsdörr för att öppna, och vänta på att hon skulle släpa sig upp för de dryga tio trappsteg som nu stod mellan henne och mig. Jag hörde hur hon med oändligt långsamma steg hasade sig upp för trappan. En evighet passerade och i min fantasi börjar jag fundera på om hon försökte leva sig in i hur de sista stegen upp mot Everests topp måste vara i verkligheten. Det gick över en minut innan hon slutligen kom inom synhåll, och man kan ju tro att allt skulle vara frid och fröjd nu. Men absolut inte. Nej, nej, nej. Det var nu som det underliga började på riktigt.

I likhet med större delen av alla västerlänningar som någonsin levt så hälsade jag på henne med ett enkelt "Hej". Till min måttliga förvåning fick jag inget svar, men jag antog att hon fortfarande levde sig in i Everest-scenariot och således inte hade krafter kvar att svara. Jag brydde mig inte mer om det, utan lät hennes släpande fotsteg leta sig in i min lägenhet. Här påbörjade hon ett projekt som till synes var ännu jobbigare än att bestiga Everest, nämligen att ta av sig jackan. För nöjes skull kan berättas att detta alltså skedde nyligen, alltså under sommaren, så att klä sig i jacka gör att man ingår i kategorin överklädd.

Efter att mitt skägg växt avsevärt i väntan på att jackan skulle avlägsnas så var hon slutligen klar. Jag erbjöd henne att sätta sig i soffan, och utan att svara gjorde hon det. Fortfarande hade hon inte yttrat ett enda ord. Jag satte mig på behörigt avstånd bredvid och stirrade för några sekunder på TV-skärmen som visade Snuten i Hollywood 2 som börjat några minuter tidigare. I egenskap av att jag redan sett den filmen fler gånger än många gånger så fördes jag osökt in på kvällens kanske viktigaste fråga:

- Vad vill du göra, vill du se en film?

Tystnaden som mötte mig var både förbluffande och ytterst oväntad. Hennes blick var som fastankrad på flimret från tvn. Jag antog att hon helt enkelt inte hört min fråga, så jag upprepade den men denna gång lite högre. Ett livstecken syntes. Flickans huvud vreds mot mig och min blick mötte för ett ögonblick hennes. Ett svar vore ju vid denna situation absolut optimalt, men ett svar fick jag inte. Istället gick hennes blick ned mot marken, samtidigt som hon fnittrade lite lågstadie-aktigt, som för att signalera att hela hennes existens var monumentalt pinsam. Min panna lade sig nu automatiskt i djupa veck. Detta var något nytt.

Med tiominuters-intervaller upprepade jag liknande frågor under den närmaste timmen, men de riktiga svaren verkade vara permanent ersatta med det nervösa fnittret. Eftersom det hela nu övergått till att bli en hundraprocentig gissningslek gissade jag att hon var nöjd med filmen som visades på tv, och tänkte att hon nog skulle mjukna med tiden. Jag gissade fel. Filmen tog slut, "vad vill du göra?"-frågan haglade som en monsun mot hennes trumhinnor, och även fortsättningsvis kom bara nervösa skratt i retur.  Min oro jag tidigare hade känt började nu ersättas av en känsla av att jag gjort ett ödesdigert misstag.

Tiden gick, om än långsamt, och snart hade fyra timmar utan dialog avverkats. Klockan var således 02:00 på natten, och jag kände att någonting behövde göras. Problemet var bara att jag inte hade en aning om vad. Utan minsta antydan till reaktion från hennes sida satte jag mig vid datorn, som är placerad enbart någon meter från soffan, och loggade in på facebook för att söka hjälp. Tyvärr hade ingen i hela min kamratkrets någonsin upplevt någonting liknande, så jag lämnades i sticket.

Tiden fortsatte att gå utan någon som helst förändring. Jag började fundera på om hon hade tänkt åka hem, men när jag insåg att tunnelbanan nog slutat gå så vaskade jag den idén. Jag insåg att jag nog fick hålla mig vaken tills tunnelbanan börjat gå igen, när den nu gör det. Hon måste ju känna för att åka hem någon gång, tänkte jag. Denna situationen måste ju vara lika obekväm för henne som den är för mig, fortsatte mina tankegångar. Dessa avbröts dock av det absolut tydligaste exemplet på att jag hade fel som tänkas kan. Ur sin väska plockade hon plötsligt fram en mobilladdare. Hon började ladda sin telefon. Hon gjorde sig hemmastadd. Hon var på väg att flytta in. Jag blev kallsvettig och fullständigt panikslagen. Hur kunde det gå så snett?

Efter en stunds hyperventilerande i panik så bestämde jag mig för att lugna mig och göra det bästa av situationen. Nämligen att vänta lite till och se om någonting händer. Men precis som alla ledtrådar från hela kvällen redan skvallrat om så hände givetvis ingenting. Vad som var ännu värre var det faktum att tunnelbanan nog vid detta laget hade börjat gå igen, men trots detta visade hon inte minsta tillstymmelse till att vilja åka hem. Jag blev nu desperat, samtidigt som min klocka började närma sig 07:00 på morgonen.  Desperationen gjorde mig dock djärv, så jag bestämde mig för att spela ut mitt ess i rockärmen. Jag gick och la mig. Fullt påklädd givetvis, eftersom jag inte visste vad den numer väldigt ovälkomna besökaren var kapabel till. Den mycket oklara tjejen satt fortfarande kvar i soffan och tittade på samma tv-kanal som stått på hela kvällen. Min sista tanke innan jag somnade var en förhoppning om att hon skulle vara borta när jag vaknade.

Ungefär sex timmar senare, dvs klockan 13:00, vaknade jag. Jag kände med ens att någonting inte stod rätt till, och precis som alltid i hela mitt liv så hade jag rätt igen. Bredvid mig låg nämligen en tjej. Lyckligtvis även hon fullt påklädd. Hon sov så tungt att det där berget hon kvällen innan hade försökt bestiga i sin fantasi framstod som fjäderlätt. Jag begav mig återigen till datorn i hopp om att få hjälp av någon som varit i en liknande situation, men till ingen nytta. Allt som mötte mig var skratt och fraser som "det här var det roligaste jag någonsin har hört".

Jag insåg att det enda som jag nu kunde göra var att vänta på att hon skulle vakna. Att väcka henne vågade jag inte, eftersom en människa som inte sagt någonting på 15 timmar säkerligen kunde vara en kallblodig mördare. Sagt och gjort. En lång väntan började nu. Tre timmar senare vaknade hon till sist, givetvis utan att säga någonting. Efter att ha kvicknat till under ca tio minuter smög hon in på toaletten. Jag lade märke till att hon aldrig tände lampan, men trots detta tog det 20 minuter innan hon kom ut. Utan att spola eller någonting. Vad hon gjorde där inne står skrivet i stjärnorna, och förblir en hemlighet som vi aldrig kommer att få reda på. Inte ens med hjälp av all världens forskning.

Jag hoppades att hon vid avslutat besök i det beckmörka badrummet skulle bestämma sig för att åka hem, men så tur hade jag givetvis inte. Istället gick hon lugnt tillbaka till sängen och satte sig ned och funderade på någonting. Vad har jag ingen aning om, men om jag får gissa så tänkte hon nog: "Jag MÅSTE vara tyst, annars blir han nog arg!". Jag gav henne ytterligare lite tid, men när klockan började närma sig 17:30 utan att hon ens så mycket som tittat mot min ytterdörr var jag tvungen att sätta en lömsk plan i verket. Jag var tvungen att ljuga.

- Du... Jag ska till en polare snart, så du måste gå.

Jag möttes, inte ett dugg förvånande, av absolut ingenting alls. Jag kunde bara sia om ifall hon över huvud taget hade mottagit mitt glasklara meddelande. En kvart senare framgick det dock att hon visst hört vad jag sa, för nu reste hon på sig och började att ta på sig sina ytterkläder. Jackan tog givetvis miljoner år att sätta på sig, men jag kunde inte bry mig mindre, för segerns sötma började göra sig påmind i munnen. Eller ja, det var nog snarare smaken av lättnad. När hon såg redo ut öppnade jag dörren, varpå hon klev ut.

- Hej då!
- Hej!

Hon svarade faktiskt. Hon hade sagt ett ord. Ett ord på 20 timmar. Det måste ju vara någon form av monsterrekord. Jag menar, jag själv är ju socialt missanpassad å det grövsta, men i jämförelse med detta... Nej, det går inte att jämföra. Det är helt omöjligt. Jag hade alltså haft en tjej hemma hos mig i 20 timmar, utan att hon sagt ett enda ord. Jag har i hela mitt liv gillat ordspråket "tala är silver, tiga är guld", men nu inser jag att det måste skrivas om. "Tala är silver. Tiga är guld, men bara om det görs i måttliga mängder. Annars är det bara obehagligt". Klart är i alla fall att jag aldrig mer tänker vara snäll, inte mot någon. Det straffas man bara för. Och straffet är ohyggligt.