ettpaeron

På grund av ingen som helst vettig anledning tvingades jag nyligen in i butiken Hollister som ligger i Gallerian vid T-centralen i Stockholm. Jag hade absolut ingen aning om vad det var för typ av butik innan jag gick in, men jag började ana oråd när en gigantisk takkrona, nedsänkt till knähöjd, blockerade halva ingången. För att ni inte ska råka ut för samma enorma kulturkrock som jag gjorde så citerar jag här nedan Gallerians egen hemsida för att förklara hur patetiskt värdelös Hollister är: "Modellvackra medarbetare går omkring i flip-flops och coola kläder och fungerar ibland som ”inkastare” med bara överkroppar utanför butiken."

Om man vet om detta låter ju Hollister otvivelaktig som den absolut töntigaste butiken i hela mänsklighetens historia. Så töntigt så att en propellerkeps plötsligt blir röda mattan-material i jämförelse. Men är då butiken verkligen såhär i verkligheten?

Nej, faktiskt inte. Det är mycket, mycket värre än så. När du väl trängt dig igenom det oändliga hav av fjortisar som till synes helt utan anledning "hänger" vid ingången, så möts du av en person med ett jobb som är värre än att vara testdocka vid en kärnvapensprängning. En stackars flicka, iklädd flip-flops givetvis, står onödigt nära dörren och hälsar dig välkommen på en amerikansk engelska som är så överdriven så att till och med amerikaner blir förvirrade. Hon har blivit hes efter att ha hälsat på de - och nu gissar jag - 6000 fjortisar som hittills passerat in och ut genom butiken den senaste timmen. Denna heshet skulle kunna ge ett lite tråkigt intryck, men den stackars flickan måste givetvis kompensera detta genom att ha en ännu mer hemsk arbetsuppgift:

Hon dansar i otakt till musiken, som för övrigt verkar vara gjord av döva människor, på ett sätt som får oss att tro att hon är besatt av onda andar. Hennes påklistrande leende känns som en stel mask som existerar enbart för att dra uppmärksamheten från hennes enormt plågade fötter. Hon måste verkligen ha världens sämsta jobb. Den typ av jobb man enbart kan få om man kommit sist i "So You Think You Can Dance". Eller om man tilldömts samhällstjänst, men inga tjänster finns att tillgå.

Efter att ha stirrat på hennes underliga dans i trettio sekunder så inser jag plötsligt att en tämligen imponerande kö av översminkade fjortistjejer väntar bakom mig, där jag står i dörröppningen. Jag skyndar mig förbi dansmongot och finner mig plötsligt i helvetet på jorden. Polkagris- eller pastell-färgade kläder upptar varje millimeter av butikens hyllor, och fjortisarna får hela butiken att påminna om en myrstack i panik snarare än en klädaffär. Jag börjar nästan få kväljningar när jag ser en kille som försöker se snygg ut i sina flip-flops, och min högsta önskan är nu att få komma härifrån. Men det går inte. Den tidigare kön av fjortisar har nu bildat en monumental mur bakom mig. Jag tvingas helt enkelt rätta in mig i myrledet som med plågsamt lågt tempo tar sig igenom hylla efter hylla. Till slut är jag äntligen tillbaka där jag började. Dansmongot ler fortfarande på ett sätt som får mig att tro att hon är tvingad att le under pistolhot, och dansstegen ser om möjligt ännu mer högfrekventa och skrämmande ut.

Jag ser plötsligt en lucka och vräker mig mot utgången.
- See you later! hör jag från dansmongots överdrivet leende mun.
I det läget fanns det bara en sak att svara:
- I helvete heller!

En dörr, en takkrona i knähöjd och flip-flop-bögar. Och så ett par kunder i åldrarna 14-16 typ. Vilken jävla smörja...