ettpaeron

Jasså visste inte ens att du träffat mig viktor? hmm, men du kanske är något slags mirakel barn som känner allt och alla fast du inte ens träffat dom. Du vet det är skillnad på att LÄSA MIN YTLIGA BLOGG och känna mig. ;) Du verkar inte ha så mycket hjärnceller och verkar ha någon störning då du oftast hakar upp dig på en och samma sak och inte kan tänka realistiskt och tänka "utanför bubblan" kanske te.x att man bara skriver så på bilden då jag såg full ut för jag kisade av blixten. tänka sig, wrong again.. förlåt men du suger verkligen på att "läsa människor" som du tydligen tror att du är expert på. Du borde skaffa dig något vettigare än sitta och kommentera dina tankar och åsikter här, skaffa en egen blogg.. Eller då hade du aldrig fått respons för du är så himla ensam. Tycker fan synd om dig, du hänger ju här mer än vad jag gör?! och det här är ju min blogg, haha!

Du borde testa skaffa lite vänner, sluta bry dig så mycket om andra och fokusera lite på ditt egna liv. Ta dig i kragen stackare! Lider med dig..KRAM

Detta besvarade jag sedan med att skriva som följer:

Oh good lord, det hade varit så otroligt lätt att fullständigt förgöra dig nu. Men jag ska försöka motstå frestelsen, du har det nog så illa utan att jag som normalintelligent totalt kör över dig. Jag nöjer mig istället med att meddela att jag faktiskt träffat dig för några år sedan. Imponerade du på mig då? Ja, fast på ett dåligt sätt.

Jag imponerades verkligen av din totala brist på ödmjukhet och intelligens, samt att du då hade lyckats sminka dig så mycket så att det blev ett vitt streck på din kind när min kompis drog sitt finger där. I övrigt så har jag en egen blogg, men det spelar väl ingen större roll. Speciellt ensam är jag inte heller, trots ett ganska stort hat mot människor i allmänhet.

Det är för övrigt mycket lustigt att du först klagar på mitt sätt att läsa människor, bara för att du några rader senare ska sitta och chansa hejvilt vad jag verkar vara för typ av person. Precis som vanligt har du tagit uttrycket "kasta sten i glashus" både en, två och tre nivåer högre. Återigen provspränger du alltså kärnvapen i korthus. Kul för dig.

Jag kan inte i mitt liv förstå hur du kan lida av en så total avsaknad av logiskt tänkande, men jag antar att det har att göra med att du oftast inte verkar tänka alls. Behåll du din kram, jag vill absolut inte ha den.

här har du min blogg förresten. Kan passa på att länka min recension av din fantastiska låt: http://ettpaeron.blogg.se/2011...

Dessie verkade knappt ha läst vad jag skrev, men fick tydligen någon form av total black out av detta och valde att svara såhär:

förstår du hur sjuk du är, du dömmer nån pga smink?? Och hur sjuk är inte du som har en vän som tar sitt finger i mitt ansikte??? skulle aldrig tillåta nån så antagligen har ni bara gått fram liksom vem gör nått sånt? skaffa hjälp!!!

Det var efter detta som jag postade min nu så kända berättelse om natten då jag träffade Dessie. Berättelsen var ursprungligen en kommentar i hennes blogg, och såg då ut såhär:

Först och främst var väl sminket ditt absolut minsta problem den dagen. Och anledningen till att han gjorde det var mycket simpel, vi ville få dig att försvinna men du vägrade. Jag ska berätta en liten berättelse för dig om vad som hände den där kvällen:

Jag och mitt trevliga sällskap hade varit ute och haft en trevlig kväll, precis sådär som bästa vänner som inte misshandlar varandra brukar ha. Vi var nu på väg hem till vårat fina bostadsområde när någon av oss plötsligt fick oerhörda cravings efter kött. McDonalds i Slussen hägrade vid horisonten, så vi lättade ankar och begav oss mot denna mytomspunna plats.

Väl på plats så hade klockan nog börjat närma sig 02.00 på natten, vilket innebar att det var oerhört mycket folk i lokalerna. Trots detta lyckades vi utan problem få ett bord, men tyvärr satt vi precis mitt emot dörren, vilket skulle visa sig vara ett mycket stort misstag från vår sida. Precis när vi slagit oss ned vid bordet kom det nämligen in två fruktansvärt fjortisaktiga fjortisar. De lät mer än samtliga restaurangens besökare tillsammans och levde uppenbarligen helt i sin egen värld. Båda två var märkbart berusade. Det var du och någon kompis.

Hela mitt sällskap bad en tyst bön över att ni inte skulle få syn på oss, men Gud hörde ej vår bön, ty ni stormade fram till vårt bort som om vi bjöd på gratis alkohol och idominsalva. Knappt hade vi hunnit sucka över vår monumentala otur innan du hade börjat skryta om din blogg på det minst ödmjuka sättet jag någonsin har hört.

- Har ni läst min blogg eller? Jag är typ kändis, har ungefär 15.000 läsare om dagen.

Mitt spidey sense gav nu extrema utslag både på spidey sense-skalan och richterskalan, då jag direkt anade oråd. Tyvärr hann jag inte varna min kompis Andreas, som inte var helt införstådd med faran som väntade.

- Nej, borde vi det? svarade han frågande.

- Haha, hur kan ni inte ha läst min blogg. Jag har typ den största bloggen i Sverige, svarade den otroligt anti-ödmjuka Dessie och formade sina vita läppar till ett falskt leende.

Utan att ens tänkta tanken på att fråga oss om plats började ni nu direkt inkräkta på vårt territorium, då ni försökte sätta er vid det bord vi tidigare var så nöjda med att vi hade fått tag på. Trots våra upprepade förfrågningar om att ni borde hitta ett eget bord så vägrade ni lyssna. Du fortsatte bara att mala på om din blogg och om hur fantastisk du var och att vi minsann inte kan vara så allmänbildade som inte kände igen dig. Du lyckades alltså både fysiskt och psykiskt förstöra vår dittills mycket trevliga stund.

Trots upprepade försök att tala vett med dig, och ännu fler upprepade försök till att få dig att gå så var det som att våra ord bara studsade omkring i ett oändligt vakuum i ditt huvud. Du fattade ingenting. Därför valde jag till slut att ta i med hårdhandskarna.

Högt och tydligt, eftersom jag var mer än bombsäker på att du ändå inte skulle höra vad jag sa eftersom du själv var så upptagen med att måla en bild av dig själv som en gudinna, så utmanade jag mina vänner på ett vad. Den som kunde dra sitt finger mot blogg-Dessies kind så att det blev ett vitt märke på kinden och ett brunt märke på fingret, denne skulle jag sedan fria till i tunnelbanan. Min gode vän Andreas nappade direkt.

Samtidigt som vi bestämde oss för att gå därifrån höjde han sitt majestätiska finger mot skyn. För den utomstående kan det ha sett ut som att han hade fått en mycket bra idé, men egentligen hade han ju något mycket mer lömskt i åtanke. Det dröjde inte länge innan hans finger nuddade din kind, och snart stod det klart att ett fem centimeter långt och ljust streck hade uppenbarat sig på din kind. Det påminde lite om ett morrhår.

Du gick givetvis helt wild och började ropa att du skulle polisanmäla oss, medan vi i en total skrattattack försvann ner i tunnelbanan. Väl där gick jag ned på knä och friade till min kompis Andreas. Han sade tyvärr generat nej, men vi kan än idag skratta gott åt händelsen.

Ja, vi må ha våra problem jag och mina kamrater. Men du min gode vän (bara ett uttryck, jag har ingen som helst lust att någonsin bli din vän), lever ju i en helt annan värld. Jag skäms faktiskt över att vara en människa när även du är det. Att bli uppmanad att skaffa hjälp av någon som behöver mer hjälp än samtliga människor jag mött i hela mitt liv väger ganska lätt.

Därefter besvarade Dessie hela grejen med ett inlägg där hon påstår att jag ljuger, samt att hon aldrig någonsin skryter om sin blogg. Ironiskt med tanke på att hon själv byggt hela sitt "kändisskap" kring lögner. Men hur som helst så kommenterade jag hennes lögnaktiga inlägg om att jag skulle vara en lögnare med följande:

Jahaaa! Nu hajar jag varför det plötsligt rasat in läsare till min blogg som aldrig förr.

Hela berättelsen är sann. 15.000 var visserligen en gissning, jag minns inte den exakta siffran du nämnde, men du hade definitivt inte 60.000 läsare då. Hade du läst det jag skrev så hade du insett att det inte var i år, utan för några år sedan. Kanske två, jag minns inte exakt men det låter rimligt. Och du skröt om din blogg, det var allt du gjorde.

Jag skiter i om jag blir populär för att jag berättar en sann historia om dig, men finner det konstigt att du tycker att man inte ska hitta på saker för att vinna popularitet. Du har ju själv blivit en lögnernas mästare i jakten på läsare till din blogg...

Vill du argumentera vidare gör jag det gärna, jag har nämligen aldrig i hela mitt liv känt mig mer överlägsen i en argumentation än just nu.

Men det tog inte slut där. Under ett av mina många nattliga gympass fick jag nämligen en uppenbarelse. Jag mindes plötsligt att jag en gång sett en film på Dessie då hon faktiskt sitter, just på McDonalds i Slussen, och skryter. Just det ja, hon skryter, precis som hon nyss sa att hon aldrig gör. Därför fördjupade jag mitt svar ytterligare genom att presentera lite bevis:

Jag känner att jag var lite för snäll i den ovanstående kommentaren, så jag tänker ta tillfället i akt att presentera lite av den vara som i folkmun kallas för bevis. Ren fakta. Jag ber om ursäkt Dessie, men du kommer från och med denna kommentar att vara totalt idiotförklarad. Igen.

Meningar som "Alla ni som träffat mig där ute vet att jag absolut inte pratar om min blogg när jag är ute" går verkligen inte ihop med fenomenet Internet. Du verkar inte alls införstådd med det faktum att det som laddas upp på internet troligen aldrig försvinner.

Här kan vi exempelvis se en video på dig, visserligen vid ett annat tillfälle, på exakt samma plats där du SKRYTER om din blogg. Vid ett tillfälle säger du till och med ordagrant: "jag skryter med det".

http://www.youtube.com/watch?f...

Du klämmer ju bland annat ur dig fraser som:
1. "jag är en utav Sveriges största bloggar."
2. "jag har 40.000 läsare"
3. "jag skryter med det."

Vem tror du själv att folk kommer tro på nu? Killen som inte har någonting att tjäna på att ljuga och som dessutom har bevis som styrker hans historia, eller den förvirrade tjejen som har en vana och ett rykte av att vara en lögnare?

Ser fram emot ett svar, men väntar mig absolut ingenting. Du bör nog helt ärligt för din egen skull hålla tyst...

Man kan ju tro att Dessie vid det här laget skulle erkänna att hon haft fel, men icke. Istället verkar hon ha spenderat halva dagen på att dels ta bort mina kommentarer, men även på att försöka stänga av mig från att kommentera vidare. Tyvärr är hennes kommentarsfält så korkat så att det går att kommentera med en helt påhittad och obefintlig mailadress, så hennes försök har varit ganska misslyckade.

Värt att poängtera är att jag inte gjort detta för att vara taskig mot Dessie, utan för att lära henne att det inte går att ljuga om allt, samt att hon måste börja lära sig av sina misstag för att någonsin utvecklas som människa. Som det är nu vägrar hon till och med erkänna att hon någonsin gjort fel, och detta i kombination med att hon inte kan argumentera för sin sak gör ju att hon är väldigt lätt att "äga sönder", som kidsen säger. Jag har i alla fall haft väldigt roligt under hela den här blogg-battlen, det ska jag inte sticka under stolen med.

Det känns alltid roligt att vinna, men det blir ännu roligare när förloraren inte själv fattat att hon förlorar!