ettpaeron

Det är som ni kanske märkt ytterst sällan jag skriver om någonting riktigt intressant som pågår i mitt liv, eller om någon annan känsla än hat eftersom jag har svårt för det. Men idag ska det bli ändring på den saken, om än bara för en stund.

Idag har jag nämligen spenderat hela dagen fram tills nu med att vänta. Jag har väntat och väntat. Och väntat. Min kära lilla katt och livskamrat Åsa har nämligen råkat ut för någon typ av trubbel. I nästan två dygn har hon varit helt orkeslös och klen, något som verkligen är motsatsen mot hennes verkliga jag.

När hon i förmiddags inte visade några som helst tecken på förbättring, utan snarare tvärtom, så kände jag att det var dags att besöka djursjukhuset. Där har jag alltså suttit hela dagen och väntat, precis som brukligt är när det gäller akutmottagningar. De oroande förprognoserna avlöste varandra, och det verkade stå riktigt illa till. Min annars så pigga kompis och partner in crime verkade helt plötsligt inte ha så lång tid kvar. Ett blodprov skulle avgöra vad som var fel.

En evighet till passerade innan beskedet till slut kom. Det fanns ett uns av optimism i det. Njurarna och levern fungerade fint, och allt såg bra ut utom en enda sak. Kaliumbrist. Extrem kaliumbrist. Vad det beror på förstod ingen, för det lilla kattskrället har inte varit ute på flera dagar och har således inte kunnat äta någonting konstigt, vilket skulle vara den vettigaste anledningen.

Fullt så superpositivt var dock inte beskeded, för det efterföljdes av information om att Åsa måste stanna över natten och få dropp eftersom hon var så illa däran. Så nu sitter jag här, ensam i min lägenhet medan min livskamrat och bästa vän befinner sig på en plats jag vet att hon hatar mer än någonting annat. Kul fredag. Kul, kul, kul...