ettpaeron

(Detta inlägg är, överskriften till trots, "Nattliga joggingturer bjuder på WTF-moments #4")

I natt var jag återigen ute och tränade, precis som vanligt. Jag hade egentligen tänkt skriva detta inlägg om den nya vän jag verkar ha funnit på gymmet, men under löprundan hem igen skedde någonting som helt tog fokus från allt annat.

Med tunga steg efter nästan två timmars träning, dessa utförda efter 90 minuter fotboll, så var jag slutligen på väg hemåt. Jag joggade i krypfart fram längsmed Ringvägen när jag framför mig plötsligt såg någonting som liknade en tant. Jag funderade på om mina ögon narrades med mig, kunde det verkligen vara en tant som var ute klockan 02:30 på natten?

Mycket riktigt. När jag närmade mig den otydliga figuren så såg jag att det faktiskt var en tant. Hon såg ut att vara strax över 70 år gammal och var klädd i typiska tantkläder, med världens rödaste läppstift och dessutom en färgglad mössa som satt så snett att den nästan ramlade av. Jag såg att hon tittade på mig, som för att söka kontakt, så jag saktade in mina redan långsamma löpsteg.

- Ursäkta, skulle du kunna hjälpa mig att få upp min dörr? Det är någonting fel med nyckeln.

Givetvis kunde jag inte neka den gamla damen denna simpla önskan. Det visade sig snabbt att tanten antingen var usel på att öppna dörrar, eller så är jag fantastiskt bra på det. Det tog mig nämligen inte mer än ett fåtal sekunder innan dörren var öppen. Nu trodde jag givetvis att jag snart skulle få fortsätta min löprunda hemåt, men jag hade fel. Oh, så fel jag hade.

Med dörren på glänt ställde sig nämligen tanten i dörröppningen och började en mycket lång utläggning om hur orolig hon kände sig när hon var ute på nätterna. Hon ansåg det vara mycket obehagligt att inte veta ifall nyckeln fungerar när man kommer hem. Jag försökte säga några tröstande ord om att dörren nog inte ska krångla något mer, eftersom den ju egentligen inte ens gjorde det nu, men tanten fortsatte bara sin klagosång.

- Jag tycker det är hemskt att man ska behöva känna sig otrygg på nätterna. Men det har väl att göra med såna där. Tänk om jag inte kommer in, och så går det förbi ett gäng med såna där typer.

Det tog mig ett ögonblick innan jag förstod vad hon menade med såna där, men i slutändan fanns det inga som helst tvivel vad hon talade om. Det var invandrarna hon var rädd för. Jag nickade bara eftersom tanten inte verkade vara kapabel till att föra en vettig argumentation, men hon verkade i alla fall skämmas för sina rasistiska åsikter eftersom hon försökte dölja dessa, om än ganska dåligt.

Jag undrade nu huruvida tanten hade råkat ut för någon händelse som satt fart på hennes hat mot folk från andra länder, och fick snart svar på min fråga. Det hade hon egentligen inte. Hon ojade sig bara över det faktum att det nog var likadant i alla städer i alla länder, så det fanns ingen anledning att flytta heller. Hon började nu berätta om de två episoder i hennes liv som uppenbarligen hade startat främlingsfientligheten.

Det första exemplet handlade om en ung kille som satt på ett elskåp. Detta verkade enligt tanten vara höjden av vandalism och ondska, så hon hade helt enkelt gått fram till killen och sagt åt honom att gå hem till mamma och dricka varm choklad istället, varpå hon skrattade gott åt sin hjältemodiga insats.

- Jag sa åt honom att ringa mamma och sedan gå hem till henne. Där kan han ju dricka choklad istället för att sitta på ett elskåp sådär hemskt. Hans mamma kunde ju kanske dricka te, och så kan han dricka choklad.

Händelse nummer två visade sig bjuda på ännu mindre anledning till främlingsfientlighet. Den handlade nämligen om att ett gäng ungdomar hade stått utanför Tempo en kväll, för där var det ljust. Jag funderade på hur man kunde störa sig på människor som uppskattar att befinna sig i ljus snarare än totalt mörker när man umgås, men sade ingenting till tanten. Jag hade helt enkelt inte lust att säga emot henne, men jag tror tanten anade min skepticism för vid det här laget var det tydligen dags att dra upp historien om killen på elskåpet igen. Detta var uppenbarligen hennes trumfkort.

Inte mindre än tre gånger under en femtonminuters-period så klagade tanten på att killen satt på ett elskåp istället för att dricka choklad. Hennes uselt maskerade främlingsfientliga åsikter verkade helt sakna grund, men det var mycket roligt att lyssna på.

Efter nästan 20 minuter i tantens närvaro började hon slutligen inse att det knappast skulle vara hållbart att dra samma historia en fjärde gång, så vi kände båda två att det var dags att avrunda. Jag förklarade hövligt att det var dags för mig att springa vidare. Tanten svarade på detta på ett minst sagt intressant sätt.

- Tack för hjälpen med dörren, och kom ihåg att ha ögon i nacken om du springer förbi en sån där typ.

Jag tror jag måste ha träffat världens trevligaste, men samtidigt världens mest främlingsfientliga tant. På nätterna kan verkligen de mest otippade sakerna hända...