ettpaeron

Det var ett tag sedan jag var på en klubb faktiskt, och det beror huvudsakligen på två saker. Först och främst så har jag ju passerat 20-strecket och då är man plötsligt äldre än Drottningen av England i klubbsammanhang. Jag känner mig som ett forntida och numera utdött djur bland alla klubbande 18-åringar. Den andra anledningen är för att klubbar suger. Riktigt jävla mycket. Förlåt, nu underdrev jag. Klubbar snaskar på manligt organ mer än vad man någonsin kan tänka sig. Helvetet är en mer inbjudande plats än en klubb, och låt mig förklara varför genom att gå igenom hur en normal klubbkväll brukar (brukade) se ut för mig.

Jag anländer i mitt goda sällskap till klubben där vi tydligen ska försöka uthärda kvällen, och det står ganska snabbt klart att vi inte är ensamma. Utanför ringlar det nämligen, helt utan anledning eftersom klubben suger, en monumentalt lång kö med sanslöst osofta människor som är övertaggade på att träda in i den helvetiska miljön som klubben erbjuder. Eftersom jag ogärna tränger mig får jag således ställa mig sist i kön, som uppskattningsvis alltid är typ 40 minuter lång. Så där står jag nu och trängs med osofta människor, i en kö som leder till en ännu trängre plats med ännu fler osofta människor. Jag kan från min oönskade köposition känna basen från den direkt hemska musiken. Dessutom regnar det ju givetvis, för vi bor ju i Sverige där vädret var bättre och varmare på istiden.

Nåväl. Efter att ha övertalat vakten att jag är trött för att jag stått i kö i skitväder sedan tidernas begynnelse och således inte alls är full så får jag äntligen komma in, trots att jag egentligen inte vill. Paradoxalt nog måste jag nu betala för att komma in. Inte nog med att jag måste spendera tid med folk jag inte tycker om, på en plats där jag inte vill vara, som spelar musik jag hatar, jag måste dessutom betala för det. En dryg hundralapp senare har jag kommit in ungefär fem meter innanför klubbens dörrar, och jag mår redan illa. Mycket längre kan jag dock inte gå, för nu måste jag betala lite till. Man får ju nämligen inte ha jacka på sig.

När detta skamliga rån är utfört är jag äntligen fri att röra mig som jag vill i detta fängelse. Eller ja, fri och fri. Dansgolvet är uteslutet eftersom det är den plats där flest idioter samlats, musiken är för urkass för att man ska vilja dansa och dessutom så hatar jag att dansa så musiken spelar egentligen ingen roll. Att gå till baren är då mer lockande, men inte heller detta är en bra idé. För vad ska jag göra där? Jag kommer återigen att få stå i kö, och all dricka jag skulle kunna tänkas dricka för att bedöva smärtan över att vara inne på klubben är överpriserad å det grövsta. Dessutom är det inte ens säkert att jag någonsin får en dricka innan stället sänger, för alla bartenders är mycket noga med att servera tjejerna först.

Således finns det alltså bara en sak kvar att göra. Krypa ihop och göra sig så liten som möjligt, för att således få det marginellt mindre trångt, och sedan hålla sig så nära väggarna som möjligt. Likt en psykiskt sjuk katt får jag alltså spendera de kommande timmarna med att stryka mig mot väggarna.

Trots detta kan jag ju dock inte undgå att bli tacklad av någon jävla jubelidiot, som har en frisyr från helvetet och tror att han kommer få ligg om han dricker sig själv tillräckligt full för att se snygg ut i spegeln. Jag har tur om jag kan undgå att få en alkoholhaltig dryck spilld över mina kläder. Att stå så stilla som möjligt för att undgå kraftiga sammanstötningar med något fyllo är inte heller ett alternativ. Golvet är ju nämligen så kladdigt av spilld dryck att man måste hålla sig i rörelse för att inte fastna för evigt.

Det finns således bara en enda sak man kan göra på en klubb. Jag får fortsätta stryka mig mot väggarna och använda all min smidighet för att undgå kollisioner, samtidigt som jag kan se klockan börja närma sig 03:00 då jag äntligen kommer att få gå därifrån. De snuskiga fem i tre-raggen flimrar förbi ögonen i gränslösa antal, och man vill bara fly. Men det går inte, för nu måste man stå i kö igen för att få hämta ut sin jacka. I det här stadiet kan man bara tänka på en enda sak: Hur i helvete tänkte jag när jag betalade för detta?!