ettpaeron

För lite drygt ett år sedan fick jag agera designated driver när mina goda vänner Johan och Egon (även kallade Bögen samt Skägget-Leif) skulle ut på äventyr. Eftersom de bor tillsammans men båda saknar körkort så fick jag helt enkelt rycka in som assistans när det skulle storhandlas. Vrakpris-Willys blev resans mål, men det fascinerande under denna proviantering skedde faktiskt utanför affären.

När jag likt en tvättäkta yrkeschaufför parkerade bilen kunde vi alla notera att en simpel korvgubbe väntade utanför affärens magiska portar. Skägget-Leif var den ende av oss som misslyckades med att motstå frestelsen, och han meddelade oss att han hungrade efter korv som aldrig förr. Vi stormade i samlad trupp fram mot den ensamme korvmannen, som precis innan vi nådde fram började göra sig redo att stänga sin lilla portabla kiosk. Skägget-Leif sken ikapp med solen när han insåg sin tur. Någon minut senare och det hade inte blivit någon korv.

Skägget smekte sin majestätiska buk i spänd förväntan när korven han beställt serverades. Han tog en första tugga, och korvens magnifika smak avslöjades genast när ett nöjt leende spred sig över Skägget-Leifs omåttligt vackra fejs. Samtidigt som han åtnjöt vad jag får anta var den främsta korven genom tiderna så fortsatte korvgubben sin stängningsprocedur. Han stängde av grillen, samt tecknade ned antalet kvarvarande korvar, inklusive de som var färdiggrillade och nu skulle slängas, på ett papper.

Skägget var nu precis färdig med sitt korvätande, men den gastronomiska upplevelsen korven inneburit gjorde att han hungrade efter mer. Han behövde en till korv. Genast skred han till verket och beställde ytterligare en identisk vurst. Men turen han tidigare upplevt hade nu vänt, då korvförsäljaren sa nej. Med en fullständigt bedrövad min ifrågasatte Skägget-Leif beslutet, men korvgubben stod på sig. Han hade redan tecknat ned antalet kvarvarande korvar på ett papper, och av den anledningen kunde han nu tydligen inte sälja någon mer korv. Trots att han faktiskt hade flertalet färdiggrillade korvar som nu bara skulle slängas.

Varken jag, Bögen eller Skägget-Leif kunde förstå denna logik. Hur kan det vara bättre att slänga korvarna istället för att sälja en? Än idag har vi inte något svar på den frågan, så därför vänder jag mig till er. Kan ni förklara logiken bakom korvgubbens mystiska beteende? Hans irrationella beslut fick som följd att hela vår storhandling genomfördes i sorg. Det sägs även att Skägget-Leif numera gråter varje gång han ser en korv. Frågan man måste ställa sig är enkel att ställa, men svår att besvara... Varför?!