ettpaeron

När jag ändå nyligen var inne på ämnet om barnprogram nu kontra då så kan vi lika gärna stanna där ett tag till. För några dagar sedan råkade jag under en sömnlös natt kika på den oerhört dåliga filmen På Rymmen Med Pippi Långstrump, och den fick mig att inse att alla barnprogram nog inte var bättre förr. För den här filmen är verkligen hemsk. Hemsk, dåligt, och dessutom helt sjuk om man analyserar den lite närmare.

Hela filmen handlar precis som titeln avslöjar om en rymning, där de evigt irriterande barnen Tommy och Annika rymmer tillsammans med modemissens drottning Pippi herself. Alla dessa tre ungar är omåttligt dampiga från filmens första minut, där Tommy och Annika bakar bullar från helvetet och nästan bränner ned hela huset, innan de jazzar loss genom att trumma på samtliga kökstillbehör som de kan finna. Eftersom deras ligistiska livsstil gör att de har roligare än någonsin tidigare så glömmer de snart bort tiden, och klockan blir alldeles för mycket. När klockan slagit elva på kvällen, vilket man helt ologiskt nog har fejkat genom att lägga ett svart filter över hela bilden eftersom solen fortfarande är uppe i bakgrunden, så kommer de till slut hem. Där väntar föräldrarna med en väldigt mjäkig utskällning som av ingen vettigt anledning alls får Tommy och Annika att gå bananas, och därför bestämmer de sig till slut för att rymma.

Pippi, som ju är en hjälte för alla barn, visar här direkt sin dåliga inverkan på de svagsinnade syskonen. Istället för att avråda de korkade syskonen från den korkade rymningen så följer hon istället med. Det här är bara början på en hel uppsjö med idiotiska saker som Pippi gör i filmen. I övrigt så tvingar hon barnen att klättra ned för en lodrät klippvägg helt utan skyddsanordningar, åka på taket till ett tåg, kraschlanda med en flygande bil i en sjö (när hon själv hoppat ur den), samt rymma från ett fängelse. Hon är kort och gott ett riktigt as.

Pippis bristfälliga karaktär är dock inte ens filmens största problem. Det finns nämligen, hur orimligt det än må låta, än värre saker. Specialeffekterna är exempelvis helt bedrövligt superusla. Den fejkade natten i filmens början är bara en liten del i en hel rad av makalöst dåliga effekter som förstör hela filmupplevelsen. Men inte heller effekterna är filmens stora akilleshäl.

Det som verkligen drar ned filmen i helvetets lågor är skådespelet. Det är genomsunkigt från första till sista stund. Tommy och Annika är barnskådespelare av värsta sort, men skiner trots detta som solen i jämförelse med några av de tyska skådespelare som precis som vanligt letat sig in i en Astrid Lindgren-film. Varför hälften av alla skådespelare med en eller flera repliker ska vara från Tyskland är helt omöjligt att förstå. De är knappast så briljanta i sitt minspel att det är värt att dubba karaktärerna för att få med tyskarna i filmen. Nu tvingas vi som tittare istället dras med dåliga tyska skådespelare som inte ens kan mima en svensk fras så dubbningen kan se åtminstone halvdan ut, utan istället blir allt bara värdelöst.

När Pippi och kidsen plötsligt möts av regn är deras terrorvälde av lagbrott och annan icke barnvänlig skit till slut över. Då är det inte roligt att rymma längre. Därför beger de sig hemåt, där de möts av Tommy och Annikas föräldrar som konstigt nog blir glada när skitungarna kommer hem igen. The End. Es finito. Det är slut, och det är någonting man verkligen kan glädja sig åt. Men vad var då filmens budskap, om den nu hade något sådant? Ja, jag är inte helt säker, men i mina ögon finns det bara ett endaste budskap. Rym fan inte hemmifrån med Pippi Långstrump. Hon är ett jävla as.